Sådana stunder får jag slå mig hårt i huvudet!!! Uppväxt i motorångorna på gokartbanor runtom i Sverige och rökare från 13 års ålder (slutade 1992). Uppväxt i en familj där träning inte fanns som begrepp.
Jag har aldrig:
- ... konditionstränat
- ... deltagit i någon form av lagsport, där konditionsträning ingår, typ fotboll, basket, innebandy etc.
- ... deltagit i skolgymnastik efter 13-14 års ålder
Listan på "Jag har aldrig...", kan göras längre, men jag tror att ni förstår vad jag vill ha sagt.
Det är klart att jag har provat att jogga tidigare i mitt liv. Knytit på mig ett par jympadojjor, letat upp en motionsslinga och kutat... nästan spytt och inte gjort om det på länge, inte förrän näradöden upplevelsen fallit ur minnet. Jag har däremot kroppsarbetat, klättrat och styrketränat en del tidigare, så rent muskelärt har jag nog en rätt bra grund.
Vintern 2006-2007 var jag i Thailand och backpackade i två månader, hade bestämt mig för att det, förutom en upplevelseresa, också skulle vara en själslig resa. Med det i bakhuvudet så bodde jag på ett kloster i tio dagar och mediterade. En resa inåt. Det var meditation elva timmar om dagen och man tilläts inte att: prata, skriva eller läsa, lyssna på musik eller ha någon kontakt överhuvudtaget med andra deltagare. Tanken var helt enkelt att man skulle vända sig inåt och ta hand om själen...
När jag kom hem var jag taggad till att börja ta hand om hjärtat och kroppen, det heter ju en sund själ i en sund kropp...Hittade en bok av Camilla Porsman som heter Pulsträning och hittade i den ett kapitel som var helt klart avsett för mig. Det var ett program för oss soffpotatisar som med glöd börjar träna och gör det två gånger för att sedan lägga av. I boken fanns det lite olika program baserat på träningsbakgrund. Jag började med programmet för de absolut inte tränade... Programmet var enkelt, det var träning fem dagar i veckan. Tre dagar ren promenad och två dagar med inslag av jogg.
Så här såg första passet ut den 27 feb 2007:
- Uppvärmning: 10 minuter gång, ökande takt
- Jogga 1 minut
- Gå 1 minut
- Upprepa 5ggr
- Nedvarvning: 10 minuter gång
Det är jag i svart mössa käkandes en banan
Jag följde programmet minutiöst, efter fem veckor hade sträckan jag joggade i ett streck ökat till fantastiska 13 minuter och en total joggtid på 36 minuter (13+13+10). Då bestämde jag mig för att ställa upp i mitt livs första lopp, premiärmilen. Mina mål för Premiärmilen var:- Inte komma sist (tyckte det skulle vara lite pinsamt)
- Ta mig runt under 70 minuter
- Inte gå en meter, dvs jogga HELA vägen
Det är det här jag måste påminna mig om ibland när jag tycker jag är så där urbota dålig.
Jag vet inte heller vad det beror på att vissa reser sig upp ur soffan och springer milen under 55, medans andra kämpar i flera år för att komma under timmen, typ jag. Men du Carina, du har sprungit ett marathon. Det är stort. Helena
SvaraRaderaDet finns ingen, jag upprepar ingen vits med att jämföra sig med andra. Alla andra du ser som "slöjoggar" i sexminuterstempo, kolla gärna hur länge de faktiskt sprungit - även om de började "seriöst för ett år sedan" så har de ofta haft från-och-till-perioder. Alldeles bortsett från olika förutsättningar, ålder, kön, etc. Jag vet att du vet det här egentligen, men det gör mig lite ont att se att den djävulen ändå sitter på din axel och viskar de där onödiga sakerna i ditt öra.
SvaraRaderaHar du bra realistiska och tidsbestämda mål? Gärna på lite längre sikt? Då kan du mäta dina framsteg mot dem - för framstegen kommer. Det kommer alltid vara lite två steg fram, ett steg tillbaka, men tappar man inte målet ur sikte kommer man så småningom dit. Du har alla rätt i boken Carina, det är bara att fortsätta. Jag tror på dig. Stenhårt.
Jag vet inte, är ju nollställd på det här området. Men jag tycker det låter bra att säga att man bara ska jämföra med sig själv. Strunta i alla andras tempo och prestationer.
SvaraRaderaDet är lätt att säga så när man, som jag, egentligen inte har en aning om vad jag pratar om.
Men när jag läste det här inlägget så skrek jag AJ. Kände en spark i baken. Gick genast och hämtade boken "Pulsträning" (som ju bor hos mig numera) och la upp ett träningsschema.
Tack! :-)
Helena -> Det är sant, en del bara har det. Men jag har sprungit ett helt marathon, och rannsakar jag mig själv och ser mig om i min omgivning (ej IF Linnéa eller TSM) så är det lätt att räkna de som har gjort detsamma. Du har rätt, det är stort!! :-)
SvaraRaderaFredrika -> Jag vet ju att du har rätt, man ska inte jämföra sig med andra utan se bakåt och se vad man faktiskt själv har presterat och jag har faktiskt presterat, det vet jag! Men det är ändå svårt ibland att inte jämföra sig med andra. Jag vill så oerhört gärna vara bra på det här, men inser ju mer och mer att det är här med att "bygga hjärta" tar enormt lång tid. Det blir liksom väldigt mycket frustration ibland!
Jag tror att jag har realistiska mål. Mitt första mål är att ta mig under två timmar på halvmaran, sen efter det så vet jag inte riktigt vad jag ska ha för mål, Lite svårt att veta vad som faktiskt är realistiskt för mig. 4.30 på Stockholms Marathon nästa år kanske.
Tack för att du tror på mig!! Det stärker!
(Men ändå, jag vill ju va som du och Mia och Karin och Staffan, snabb, stark och uthållig!!!;)
Kära syster -> Jag ska inte jämföra mig med andra, inte hela tiden i alla fall. Och man får faktiskt ha åsikter även fast man inte har en aning!!!
och du moooaaahh, hoppas det var en rejäl spark ;-)
Kram!
Men shit, vilken resa. Nu är du en idol! Så förbaskat jäkla skitbra!!!
SvaraRaderaOj, idol, jag! Tack Sofy!!!
SvaraRaderaJag är inte mycket snabbare än dig alls, vi kör samma långpasstempo faktiskt. Du ser, det är lätt att tro att "alla" andra är snabbare fast det inte alls är så :-) Att Mia, Staffan och Karin är snabbare är dem väl förunnat, så många mer år än vi som de tränat. Det har de inte heller fått gratis. Vi blir nog också snabba ska du se! :-)
SvaraRaderaDet är klart att jag inte jämför mig med er, det skulle inte vara rättvist varken för min del eller för er del.
SvaraRaderaSom du säger, antal år av slit som ni har bakom er, kommer jag inte i närheten av. Det är nog snarare så att jag har er och många fler som inspirationskällor. Det är så många kring mig som är så jäkla duktiga!!
Så du agerar också "snigel" på långpassen, märkligt att man kan få en så annorlunda bild. 4.14 på maran och ändå det lugna tempot på långpassen. Hur lyckades du!!! Men det ger onekligen hopp;-)...
Mer intervaller och annan spyträning så kanske snabbheten kommer :-)...
Carin:
SvaraRaderaJag började med konditions träning i olika formera redan som ung. Provade på det mesta allt från fotboll till pingis. Sommar jobbade på en handelsträdgård när jag var 13 år slet som tok i nästan 10 år på helger och lov det gav mig muskler vilja. Tränade även på en "lagom" nivå under några år i med löpning och skidåkningen.
Tog upp löningen för ca:10 år sen körde några lopp inkl maran åkte på en skada som tog x-antal år av vila för att få ordning på.
Nu efter 1.5 år träningen känns kroppen bättre och bättre men det tar tid även för mig. Om man vill bli snabbare och kunna springa länge krävs många saker bla. viljan att inte ge upp vilja att inte sluta viljan att ge de där extra 10% vid varje pass att köra det där tråkiga passet fast det är minus grader och kallt att vilja köra den där intervallen i högt tempo även om knappt kan andas och pulsen är på bristningsgränsen och man vill bara lägga sig ner och dö.
Nu säger jag INTE att detta är den vägen som du ska ta för att nå dina mål. Men detta är den vägen som jag tagit och blivet fostrad under mina år för att nå resultat och nå mina del mål.
Att jag sen är kanske kanske har lite i mina gener gör det löpningen lite lättare, men även jag sliter på mina pass och har fått slita som ett djur för att nå där jag är nu trust me.
/Staffan
Hej Staffan
SvaraRaderaTack för att du delar med dig din historia! Väldigt kul och givande att få läsa hur du har kommit dit du är idag!! Alla har verkligen så olika bakgrund och förutsättningar, men vi kämpar ändå alla idag mot samma mål, att utvecklas!!
Jag inser ju och vet att man i den här sporten inte får någonting gratis, man får den kondition man förtjänar. Och för att bli riktigt bra, med varje persons förutsättningar, så krävs det att man käkar blod, att kroppen skriker av mjölksyra och att man svettas kopiöst.
Jag vet att jag ibland ger upp lite för lätt, men jag jobbar på det. Jag är bara lite ovan vid känslan när det blir så där jäkla tungt och jobbigt, är inte van vid att benen stumnar av mjölksyra och smaken av blod. Men jag lär mig sakta men säkert att älska känslan.
Ikväll ska kroppen skrika men jag tänker inte lyssna!!!!