Sidor

söndag, juni 6

All in – höll nästan hela vägen

Jaha ja, då var det över, energidepåerna tömda till bristningsgränsen, mentalt rätt tom och med en liten bitter eftersmak i munnen. Inlägget är långt och bildfattigt, men jag kände att jag ville dela med mig av mina tankar och mitt lopp till er.

Har haft en del känningar i min högra vad i veckan men har masserat och behandlat med Voltaren sista dagarna så det kändes rätt bra på morgonen. Laddningen har gått tokbra, jag vaknade på morgonen och var proppmätt redan då. Åt ändå några mackor till frukost och fyllde på med lite bulgur innan jag åkte iväg till Östermalms IP.

Stämningen kändes hela vägen mot Stadion, tunnelbanan var full med löpare och jag kände förväntningar i luften. Väl på plats minglade jag runt lite, träffade på massor med kompisar och kunde ladda det sista där med dem. Gick iväg till start lite sent vilket resulterade i att vi inte ens var uppe i startfållan då startskottet gick. Passade också på att göra ett sista toalettbesök innan jag passerade startlinjen.

-1010133Startlinjen passerades nästan 8 minuter efter startskottet. Sprang helt solokvist och sicksackade mig framåt, de här första kilometrarna var fokus lagt på att hålla ner tempot, min plan var att hålla ungefär 6.00 tempo men helst inte så mycket snabbare från start för att sen försöka öka under den sista milen om krafterna fanns kvar.

Det var lätt att springa från start, kändes bra i kroppen. Delade upp loppet i mindre delar och den första delen var fram till IF Linnéas station vid Söder Mälarstrand. Jag skulle få langning där redan första varvet, två gel skulle vänta på mig förutom en massa härliga klubbkompisar som tagit sig ut dit för att heja på. Såg att stationen var på gång ett par hundra meter innan då de hade satt upp en skylt där det stod “IF Linnéa 200 meter”. När jag väl kom fram så hejade alla och peppade och Maria var grymt på och jag behövde bara sträcka fram handen så hade jag mina grejor där. Grymt bra jobbat!!!

väggrop Det verkar vara någon grej med mig. Nästan alltid när det har varit något lopp eller längre gemensam löpning så har jag gjort det. Oftast innan jag hinner fatta något så känner jag marken komma mot mig och fattar inte vad som hänt förrän jag ligger där, som en fallen fura. Igår hände det igen, en liten grop i marken i ett ögonblick, då jag istället för att kolla framför mig, kollade på klockan och jag föll. Skrapade upp knät men tyckte inte att det var så farligt ändå. Jag blev påsprungen av en del när jag skulle resa mig och knuffades ikull ett par gånger innan jag väl kom upp på benen igen. Väl uppe så kände jag adrenalinet pumpa och jag fick prata mentalt med mig själv för att inte tjurrusa. Jag höll ner tempot extra mycket ett tag för att samla mig och hitta tillbaka till flytet.

En bit längre bort på Södermälarstrand så såg jag både Annika och Fredrika som hejade som galningar, jag vinkade och kände att jag fylldes med lite extra energi. Strax därefter var det dags för Västerbron för första gången, jag sprang upp för den lilla knixen med små korta steg, drog ner på tempot en aning för att inte ta slut här redan på första milen. Fortsatte att jogga på upp och över bron för att sen på nervägen kunna släppa på lite extra och släppa loss alla muskler i kroppen. Det var här jag började känna av något som inte borde vara där, jag hade känning i vänster ljumske, inte mycket, inte så störande, men det fanns där. Tänkte inte så mycket på det, då jag alltid har ont lite här och där vid långlopp, smärta som flyttar på sig, kommer och går, inget jag brukar fästa mig vid så länge det inte stannar på ett och samma ställe.

Norr Mälarstrand fram och mot Stadshuset, det var där jag hade min familj hejandes första varvet förra året, lyckan då jag såg dem då kan jag inte beskriva. I år kunde de tyvärr inte närvara. Rundade stadshuset och ner under bron, där blev jag påhejad av två kollegor J-O och Medha, de tjoade och hejade och jag vinkade tillbaka och snodde lite energi även av dem.

Vid runt 13-14 km fick jag min första dipp, det kändes sjukt tungt och jag fick uppbåda alla mina krafter för att hålla tempot uppe. Dextrosolen de delade ut vid 14 km gjorde massor, jag tog två stycken och tuggade i mig medans jag gick en bit. Svängde upp på Odengatan och kände mig rätt överhettad, vid vätskekontrollen tog jag två muggar, en med sportdryck som jag hällde i mig och en med vatten som jag hällde över mig. Jag vaknade till rejält av det svalkande vattnet som rann ner över mitt ansikte och jag fick förnyad energi. Då jag insåg hur mycket energi det gav mig av att få kallt vatten i ansiktet så fortsatte jag med det sedan resten av loppet. Stannade vid varje vätskekontroll oavsett hur kort det var mellan dem, tog två muggar, ibland tog jag den ena med sportdryck och ibland tog jag två med vatten. Hällde i mig den ena och hällde den andra över mig. Jag utnyttjade samtliga duschar runt banan, då jag slog av på tempot, gick ganska sakta igenom för att njuta av det sköna vattnet så länge som möjligt.

Odengatan fram, upp mot Stadion för varvning och så ut på andra varvet, det längre varvet. Det kändes ganska bra, med min nya plan att utnyttja allt vatten runt banan och beta av bit för bit, en vätskekontroll i taget så kändes det överkomligt. Det var inte superlätt, inte supertungt utan just precis, överkomligt. Jag kunde inte slappna av utan var hela tiden tvungen att jobba på för att hålla tempot, då jag stannade så ofta och gick vid varje vätskekontroll så innebar det att jag var tvungen att hålla ett högre tempo då jag väl sprang.

-1010161 Nu var det dags för den lite tyngre milen ute på Djurgården, tung i två avseenden, mindre publik och lite mer kuperad. Jag gick nu i en del mindre backar ute på Djurgården, inget jag hade planerat, jag hade nog kunnat bita ihop och springa uppför men kände att det krävde så mycket energi så jag tjänade på att gå uppför för att sen kunna hålla ett högre tempo för övrigt.

När Djurgården var avklarad var det dags för lite stadslöpning igen. Förutom det onda i vänster ljumske som blev mer och mer påtaglig så kändes det rätt bra. Enligt mina beräkningar så hade jag sub 4.20 klart inom räckhåll och det kände jag att jag skulle vara skapligt nöjd med. Planen var ju 4.15 och skulle jag hamna där under så skulle jag bli toknöjd. Strandvägen fram, förbi Kungsträdgården, över Gamla Stan och så in för att passera Linnéas vätskekontroll och hejarklack för andra gången. Tog nu emot både mina gel och en mugg vatten och tankade lite energi av hejarklacken så att det räckte hela Söder Mälarstrand. Tankade också lite extra energi av Fredrika, Gunnar och Annika det är fantastiskt vilken energi det ger att bli påhejad runt banan. Det bär!!!

Västerbron närmade sig nu ännu en gång och den här gången så valde jag att promenera upp för den första lilla knixen upp mot Västerbron för att sedan börja springa igen. Nu började det göra riktigt riktigt ont i ljumsken, varje steg smärtade och jag visste inte riktigt hur jag skulle springa för att lindra det bäst. Jag var tvungen att slå av på springandet och gå lite oftare, nu även mellan vätskestationerna. Mellan promenaderna så kunde jag springa på någon kilometer igen, kilometertiderna sjönk nu stadigt mot långsammare och långsammare tider.

Över bron och ner mot Rålambshovsparken igen, där fick jag extra pepp av Maria och Johan, jag vinkade och tankade energi, lite längre fram såg jag Cecilia och jag fick lite energi av henne också. Nu var det bara sex kilometer kvar, sex kilometer hårt jävla arbete. Nu var det en ren plåga. Upp mot Odenplan och nu ville jag bara att det skulle ta slut. Det var fruktansvärt plågsam och jag hade många tankar på hur klokt det här var. Att ta sig mål till varje pris. När det var som värst så försökte jag att fokusera utanför mig själv, tittade mig omkring på mina medlöpare och insåg att många förmodligen hade mycket värre än jag. Jag försökte mig på mantran som “Det är nu vi sållar”, “Det är nu vi skiljer agnarna från vetet”, “var vän med smärtan”, “älska smärtan” och liknande. Jag skulle nog kunna älska smärtan. Den smärtan jag hade för övrigt, mina smärtande vader, låren som var som stockar och bara skrek av smärta, hälsenorna som gnisslade, det kände jag att jag kunde hantera, men smärtan i ljumsken var något annat. Jag var orolig för att jag kanske ställer till något framöver men ville ändå inte bryta. Inte ge upp, inte vika ner mig.

När jag sprang uppför Sturegatan så var det riktigt illa, jag hörde någon ropa, “kom igen nu Carina, håll i det här hela vägen in”, det fick mig att bita ihop det allra sista för att kunna med någon form av värdighet i behåll stappla över mållinjen. Åhhh vad skönt det var att passera den!!

Det var en resa det här minsann. Jag är nöjd med att jag inte fegade, jag hade en plan och jag höll den praktiskt taget i 33 kilometer. Jag vet också att jag kan göra bättre och är lite ledsen för att jag inte kunde hålla ihop det sista milen, att jag inte klarade av att bita ihop över smärtan i ljumsken. Om jag bara kan lära mig att stå på benen, för jag tror det var då jag drog på mig skadan i ljumsken, så ska det nog kunna bli bra det här .

Tusen tack alla sköna underbara människor som hejade runt banan, ni betydde massor!

Jag fick ju trots allt min medalj, men finisher tröja och jag persade ju trots allt med 35 minuter! 4.24.57 slutade det på.

Med lite distans till det här så ska jag nog kunna känna mig nöjd.

19 kommentarer:

  1. Fantastiskt bra jobbat Carina. Nästa gång blir det sub 4. HelenaA

    SvaraRadera
  2. grymt bra carina - vilket pb!!!

    SvaraRadera
  3. Du ska helt klart känna dig toknöjd med ditt resultat. Det kan inte vara lätt att bita ihop som du gjorde...men så är du ju du också :)
    Se bara till att ha koll på ljumsken så det inte blir värre....såååå himla trist att jag inte kunde komma in. Hade mer än gärna stått där i år igen under parasollet! Men du springer väl nästa år igen va :)
    Kram!!!

    SvaraRadera
  4. Jättebra jobbat!! Synd med ljumsken, jag hoppas den ger med sig fort som tusan! Grattis till fin prestation och pb!

    SvaraRadera
  5. Jag är så glad för din skull - njut av denna seger :)

    SvaraRadera
  6. 35 min pers är verkligen inte illa! klart du ska vara nöjd! Hoppas det inte blir något långvarigt med din ljumske nu bara.

    SvaraRadera
  7. WHow. Grattis till nytt PB med 35 min. Vilken bragd, nästan gång sub 4.

    mvh d

    SvaraRadera
  8. Och jag sitter här med tårar i ögonen.. härlig läsning även om jag både lider med dig och känner igen mig i din smärta. pers med 35minuter är ju inte klokt! helt galet! Jättejättestort grattis!!

    SvaraRadera
  9. Grattis till ditt nya pers! Jäklar att stå på näsan när det gäller!
    Vi blev glada när vi såg dig!

    SvaraRadera
  10. Grattis till din andra mara. Vad kul att du fixade ett nytt pers. Häftigt att du fixade det i år också. Synd att jag inte kunde vara med och heja i år också.

    SvaraRadera
  11. Bra gjort. Kul att du skriver ned tankarna från loppet direkt för de brukar försvinna ganska så fort från hjärncellerna, åtminstone för mig. Grattis till PB och så ses vi säkert på kommande evenemang.

    SvaraRadera
  12. Du ska vara glad över perset och nöjd att du verkligen kämpade!

    SvaraRadera
  13. bra jobbat, fint o jämnt tempo

    SvaraRadera
  14. Grattis!! Det var skitbra jobbat trotts din smärta!!
    Grattis till PB!!
    Kramar

    SvaraRadera
  15. Lisette -> Tack!! Du gjorde själv ett riktigt bra lopp trots problemen. Nästa år går vi mot sub 4!!

    Helena -> Tack Helena. Och yes nästa år får jag försöka sänka mig de här sista 25 minutrarna ;-). Grattis själv till bra kämpaanda och lopp!

    Sara -> Tack tjejen!!! Kul med din halvmarasatsning!!

    Mia -> Tusen tack darling!!! Klart jag springer nästa år igen. Kommer nog inte att kunna låta bli :-)

    Barry -> Tack!!!

    Anna -> Tack Anna. Ljumsken är fortfarande med mig tyvärr, men det släpper nog. Nästa år är du med, roligt!!

    Marie -> Tack, jag börjar känna mig mer och mer nöjd faktiskt :-). Härligt att du var så glad under hela ditt lopp!! Grattis till prestationen!!

    Ingmarie -> Tack, jo, det är nog faktiskt rätt bra, och det bästa är att jag tror att det kan bli bättre:-)

    Daniel -> Tack! Ja, jag ska nog ha sub 4 som mål nästa år. Grattis till ditt fantastiska lopp!! Kul med videoinslaget!!

    Andrea -> Tack snälla du!! Det var riktigt roligt. Grattis själv till, så himla nära din drömgräns!! Fast jag tycker de där ynka sekunderna inte är så mycket att orda om, galet snabbt sprang du!!

    Cecilia -> Tack Cecilia, jag blev så himla glad när jag såg er!! Först såg jag Mary med c/o sen såg jag dig längre fram. Jag tror jag missade er under första varvet!

    Åsa -> Tack raring!! Minnet av er under parasollet höll mig vid liv.

    Mikael -> Tack Micke!! Klart vi ses snart igen!! Grattis själv till ett fantastiskt lopp, synd att du blev lurad av klockan med någon minut, nästa gång är du på rätt sida.

    Ellinor -> Jag är glad, mer och mer. Börjar inse att jag faktiskt sprang riktigt fort! Fast med marginal så jag har en del att plocka även nästa år :-). Synd att jag missade dig ute på Gärdet.

    Alexander -> Tack och välkommen hit!!!

    Coyntha -> Tack tjejen och stort grattis själv!! Du var jätteduktig!!

    SvaraRadera
  16. Stort Grattis Carina! (nu har jag hittat hit oxå ;) Har ju alltid så dåligt med tid när jag sitter vid datorn) Hoppas ljumsken blir bättre snart. Du är mer än välkommen att hänga på något av mina backpass i sommar, säg bara till =) Varm kram

    SvaraRadera
  17. Emelie -> Hej, kul att du har hittat hit!!! Ljumsken börjar redan ge med sig så jag tror kanske inte att det var så farligt. Skönt med tanke på vad som kommer framöver.

    Jag hänger hemskt gärna med på något skoj backpass. Gärna i Flottsbro då jag aldrig sprungit där tidigare. Så det vore kul att få en introduktion dit.

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Profillänk på Facebook

Carina Boréns Facebook-profil