All in – höll nästan hela vägen

Jaha ja, då var det över, energidepåerna tömda till bristningsgränsen, mentalt rätt tom och med en liten bitter eftersmak i munnen. Inlägget är långt och bildfattigt, men jag kände att jag ville dela med mig av mina tankar och mitt lopp till er.

Har haft en del känningar i min högra vad i veckan men har masserat och behandlat med Voltaren sista dagarna så det kändes rätt bra på morgonen. Laddningen har gått tokbra, jag vaknade på morgonen och var proppmätt redan då. Åt ändå några mackor till frukost och fyllde på med lite bulgur innan jag åkte iväg till Östermalms IP.

Stämningen kändes hela vägen mot Stadion, tunnelbanan var full med löpare och jag kände förväntningar i luften. Väl på plats minglade jag runt lite, träffade på massor med kompisar och kunde ladda det sista där med dem. Gick iväg till start lite sent vilket resulterade i att vi inte ens var uppe i startfållan då startskottet gick. Passade också på att göra ett sista toalettbesök innan jag passerade startlinjen.

Startlinjen passerades nästan 8 minuter efter startskottet. Sprang helt solokvist och sicksackade mig framåt, de här första kilometrarna var fokus lagt på att hålla ner tempot, min plan var att hålla ungefär 6.00 tempo men helst inte så mycket snabbare från start för att sen försöka öka under den sista milen om krafterna fanns kvar.

Det var lätt att springa från start, kändes bra i kroppen. Delade upp loppet i mindre delar och den första delen var fram till IF Linnéas station vid Söder Mälarstrand. Jag skulle få langning där redan första varvet, två gel skulle vänta på mig förutom en massa härliga klubbkompisar som tagit sig ut dit för att heja på. Såg att stationen var på gång ett par hundra meter innan då de hade satt upp en skylt där det stod “IF Linnéa 200 meter”. När jag väl kom fram så hejade alla och peppade och Maria var grymt på och jag behövde bara sträcka fram handen så hade jag mina grejor där. Grymt bra jobbat!!!

Det verkar vara någon grej med mig. Nästan alltid när det har varit något lopp eller längre gemensam löpning så har jag gjort det. Oftast innan jag hinner fatta något så känner jag marken komma mot mig och fattar inte vad som hänt förrän jag ligger där, som en fallen fura. Igår hände det igen, en liten grop i marken i ett ögonblick, då jag istället för att kolla framför mig, kollade på klockan och jag föll. Skrapade upp knät men tyckte inte att det var så farligt ändå. Jag blev påsprungen av en del när jag skulle resa mig och knuffades ikull ett par gånger innan jag väl kom upp på benen igen. Väl uppe så kände jag adrenalinet pumpa och jag fick prata mentalt med mig själv för att inte tjurrusa. Jag höll ner tempot extra mycket ett tag för att samla mig och hitta tillbaka till flytet.

En bit längre bort på Södermälarstrand så såg jag både Annika och Fredrika som hejade som galningar, jag vinkade och kände att jag fylldes med lite extra energi. Strax därefter var det dags för Västerbron för första gången, jag sprang upp för den lilla knixen med små korta steg, drog ner på tempot en aning för att inte ta slut här redan på första milen. Fortsatte att jogga på upp och över bron för att sen på nervägen kunna släppa på lite extra och släppa loss alla muskler i kroppen. Det var här jag började känna av något som inte borde vara där, jag hade känning i vänster ljumske, inte mycket, inte så störande, men det fanns där. Tänkte inte så mycket på det, då jag alltid har ont lite här och där vid långlopp, smärta som flyttar på sig, kommer och går, inget jag brukar fästa mig vid så länge det inte stannar på ett och samma ställe.

Norr Mälarstrand fram och mot Stadshuset, det var där jag hade min familj hejandes första varvet förra året, lyckan då jag såg dem då kan jag inte beskriva. I år kunde de tyvärr inte närvara. Rundade stadshuset och ner under bron, där blev jag påhejad av två kollegor J-O och Medha, de tjoade och hejade och jag vinkade tillbaka och snodde lite energi även av dem.

Vid runt 13-14 km fick jag min första dipp, det kändes sjukt tungt och jag fick uppbåda alla mina krafter för att hålla tempot uppe. Dextrosolen de delade ut vid 14 km gjorde massor, jag tog två stycken och tuggade i mig medans jag gick en bit. Svängde upp på Odengatan och kände mig rätt överhettad, vid vätskekontrollen tog jag två muggar, en med sportdryck som jag hällde i mig och en med vatten som jag hällde över mig. Jag vaknade till rejält av det svalkande vattnet som rann ner över mitt ansikte och jag fick förnyad energi. Då jag insåg hur mycket energi det gav mig av att få kallt vatten i ansiktet så fortsatte jag med det sedan resten av loppet. Stannade vid varje vätskekontroll oavsett hur kort det var mellan dem, tog två muggar, ibland tog jag den ena med sportdryck och ibland tog jag två med vatten. Hällde i mig den ena och hällde den andra över mig. Jag utnyttjade samtliga duschar runt banan, då jag slog av på tempot, gick ganska sakta igenom för att njuta av det sköna vattnet så länge som möjligt.

Odengatan fram, upp mot Stadion för varvning och så ut på andra varvet, det längre varvet. Det kändes ganska bra, med min nya plan att utnyttja allt vatten runt banan och beta av bit för bit, en vätskekontroll i taget så kändes det överkomligt. Det var inte superlätt, inte supertungt utan just precis, överkomligt. Jag kunde inte slappna av utan var hela tiden tvungen att jobba på för att hålla tempot, då jag stannade så ofta och gick vid varje vätskekontroll så innebar det att jag var tvungen att hålla ett högre tempo då jag väl sprang.

Nu var det dags för den lite tyngre milen ute på Djurgården, tung i två avseenden, mindre publik och lite mer kuperad. Jag gick nu i en del mindre backar ute på Djurgården, inget jag hade planerat, jag hade nog kunnat bita ihop och springa uppför men kände att det krävde så mycket energi så jag tjänade på att gå uppför för att sen kunna hålla ett högre tempo för övrigt.

När Djurgården var avklarad var det dags för lite stadslöpning igen. Förutom det onda i vänster ljumske som blev mer och mer påtaglig så kändes det rätt bra. Enligt mina beräkningar så hade jag sub 4.20 klart inom räckhåll och det kände jag att jag skulle vara skapligt nöjd med. Planen var ju 4.15 och skulle jag hamna där under så skulle jag bli toknöjd. Strandvägen fram, förbi Kungsträdgården, över Gamla Stan och så in för att passera Linnéas vätskekontroll och hejarklack för andra gången. Tog nu emot både mina gel och en mugg vatten och tankade lite energi av hejarklacken så att det räckte hela Söder Mälarstrand. Tankade också lite extra energi av Fredrika, Gunnar och Annika det är fantastiskt vilken energi det ger att bli påhejad runt banan. Det bär!!!

Västerbron närmade sig nu ännu en gång och den här gången så valde jag att promenera upp för den första lilla knixen upp mot Västerbron för att sedan börja springa igen. Nu började det göra riktigt riktigt ont i ljumsken, varje steg smärtade och jag visste inte riktigt hur jag skulle springa för att lindra det bäst. Jag var tvungen att slå av på springandet och gå lite oftare, nu även mellan vätskestationerna. Mellan promenaderna så kunde jag springa på någon kilometer igen, kilometertiderna sjönk nu stadigt mot långsammare och långsammare tider.

Över bron och ner mot Rålambshovsparken igen, där fick jag extra pepp av Maria och Johan, jag vinkade och tankade energi, lite längre fram såg jag Cecilia och jag fick lite energi av henne också. Nu var det bara sex kilometer kvar, sex kilometer hårt jävla arbete. Nu var det en ren plåga. Upp mot Odenplan och nu ville jag bara att det skulle ta slut. Det var fruktansvärt plågsam och jag hade många tankar på hur klokt det här var. Att ta sig mål till varje pris. När det var som värst så försökte jag att fokusera utanför mig själv, tittade mig omkring på mina medlöpare och insåg att många förmodligen hade mycket värre än jag. Jag försökte mig på mantran som “Det är nu vi sållar”, “Det är nu vi skiljer agnarna från vetet”, “var vän med smärtan”, “älska smärtan” och liknande. Jag skulle nog kunna älska smärtan. Den smärtan jag hade för övrigt, mina smärtande vader, låren som var som stockar och bara skrek av smärta, hälsenorna som gnisslade, det kände jag att jag kunde hantera, men smärtan i ljumsken var något annat. Jag var orolig för att jag kanske ställer till något framöver men ville ändå inte bryta. Inte ge upp, inte vika ner mig.

När jag sprang uppför Sturegatan så var det riktigt illa, jag hörde någon ropa, “kom igen nu Carina, håll i det här hela vägen in”, det fick mig att bita ihop det allra sista för att kunna med någon form av värdighet i behåll stappla över mållinjen. Åhhh vad skönt det var att passera den!!

Det var en resa det här minsann. Jag är nöjd med att jag inte fegade, jag hade en plan och jag höll den praktiskt taget i 33 kilometer. Jag vet också att jag kan göra bättre och är lite ledsen för att jag inte kunde hålla ihop det sista milen, att jag inte klarade av att bita ihop över smärtan i ljumsken. Om jag bara kan lära mig att stå på benen, för jag tror det var då jag drog på mig skadan i ljumsken, så ska det nog kunna bli bra det här .

Tusen tack alla sköna underbara människor som hejade runt banan, ni betydde massor!

Jag fick ju trots allt min medalj, men finisher tröja och jag persade ju trots allt med 35 minuter! 4.24.57 slutade det på.

Med lite distans till det här så ska jag nog kunna känna mig nöjd.