Meine Woche im schönen Davos

Nu så, är jag hemma igen, landat, tvättat och känner tydligt i framsida lår att nog var det lite kuperat i Davos allt. Jag är glad och lycklig över veckan för den var verkligen helt fantastisk. Uppfyllde allt jag kunde önska mig, vare sig jag tänker på vänner, vackra miljöer eller bra träning. Då jag inte har lyckats få in något blogginlägg på hela veckan så varnar jag redan nu för att inlägget blir lite långt.

Vi kom fram till Zürich på lördagen strax efter lunch och tog oss sedan via lite tågbyten till Davos för inkvartering i lägenheterna. Vi var 23 stycken som var med på lägret med väldigt olika bakgrunder. Några ska springa Swiss Alpine, några tränar för andra lopp och andra var med för att de tyckte att upplägget kändes bra.

Första turen blev en sightseeing tur runt Davos. Helt perfekt för att få lite koll på staden och riktningar, vi var bort till den “gräsplätt” som faktiskt utgör skidstadion då skidtävlingar går i Davos. Det ser verkligen helt annat ut utan snö och skidåkare som belamrar platsen då man ser det på TV.

Redan dag två blev det en riktig bergstur, vi tog liftsystemet upp till Jacobshorn (2590) för att därifrån springa via Jatzhorn (2682), ner till Sertig Dörfli, där vi tog lunch och sedan vidare ner till Davos, en tur på 20 km som innehöll ca 500 meters stigning och 1500 meter nedförslöpning som satte sig rejält i framsida lår. Jag hade ont i stort sett hela veckan efter den turen. Det skvallrar en hel del om vad jag borde ha gjort men inte gjorde hemma innan träningslägret… Backträning!!! Det var en fantastiskt fin tur där man för första gången den här veckan fick uppleva den underbara alpmiljön.

 
Måndagen sprang vi en “flack” tur, det var i alla fall så Christer Skog mindes den då han åkt skidor där vintertid. Vi följde klassiska skidspår och Christer guidade oss på ännu en härlig tur. Över hagar och fäbodvallar jäms med forsande bäckar, helt enkelt magisk natur! Men flack… jo, om en stigning på 250 meter är flackt, ja då var den det… Perspektiven ändras onekligen :-). Den här dagen hann vi även med en kvällstur, vi tog bergbanan upp för att vandra/springa Panoramatrail. Jag kände mig lite sliten så jag valde att ta den flacka promenaden, haha, bara ytterligare 250 meter upp och lika mycket ner.

Därefter var det dags för en vilodag i alla fall för en del av oss, mig inkluderat. Vi tog oss till eau là là- badet för ett par timmars vattenlöpning. Poolrunning, bubbel och massage i form av jetvattenstrålar fyllde vår tid där. Om man ville så kunde man ta sig till Wellness-avdelningen, där man kunde drömma sig bort i vardagen i de olika bastuvarianterna som fanns där, fast förstås utan baddräkt…, för jojjemensan så var det. Ville man drömma sig bort och värma sig i en bastu så fick man finna sig i att dra av sig baddräkten. Manlig o kvinnlig avdelning… nono.

Onsdag innebar vår fjärde dag på hög höjd, vilket innebär att kroppen har acklimatiserat sig till höjden och att EPO-effekten som man får av att tillbringa tid på hög höjd avstannat. För att få ytterligare effekt så krävs det att man tar sig ännu högre upp och stannar där ett tag. Det var redan innan bokat för oss på Jacobshorn natten mellan onsdag och torsdag där vi skulle sova en natt för att spä på effekten. Då vi redan hade testat liftarna upp till Jacobshorn och redan visste att de funkade så valde vi den här gången att i stället ta oss upp till fots. Det fanns nu lite olika varianter upp, en lite längre flackare variant som de flesta valde att ta för att kunna jogga upp. En kortare variant vilket då innebar brantare stigning, den valde jag. Jag fick sällskap upp av Annika, Christer och några till. Vi tog det lugnt upp och stannade halvvägs för en rejäl lunch, det blev ett riktigt bra pass där nu även baksida lår och vader fick jobba ordentligt.

Väl uppe på Jacobshorn så hann vi med att inkvartera oss på rummen innan det blev lite föreläsningar. Christer berättade en del om effekterna av höghöjdsträning och hur det påverkar kroppen och Jonas Buud berättade om Swiss Alpine och tankar kring det. Därefter mat och sängdags för min del, jag kände av höjden rätt mycket och fick en rejäl huvudvärk. Andra satt uppe och kollade på semifinalen i fotboll. Jag hällde i mig vatten, tog en Ipren och kröp ner. Det var mäktigt att ligga i sängen och titta ut över de fantastiska bergen, vi hade en helt magisk utsikt från vårt rum!

Dagen efter, nu torsdag, veckodagarna verkligen flög fram, tog vi liften ner tillbaka till byn. Torsdagen blev en riktig vilodag, vi tog oss till badet för lite bubbel och hann även med en kort simtur.

Fredagen blev det verkliga mandomsprovet. Vi tog oss bort till Bergün för att springa Swiss Alpine banan, eller i alla fall de sista fyra milen vilket inkluderar den tuffaste delen av banan. Och tufft det var det verkligen!! Stigningen börjar direkt efter Bergün och efter Chants blir den sjukt brutal, 24% lutning är inte att leka med, jag hade funderat rätt mycket hemma över hur mycket det verkligen är. Hur upplever man det, är det som att klättra? Tja, det vet jag ju hur man gör men att springa (läs gå i sakta mak) upp för en sån lutning det är verkligen sjukt jobbigt! 13 kilometer skulle vi slita oss uppför innan det var dags för lunch uppe i Keschhütte. Där för övrigt det kommer att stå en läkare på dagen D, som kommer att titta en djupt i ögonen för att godkänna om man får gå vidare eller ej. Det gäller att inte komma upp dit och ha gjort slut på alla krafter.

Efter lunchen uppe på Keschhütte var det dags för Panoramatrail där det skulle vara så pass trångt och smalt att det bitvis är problem att mötas eller att släppa förbi snabbare löpare. Tungan rätt i mun gällde här, det sluttade på rätt rejält bitvis och vi passerade den ena forsande bäcken efter den andra och ett och annat slipprigt snötäcke skulle passeras, ett felsteg här och man skulle förmodligen få se på åka av… Inget någon av oss önskade. Några kilometer senare passerade vi Scalettapass och därefter bar det iväg utför, slingriga lite steniga stigar zickzackade sig nerför berget. Då jag är sjukt ICKE terränggående så tog jag det väldigt lugnt nerför, bitvis gick det att springa på men jag utmanade inte! Det ska jag göra om tre veckor! Från Dürrboden och ner till Davos, 15km var det bara att lossa handbromsen, sjukt skön nerförslöpning hela vägen. Jag och Cecilia tog oss hela vägen in till Stadion i Davos, där vi tog emot publikens jubel.