Jag älskar backar!!!

Jag har under en så lång tid nu känt mig trött, orkeslös, matt, snudd på deppig och alltid trött. Jag har sovit upp till elva timmar vissa nätter och ändå vaknat på morgonen helt slut. När jag berättat för folk om hur jag har känt mig så har vissa faktiskt sagt att det låter lite som utbrändhet. Då känns det rätt skönt att det faktiskt bara är lite järnbrist, som ju enkelt går att medicinera bort.

Jag har nu käkat järntabletter i tolv dagar, och jag kunde inte för mitt liv ana vilket stor skillnad det har gjort i mitt liv. Jag har verkligen fått tillbaka glädjen, jag vaknar på morgonen efter sju-åtta timmars sömn, av mig själv och är pigg. Det är helt underbart!! Nu först så inser jag hur sjukt trött jag var, nu känns det inte längre jobbigt att ge mig ut och springa, att åka till jobbet, att laga mat, att gå till affären. Det är pice of a cake!!!

Att jag inte är helt återställd märker jag dock då jag försöker mig på att springa lite fortare, som igår när jag sprang Bellmansstafetten och försökte kuta på lite, det höll i två kilometer sen var jag tvungen att börja gå.

Att jag är på väg märker jag dock på allt ovan jag beskrev, samt på att jag faktiskt orkar genomföra löppass i lågpulszon och att det verkligen känns som myspass!! Idag sprang jag runt södermalm, då jag sprungit tolv kilometer så återstod bara drygt en kilometer uppförsbacke! Jag sprang hela backen upp med ett leende på läpparna och en euforisk känsla i hela kroppen. Jag flög upp sakta men säkert, det ena steget efter det andra, jag ökade till och med upp till femminuterstempo när jag skulle passera över vägen och det bekom mig inte.

Jag kom hem alldeles pirrig och lycklig!!!