72 timmar senare

Hur känner jag mg nu då, tre dygn efter mitt livs största fysiska prestation. Att springa i elva timmar i sträck borde ju sätta enorma avtryck i kroppen. Att hålla i gång kroppen och framför allt orka hålla fokus under så lång tid. Hur känner jag mig egentligen?

Jag skulle kunna fatta mig extremt kort genom att bara säga: Jag känner mig helt fantastisk! Jag är fortfarande hög av endorfiner, lycklig och stolt över min prestation och faktiskt så gott som återhämtad fysiskt.

Fast det är ju idag, lite har jag allt känt av loppet, både under det och efter det, det måste jag ju erkänna, konstigt vore det väl annars. Under loppet så hade jag ju påhälsning av två gamla bekanta, det onda i höger knäveck och det onda i höger fot. Dessutom fick jag en sträckning under vänster fot.

Knävecket kom på besök redan under andra varvet men då jag inte uppmärksammade min gäst så verkade den mattas av för att helt försvinna något varv senare. Min onda högerfot smärtade till under varv fyra och stannade också kvar under något varv för att även den tröttna på den ringa uppmärksamhet som jag gav den. Sträckningen i vänsterfoten oroade jag mig rätt mycket över till att börja med, det hände under det sjunde varvet och smärtan var rätt hög under ett tag. Jag lyckades då ändra löpsteget en aning så att det mildrades och något halvvarv senare så försvann även den smärtan nästan helt.

Sista varvet gjorde det ont i HELA benen, och värst var det när jag gick, då kändes knäna riktigt tjocka, svullna och ömma. Faktum var att jag upptäckte att det märkligt nog gjorde mycket mer ont då jag gick än då jag sprang. Fast å andra sidan så var benen stumma som stockar då så att jogga var inte heller helt enkelt. Men då det var sista varvet så kunde jag fokusera bortom dessa problem och istället visualisera när vi för åttonde gången skulle göra vågen för funktionärerna, nu för sista gången för min del, för den här gången skulle det bli min målgång. Den sista vågen tillsammans med Leif och Kristina var helt underbar samtidigt som det kändes lite tung att Kristina nu skulle ut på egen hand i mörkret.

Efter målgång strosade jag runt och pratade med folk och käkade lite, applåderade in fantastiska Jonas Buud i mål, tog en ruggigt välförtjänt och skön bastu, vinkade av Kristina och Fredrika som skulle ut på sina sista två varv och småpratade lite med Bernt som strax skulle ut på sina sista fyra varv och gav mig sen iväg hemåt. Jag var fortfarande hög på endorfiner och hade inte några problem med att ratta min bil hemåt. Väl hemma hade jag lite svårt att komma till ro, läste igenom alla inlägg som Fredrika hade skrivit på intothewild under dagen och gick sen och la mig framåt halv tre.

Vaknade ganska snart av att knäna värkte och gick upp och tog en värktablett och fyllde på med lite vätska. Sen somnade jag om igen och fick några timmars sömn. På söndagen gjorde jag inte många knop, jag var rätt stel och hade fortfarande ömmande knän och unnade mig att vara extremt lat…

Under gårdagen gjorde det fortfarande ont i knäna speciellt när jag gick i trappor, så jag försökte helt enkelt att undvika det. Smart va! Nu ikväll känner jag mig i stort sett helt återställd. Jag har ju inte provat att ge mig ut och springa men jag har inte ont någonstans, ingen träningsvärk, inte ett skavsår och inte en blånagel.

Jag tycker det är märkligt att en sådan enorm fysisk utmaning inte ger mer känningar än så här. Undrar vad det beror på?
- Är jag verkligen så här bra tränad?
- Tog jag inte ut mig ordentligt?
- Fanns det mer att plocka ut?

Frågor som jag får försöka ta reda på i kommande lopp. Närmast på tur står Lidingö Ultra om fyra veckor.