Jag är Ultra!!

Igår var det då äntligen dags för mig att få göra min ultradebut. Täby Extreme Challenge, TEC var det lopp jag debuterade i. Det fanns flera klasser från 50km till 100 miles. Själv skulle jag springa 50 miles vilket innebär ca 80.5 km.

Marathon var min längsta tävlingsdistans innan. Jag har laddat och sett fram mot den här dagen under lång tid. Den här veckan har jag gått som i ett rus och bara längtat efter att få ställa mig på startlinjen.

Gick upp tidigt för att hämta upp Fredrika och Annika vid Hornstull runt halv nio. Var framme vid Täby vid nio och gick in och registrerade oss fick vår kasse med bland annan nummerlapp och en skitsnygg jacka.

Hela underbara glada Linnéa-gänget. Alla gjorde fantastiska prestationer. Från vänster, Staffan under 24 timmar på 100 miles, Torkel 100 miles, Tene vann sin klass 50 miles på 8:15, Fredrika vår skjutjärnsreporter 50k, Anders under 9 timmar på 50 miles, Ken tvåa 50 miles på tiden 7:13, Mia under 24 timar på 100 miles, Annika körde långpass tog sig 30k och Magnus 50k.

Jag sprang runt och var allmänt glad och pirrig innan start och gick runt och pratade med folk och laddade det sista inför starten. Tog med mig påse 1 av alla de påsar som jag hade laddat upp med, innehållande lite snacks, fyllde vätska och var mer än redo för start.

Jag och Fredrika på väg ut, jag på min efterlängtade ultradebut. Foto: Linda Persson

Efter ett kort intro möte kvart i tio så avfyrades lite fyrverkerier och så gick startskottet och jag var äntligen äntligen äntligen på väg! Slog följe med Fredrika första biten, vår löpande reporter som jagade löpare i skogen med sin kamera, ingen kom undan. Hon var helt underbar i action där ute!

Första och andra varvet gick nästa utan att man ens funderade, schwosh bara så var de avverkade, det var skönt att springa jag fick hela tiden tänka på att hålla igen för det var väldigt lätt så här i början att farten trappades upp. Tanken var att hålla runt 7-minuters tempo men jag fann mig flera gånger lätt joggandes närmare minuten snabbare. Det var lätt så här i början, men det kan bli dyrt de sista varven, det är då man får betala.

Det var en bra bana, Jan Söderkvist, som är en av arrangörerna av det hela har jobbat hårt med att få banan i bra skick och han hade lyckats bra. Det var rätt blött på sina ställen och några mindra stråk med snö, annars var det barmark hela vägen runt. Ju längre tiden gick desto lerigare blev det här och var efter många fötters trampande.

Jag började att äta redan från varv två, plockade med mig mackor och åt medans jag rörde mig framåt för att vinna tid. Ganska snart visade det sig att jag, Kristina Paltén (som skulle springa 75 miles) och Leif Åhlander höll väldigt jämnt tempo så vi slog följe och höll sedan ihop hela vägen. Vi försökte att hålla stoppen vid varvning så korta som möjligt och hade god hjälp av de fantastiska funktionärerna. De var helt underbara, en stor eloge till dem som stod där och frös i kylan, för det var verkligen ruggigt, disigt småregnigt och blåsigt.

Under varv två när vi kände oss så grymt starka så hade jag och Leif en diskussion om att “det vore kul att springa TVÅ maraton, det är ju bara ett extravarv liksom” och “10 mil vore ju häftigt” men bestämde oss för att vi skulle ta upp den diskussionen igen under sista varvet och se om det var lika lockande då. Kan ju nämna att vi båda glömde bort att ta upp den här diskussionen under sista varvet…

Varv efter varv avverkades i ett otroligt jämnt tempo. Allt kändes bra och vi blev förvånade över hur fort tiden gick! Märklig känsla att man helt plötsligt sprungit i sju timmar och har samma känsla i kroppen som under ett normalt långpass. Efter det fjärde varvet så tog vi en lite längre paus, jag och Kristina gick in och tvättade av fötterna och tog på oss rena strumpor och Leif tog på sig ett par två nummer större skor då hans fötter hade svullnat en del. Vi kände oss som pånyttfödda efter den uppfräschningen.

På väg in för för varvning för fjärde gången, snart en mara avverkad.

Under hela varvet mötte vi människor som var ute och flanerade och de hejade på oss och det bar oss framåt, även tanken på alla som lyckönskat mig och som höll tummarna för mig förde mig framåt och inte minst alla facebook-meddelanden som Marie skickade till mig med jämna mellanrum.

Var det bara frid och fröjd? Nej, men visst gjorde det ont emellanåt, än var det knät som gnällde än var det foten än något annat. Men det var smärta som var övergående och jag bestämde mig redan tidigt för att jag inte skulle fästa någon som helst uppmärksamhet på dessa krämpor. Försöka att känna skillnad på om det onda berodde på skada eller bara trötthet och överansträngning, var det det senare så var det bara att ignorera, jag visste av tidigare erfarenhet att den typen av känning kommer och går.

Mitt humör var på topp under hela loppet, jag var så lycklig, tänk vad min kropp faktiskt klarar av, vad jag har förberett den på och gjort det så väl att det här var möjligt. Jag kände mig stark hela loppet. Hade bra energinivåer och tillräckligt med krafter i kroppen.

Min ungefärliga sluttid och den fina glasskulpturen som bevisar att jag fullföljt TEC 2010

Inte förrän när vi gick ut på sista varvet så började det bli riktigt jobbigt, mörkret hade nu lagt sig och vi plockade fram reflexvästar och pannlampor. Det var riktigt häftigt att springa mitt i skogen i mörkret, banan var uppmärkt med små kvadratiska reflexer som lös upp i skogen så banan var lätt att följa. Mina ben började nu att protestera allt mer högljutt och det var nu nästan omöjligt att inte lyssna på dem. Jag fick uppbåda alla mina krafter för att få dem att röra sig framåt. På sätt och vis är jag glad att det blev tungt sista varvet, det är utvecklande att få kämpa lite, jag är nöjd med att jag lyckades bita ihop och köra på hela sista varvet på ett bra sätt trots smärtan. Det kommer jag att kunna ta med mig till nästa ultraäventyr. För helt säkert är att det här gav mersmak, det kommer att bli många fler ultralopp för min del. Det här är livet!

Trötta och lyckliga efter målgång, de tre musketörerna som höll ihop från start. Kristina Paltén, Leif Åhlander och jag. Kristina har ännu 4 varv kvar att springa innan hon är i mål på sin distans 75 miles. Hon är helt grym!! Foto: Linda Persson

Delar av det fantastiska funktionärsteamet. Hårt arbete genom hela natten. Maxtiden på 30 timmar skvallrar lite om deras insats. Foto: Linda Persson

Ännu några av dagens, kvällens och nattens hjältar. Funktionärer vid tidtagningen, full koll på tider, deltagare och varv. Foto Micke Ceder.

Den här mannen, Jonas Buud, gjorde en fantastisk prestation. Fullkomligen slaktade det svenska rekordet med över fem timmar. Jag tror han varvade oss fem gånger. Han sprang i mål på 12:32 på 16.1 mil, det är så sjukt stort!! Foto: Linda Persson

Stort tack till arrangörerna, funktionärer och alla ni som kom ut och supportade. Ni gjorde den här dagen helt oförglömlig.

Vill ni läsa mer om loppet så kika även in på dessa bloggar. Jag fyller på allt eftersom.

• Intothewild – Fredrika, vår springande reporter som bloggade live från händelsernas centrum.
• Kristina Paltén – Underbara fantastiska Kristina, min kompanjon och partner in crime under mitt första ultra.
• MarathonMia - Denna fantastiska kvinna som med ett leende tar sig runt hela 16 mil. Alltid glad och positiv och med en enorm energi.
• Gax-Staffan - Mias partner in crime. En enormt talangfull härlig kille som tillsammans med Mia utför den ena prestationen efter den andra.

Bilder från loppet:

• Linda Perssons bilder
• Bilder från Micke Ceder