Dagen D

Nu när jag under hela våren bloggat om min träning inför Stockholm Marathon så kommer här naturligtvis ett långt inlägg om själva loppet. Jag gjorde det, jag genomförde min första mara i ett fantastiskt soligt Stockholm och under årets hittills varmaste dag. Här är min upplevelse. Trevlig läsning!! 

 

Sista förberedelserna
Då jag haft en tung natt så tvingade jag mig själv att ligga kvar till åtminstone klockan nio. Den tunga natten berodde på min nya säng som jag trodde skulle vara pricken på i innan maran, vilket inte funkade alls, när jag vid tvåtiden på natten insåg att jag inte skulle kunna sova så gick jag upp, blåste upp min gummimadrass och la mig där istället.... Jag somnade till sist. 

Då var det dags att äta en lagom stor frukost, jag fortsatte på min tidigare linje från den här veckan och käkade yoghurt med nötter och massor med blåbär och två lingonlimpa med leverpastej och paprika. Till det kaffe förstås. Efter frukost så tog jag mig ytterligare en timmes vila. Tog sen en snabb dusch och käkade sen lite pasta med smör innan jag packade mig iväg mot Stadion. Självklart hade jag också under förmiddagen förutom lite vatten även druckit ca 1.5 liter sportdryck. 

Mot stadion
Jag gav mig iväg mot Stadion strax före tolv för att få ett par timmar där i lugnt och ro och lite pepptalk med vänner. Vädret var strålande och jag kände mig väl till mods, så skönt att det äntligen var dags, det man har tränat för senaste sju månaderna, att äntligen få visa för mig själv och andra att jag faktiskt skulle genomföra och fixa det här. På Östermalms IP, där samlingen var inför starten, var det full rulle, musik, taggade människor, folk som fick en sista minuten massage och inlämning av väskor och värdesaker.

Jag var först fram till Linnéa gänget och morsade på några jag kände igen Allan, Helena och Maria, men kände mig rätt förvirrad i sällskapet så jag drog mig bort mot TSM gänget istället där jag kände lite mer trygghet, kände att jag behövde det så här timmen före start. Jag satte mig ner i skuggan och gjorde de sista förberedelserna, satte på chipet på skon, böt tröja till IF Linnéa tröjan och satte fast nummerlappen. Försökte att dricka hela tiden, drack sportdryck fram till ca ett och därefter vatten. Tog en livgivande banan klockan ett, allt enligt instruktion från allas vår guru Anders Szalkai. Träffade lite TSM folk, Helena, Marie, Kerstin, Frida, Emma och ytterliga andra som jag inte kan komma på namnet på just nu.

Taktik
Jag hade redan innan loppet bestämt mig för att försöka uppsöka skugga så mycket som det bara skulle gå att hitta, även fast det då ibland kunde innebära lite längre sträcka, vilket bland annat gjorde att jag skulle ta den högra längre sidan av Vallhallavägen. Vad jag också hade bestämt innan loppet var att jag skulle försöka dricka kontinuerligt under hela loppet och satsade nästan uteslutande på sportdryck, vatten tog jag mest i samband med när jag klämde i mig gel och mot slutet då jag tänkte att sportdryck kanske inte skulle hinna göra någon vekan. Gel planerade jag att klämma i mig ungefär var sjätte km, jag hade läst MarahonMias blogg en del innan och tagit åt mig av hennes tips och råd. Hon skrev om gel var sjunde km men jag tänkte att jag kanske behövde oftare då jag skulle hålla ett lägre tempo och tänkte att energin kanske bara räcker en viss tid, vilket gör att gel var måste tas med kortare sträckintervaller.

Starten

Runt halv två så började vi, tillsammans med 14 890 andra löpare, röra oss bort mot starten, då började man fatta hur otroligt mycket folk som faktiskt var där och skulle genomföra loppet. Marie och Kerstin roade sig med att försöka bräcka varandra i  att upptäcka så många olika nationaliteter bland löparna möjligt, vet inte riktigt vem som vann, men de fick ihop en hel del. Väl uppe på Lidingövägen varifrån starten skulle gå så var det nästan svårt att få plats, en enorm trängsel och då började även värmen att bli riktigt påtaglig. Jag läste siffror i efterhand där det stod att det var runt 25 grader vid starten och att det sedan steg till runt 28 grader innan det sedan svalnade mot kvällen. 

Nu var jag grymt nervös, och rätt rörd, jag hade lite svårt att hålla tillbaka tårarna då jag och Marie stod där och väntade på startskottet. Marie var nog aningen lugnare även fast hon faktiskt erkände att det pirrade lite även för henne nu. Nedräkningen började nu på allvar. Speakern höll igång och rapporterade "5 minuter kvar", "3 minuter kvar" osv tills startskotten small och jag äntligen var på väg på min första Marathon. Det tog sedan ytterligare sju minuter innan det var vår tur att passera starten. Jag och Marie höll ihop fram till Vallhallavägen sedan tappade jag bort henne, men vi hade hunnit med att önska varann lycka till och redan insett att vi inte skulle springa ihop.

Det kändes rätt bra från början, de första två-tre kilometrarna, sedan började jag inse att... jag hade ännu inte passerat fem km, det var varmt, det var mycket folk, trångt, svårt att komma fram, jag var orolig för att bli trampad på, jag kände mig redan rätt anfådd, jag kom in i en rätt rejäl svacka redan efter fyra-fem km... SHIT, så här skulle det ju inte kännas!! Jag skulle ju ha flow. Jag började resonera med mig själv, ok, det känns lite tungt, men faktiskt Carina, du har ju för fan gjort en åttondel av loppet nu!!! Det här går fint OCH snart kommer vi in mot stan, mycket folk, IF Linnéa står efter slussen, en av mina bästa vänner Helen, mina systrar och min mamma står och väntar på dig vid 15km, bit ihop dit!!!! Det funkade ganska bra, såg också fram mot att få öppna min första gel vid sex km.

Minerat fält

Passerade sex km och öppnade min första gel någonsin, shit va kletigt!! Och inte speciellt gott, men jag sög i mig den och kände energin som med gelen forsade in i min kropp. Det funkade, jag kände mig genast lite starkare, gelen tillsammans med att jag nu började närma mig stan och att publiken började tillta gjorde att jag fick förnyad energi. På Strandvägen valde jag att springa mellan träden i allén där det var skugga, det var lite "obanad" terräng där i och för sig, grus!! Värsta terrängloppet, med små stenar som jag av erfarenhet vet att man kan vricka fötterna rejält på, låg utspridda som små hinder efter vägen. Jag sprang ytterst försiktigt här, såg mig för, vägrade att se mig stjälpas av någon lömsk liten sten. Gick bra, tog mig över minfältet mot Kungsträdgården där det var rejält med folk, Gamla stan passerades sedan utan några problem, lite jobbigt bara att det var mycket sol där, gick inte att komma undan, hittade ingen skugga. 

Löpning fördummande??

Vid slussen så fick jag syn på en tjej (kommer inte på namnet just nu) från TSM som stod i publiken, jag vinkade frenetiskt till henne men hon reagerade inte alls. Insåg sen att hon omöjligt kunde stå där då hon ju faktiskt sprang loppet!!! Hjärnstillestånd, måste höra med henne om hon har någon syster eller tvilling eller så, som stod där och hejjade... Jaja, man kanske blir lite dum av att springa, men det gav lite energi att få vinka lite i alla fall.

Nästa motivationshöjare var att leta efter IF Linnéas bord, de hade placerat sig en bit efter slussen nedanför München bryggeriet, satt upp en grymt snygg flagga på muren och ställt ett bord där alla påsar och grejjor som vi hade lämnat tidigare i veckan uppmärkta för att kunna hittas. Jag hittade mitt kuvert med gel i och fyllde på med en, sparde tre till nästa passering runt 31 km. 

Västerbron

Nu var det snart dags för första passeringen av Västerbron, jag valde, på samma sätt som väldigt många andra, att gå uppför första knixen upp mot bron för att sedan sätta fart när jag kom upp på själva bron. Monika skulle stå här någonstans, men jag såg henne inte, lite tråkigt, men det var mycket folk och jag visste inte exakt var hon skull stå. Men nu var det bara ett par tre km kvar tills jag skulle få se min egen lilla hejarklack. Åhh vad jag längtade efter att få se dom, de skulle stå ungefär vid Statshuset med sitt blåa balkongparasoll som de skulle ha för att jag enkelt  skulle hitta dom i vimlet. 

Hejarklacken

Jag såg dom på långt håll, det blå parasollet formligen lös bland allt det gröna, dom stod precis mitt i kurvan så man såg dem när man sprang på Norr Mälarstrand långt innan jag kom fram och var sååå glad, jag blev aldeles gråtfärdig när jag kom närmare dom. Det var så skönt att få springa fram och krama om dem, de sa att jag såg så pigg och fräsch ut och att jag var duktig och .. ja helt underbart. Det blå parasollet som de hade med sig hade de prytt med texten "Carina, va fin du är" och en målad kanin, båda har sin historia:

Historen om "Va fin du är" 
I vintras när jag var ute på en runda runt södermalm en söndag så kom jag springande under slussen mot Söder mälarstrand. Jag var iklädd svarta tighs, min röda faktiskt jättefina joggingjacka, svart mösa och så hade jag glada flätor som hoppade när jag sprang. Vid slussen så mötte jag en man som stannade när jag kom springande mot honom, han sa först "Va duktigt du  är", log jättebrett och sa sedan när jag precis passerade honom, "Va fin du är". Jag log tillbaka och tackade och kände mig lätt som en fjäder när jag sprang vidare. Jag berättade det för min syster som älskade historien och tog den med till parasollet.

Hisorien om "Kaninen"

När jag började prata om att jag skulle springa marathon så tyckte min lillasyster att det var så imponerande så hon sa att "Om du springer Marathon så lovar jag att jag kommer stå utklädd till en rosa kanin på Västerbron". Sen har vi skojat om den där rosa kaninen till och från ju närmare Marathon vi har kommit. Det som till sist blev kvar av den rosa kaninen på Västerbron blev en ritat jättesöt kanin på ett blått parasoll. 

På lätta ben med nyvunnen kraft

När jag lämnade dem så sprang jag med ett leende i hela kroppen, jag sprang förbi stadshuset, under bron och upp mot Centralstation helt utan ansträngning. Det gav en sådan energiboost att få träffa dom.  

Väl vid centralstation så blev vi varvade, ledaren i loppet kom springande på lätta ben på sitt andra varv och hade alltså inte långt kvar till mål. Då insåg man storheten i dessa snabba löpare, faan va fort de springer!!!!

Sedan var det den långa uppförslutan mot Odenplan, den var rätt tung men jag visste att efter det så var det en lång utförsluta ner mot Sveavägen. Högst upp på Odenplan så stod Eyglo från klubben och hejade, ytterligare energi!!!! När vi svängde av Odengatan in på Karlavägen för att ta oss upp mot Vallhallavägen så träffade jag på Marie, jag blev lite förvånad för jag trodde att hon var långt före mig. Hon berättade att hon hade lite problem, nu kommer jag inte ihåg vad hon sa just då, men förmodligen så sa hon att hon hade ont i magen, för det var det hon sa när jag träffade henne efter målgång. Hon hade varit tvungen att göra ett par depåstopp under sista halvan och hade det rikigt tungt. Strongt tjejen att ändå bita ihop och ta dig in i mål!!! Du är grym!!

Halva maran avklarad, jag kommer att fixa det!!!

När jag svängde ut på Vallhallavägen och passerade halva sträckan på drygt 21 km, så insåg jag för första gången att jag skulle fixa det här!!! Det var en sån skön känsla, jag var fylld med endorfiner och alldeles euforisk, jag fällde till och med någon tår där på Vallhallavägen när jag insåg det. Nu hade också värmen lagt sig lite, det var skugga på Valhallavägen och det kändes nu fantastiskt bra, jag hade ett sådan skönt flow, kändes till och med lätt att springa, helt galet. Tänk att det skulle släppa lite vid så här långt in i loppet. Alla har ju sagt att det kommer tunga perioder och att det kommer lättare perioder. Men att det skulle vara så här markant hade jag inte riktigt kunnat föreställa mig. 


Sen hade jag framför mig den, enligt alla, långa tunga sträckan ute på Djurgården innan vi återigen skulle komma tillbaka in mot staden och publiken igen. Jag kände inte att det var så tungt, jag sprang över gärdet bort mot Djurgårdsbrunnskanalen och kände att jag hade rätt bra flyt, träffade på Per från TSM ett par gånger och höll rätt jämnt tempo med honom. Tittade mig mycket omkring ute på Djurgården och insöp hur fantastiskt vackert det var och försökte njuta av det. 

Gamla bananer, Nej tack!!
Ute på Djurgården så kom vi fram till en vätskekontroll där de också hade bananer, jag insåg att en banan skulle vara fantastiskt gott så jag sprang fram mot bordet och tittade på alla bananhalvor som låg där, men fick någon märklig tanke när jag tittade på dem att jag inte ville plocka upp en av dem. Jag fick en tanke att de var "gamla" och jag ville inte ha en gammal banan jag ville ha en ny färsk. Jag såg nog rätt förvirrad ut där jag stod och tittade ner på bananerna, tills sist så var det en funktionär som frågade mig om jag ville ha en banan, "ja" pep jag fram, då tog hon en oskalad och skalade av så att jag kunde bryta av en halva "ny färsk" banan. Hmmm, ingen komentar om det beteendet...

Ta fram känslan

Det var också här jag bestämde mig för att nu ville jag inte veta vilken puls eller vilken hastighet jag hade så jag ställde om klockan så att den bara visade: Tidpunkt på dagen, sprungen totalsträcka och sprungen totaltid. Det fick räcka, från nu körde jag bara på känsla, kutade på när det kändes bra, slog av på takten om det behövdes eller gick kortare sträckor, speciellt i samband med vätskekontroller. Nu började jag också att plocka placeringar, spelar i och för sig inte så stor roll men det kändes rätt bra att få springa om folk, zick-zackade mig fram mellan folk som höll ett lägre tempo än jag, vilket faktiskt rätt många gjorde.

Personligt rekord!!
När jag kom fram till Strandvägen så var det samma visa igen, dags för den minerade passagen, klarade även denna gång att zickzacka mellan alla lömska småstenar, här bjöd de också på energichokladkakor, jammi, det var gott!! Och det bästa om ungefär två km skulle jag återigen få se det blå parasollet med min familj under, HELT UNDERBART!!! Nu passerade jag också 28km vilket var det längsta jag sprungit hittills i mitt liv och jag sprang fortfarande, ett rekord personligt rekord hade helt enkelt passerats.

Familjeträff
De stod strax efter att jag passerat slottet, nu hade de skrivit lite mer på parasollet det stod: "30 klart" och "kämpa på". Blev så glad, stannade den här gången till lite extra och tog en bild. Fick lika mycket energi den här gången fast den räckte av naturliga skäl inte lika länge då jag var något mer sliten nu än då jag träffade dem förra gången. Jag insåg inte innan loppet vad alla dessa möten med vänner och familj och hejarop från Linnéaner skulle innebära, att de skulle lyfta mig framåt så oerhört mycket som de faktiskt gjorde. Om jag hade vetat det så hade jag nog lobbat lite mer för att få ytterligare support utefter banan. Nästa år kommer jag att lobba oerhört mycket mer.. oj vänta skrev jag nästa år.. ojoj, jaja, men det är klart att det kommer ett nästa år!!

Nu var det att se fram mot nästa passering av IF Linnéa och fylla på de resterande gel som skulle ligga kvar där. När jag kom fram till bordet så var det inte så svårt att hitta rätt på mina grejjor, det var bara mina grejjor kvar... med andra ord jag var sist i gänget. TACK IF Linnéa att ni orkade vänta på tills även jag passerat. Att passera vätskekontrollen därefter var också trevligt, Ingrid också från klubben stod där och fick syn på mig och hejjade. 

Västerbron för sista gången

Västerbron here I come, var inte riktigt den känslan jag hade inför nästa passering av den fruktade bron. Jag gjorde på samma sätt som under första varvet och gick uppför den första knixen, sedan började jag jogga igen, men nu på rätt tunga ben, uppför sista biten upp på själva bron slog jag återigen av på takten och gick, som även huvudparten av de övriga också gjorde. Sen hörde jag någon som ropade precis innan toppen och där stod Monika, jag blev så himla glad, hon peppade och gav mig en massa positiva tankar och massor med energi, hon gick med mig en bit och höll mig i handen och det förde över så otroligt mycket energi till mig!! 

Vid nästa vätskekontroll så träffade jag på Emily, hon tyckte som jag att det var lite tungt men att känslan av att vi nu faktiskt visste att vi skulle fixa det gjorde att man orkade ta i lite extra. Vi hade sällskap en liten bit sen tappade jag bort henne, man orkar inte riktigt hålla fokus på mer än sig själv i det här läget. Det är bara att bita ihop och ta sig framåt. 

Kampen mot klockan

När jag passerade en bit efter centralen och insåg att jag hade runt 5 km kvar och runt 40 minter kvar tills jag varit ute i fem timmar så började min egen kamp mot klockan. Jag ville så oerhört gärna komma in under fem timmar nu när det var så nära, men visste också att jag nu var rejält sliten. Nu började jag få känningar på fler och fler ställen och energin ville inte riktigt räcka till. Jag slet mig upp mot Odengatan, där bjöd de på dextrosol som jag tog ett par bitar och njöt av, jag bet små bitar och lät de smälta i munnen och bara försökte känna energin som de gav. Uppför Odengatan vilken lutar lätt uppåt ända fram till Odenplan, här var det riktigt tungt och jag var tvungen att gå bitar av uppförslutet. Väl uppe på krönet så orkade jag trycka på lite mer men kampen mot klockan började bli riktigt hård!!. Från Odengatan svängde jag in på Karlavägen och jag bara längtade efter att få se 41km skylten, den ville aldrig komma och klockan tickad obönhörligt på.

När jag passerade 41km skylten hade jag drygt åtta minuter till godo innan mål, det innebar att jag var tvungen att pinna på rätt ordentligt, 1 195 meter var jag tvungen att klämma in på dessa dryga åtta minuter. Normalt sett inga som helst problem, men med tanke på att jag då hade 41km i benen så var det lite av en heroisk uppgift jag hade framför mig. Jag fick bita ihop och pinna på som bara den, upp på Sturegatan, vänster på Vallhallavägen och den lilla knixen innan jag äntligen fick springa in på Stadion. 

Vilken känsla, jag hade gjort det, jag hade sprungit hela jävla maran!!! och nu var det 200 meter kvar, och klockan tickade på fortare än någonsin tidigare i mitt liv. Dubbel fart minst, när jag passerade kortsidan inne på Stadion så såg jag tre figurer på läktaren som ställde sig upp och sträckte armarna i skyn och jublade, det var min kära familj som hade stannat kvar och nu stod där och följde mig hela vägen in i mål!!! När jag väl passerade mållinjen så glömde jag stänga av klockan så jag visste då inte att jag hade passerat mållinjen på 4.59.59, snacka om timing!!!!

Tårarna bara sprutade när jag passerade mållinjen och jag var klart förvirrad, missade att ta medaljen och fick senare gå tillbaka för att hämta min efterlängtade medalj. 

YES I DID IT!!!