Jaha ja, då har jag genomfört min andra ultratävling, Lidingö Ultra 50km. Tanken var att jag skulle ta loppet som ett vanligt långpass med lite extra service. Hur blev det då?
Vaknade på morgonen efter att ha sovit gott hela natten och var TOKNERVÖS!!!! Fattade inte alls varför, nervös för att ge mig ut och jogga ett långpass… men på något vis visste min kropp mer än vad min hjärna faktiskt hade en aning om. Min kropp hade helt andra planer än att kuta på samma sätt som ett vanligt långpass.
Käkade en stadig frukost som bestod av en massa frukt och keso och någon halvtimma senare en halv portion med spaghetti och köttfärssås. Vädret under dagen skulle vara runt 6-7 grader, mulet och regnskurar framåt eftermiddagen. Jag bestämde mig för att ta vätskebälte på mig, mest för att ha någonstans att förvara extrajacka, vatten och lite extra energi. I klädväg så blev det långa sommartights, kompressionsstrumpor, kortärmad funktions t-shirt, långärmad funktions t-shirt och IF Linnéa västen, tunn mössa och tunna vantar. På fötterna blev det snabbskorna, Adidas Adizero Ace.
Kom till Lidingövallen i god tid och gick direkt och köade för att få nummerlappen, träffade på alla mina löparvänner, det kändes jättebra att få peppa lite ihop med dem innan start.
Startskottet gick och vi joggade iväg, direkt efter startskottet blev jag nästan full i skratt, benen var BLY-tunga, hur f-n skulle jag orka släpa runt på de här stockarna i fem mil. Blev just då glad att det bara skulle vara ett helt vanligt långpass. Hade sällskap av Marie första biten men tappade sen bort henne. Efter de första hundra metrarna så släppte nämligen blyklumparna runt fötterna och jag kände mig rätt mycket lättare. Joggade lugnt, kikade på klockan och insåg att den visade under 6-minuters fart… hmmm.
Bestämde mig där och då för att låta kroppen ta kommandot, det jag själv bestämde var att jag skulle gå uppför, på slätten och nerför lät jag kroppen ta kommandot. Första milen var strax avklarad och kändes bra, förutom att jag stod på öronen rätt rejält vid ett tillfälle. Det bara smällde till så låg jag på backen med skrapsår i vänsterhanden och fattade inte riktigt vad som hänt. Reste på mig kände efter och insåg att det bara var att garva åt det och springa vidare.
Stoppade i mig det jag kom över vid kontrollerna, kaffe, Powerade, Cola, vatten, blåbärssoppa, chips, mackor, ris med sylt, frukt, russin. Blandade friskt och kroppen tog hand om allt och omvandlade det till behövlig energi. Jag hade dock en liten dip runt 23 km, kände att jag började tappa energi och sörplade snabbt i mig en gel som jag hade i bältet. Kom in till varvning vid 26 km och huvudet började helt plötsligt att tänka “Lidingövallen, kanske hoppa av här”, slog snabbt bort tanken innan den fick fäste och tog ett lite längre stopp den här gången. Pratade lite med Linda och Kristina som var där och peppade käkade lite extra och sprang sen iväg med sällskap av Fia. Vi höll ihop någon kilometer sen släppte hon, hon hade lite krångel med magen och orkade inte riktigt.
Jag kände mig nu lite starkare igen och sprang på bra och det var nu det riktigt roliga började, det var nu det var min grej helt klart! Jag fortsatte enligt plan med att gå uppför alla backar och lät kroppen och benen göra jobbet nedför och på flacken. Det var nu jag verkligen började plocka placeringar. Helt klart så var det många som var trötta nu, varför inte jag kände av den tröttheten på samma sätt har jag ingen aning om. Jag hade inte några som helst problem med att springa nerför backarna där andra stapplade och hade ont. Det var en helt underbar annorlunda upplevelse att se en rygg långt fram, inse att den kom närmare, gå upp jämsides och upptäcka att det var jag som var den starkare, säga några uppmuntrande ord och sedan vid nästa nedförbacke lägga in en högre växel och bara springa ifrån. Det här upprepade sig gång på gång!! Har aldrig varit med om något roligare, ju fler jag sprang om desto starkare blev jag, det var som om jag “knyckte” deras energi. Det här fortsatte hela vägen in i mål, den sista plockade jag under den sista kilometern, den som jag höll ofattbara 5.20 tempo i. Det var en helt underbart sjuk tävling och jag fattar ännu inte hur det var möjligt efter en rätt tung träningsvecka. Jag plockade närmare 40 placeringar under den sista halvan, snacka om att ha reservenergier!!!
Jag undrar om jag hade kunnat göra en så mycket bättre tävling med piggare ben, jag är tveksam, jag tror att jag gjorde det bästa jag kunde oavsett alla omständigheter och jag är lycklig som ett barn på julafton. Nog om mig, jag måste bara nämna två fantastiska tjejer som gjorde ultradebut igår.
Två tjejer som ni får se upp med på ultrabanorna framöver måste jag också lyfta fram och de är de två tjejer som kom femma och sexa i går.
Cecilia Johansson sprang sin första ultra. Hon har varit med i en del ultrasammanhang tidigare i och med en del sociala löpningar såsom Hornstull-Järna och har även där sprungit väldigt bra. Igår debuterade hon i officiella sammanhang och visade verkligen framfötterna och sprang in på en fantastisk sjätteplats.
Grattis Cecilia!
Den andra tjej som ni bör se upp med är en tjej som inte bara sprang sin första ultra i tävlingssammanhang utan även sin första ultradistans. Hon hade tidigare ett distansrekord på tre mil och igår så spurtade hon under den senare halvan av loppet förbi många ultradistans profiler och slutade på en fantastisk femteplats. Vad månne det bli av denna unga talang!!
Grattis Erika!!
Bilderna är tagna och lånade av Swissbabe och Lisse.
Det här var min bild från målgången på Stockholm Marathon i fjol. Då hade jag en skön resa, i år kommer det att göra ont. Och jag ser fram mot det!!
