När jag skulle ut på det här passet så tänkte jag att va fan, "springa i 70 sekunder, kan väl inte vara så svårt". Tänkte att i 70 sekunder kan man bita ihop i vilket tempo som helst!! Shit vad fel jag hade! Jag skickade ut en fråga på facebook innan om hur vilan skulle vara, stående, gående eller jogg? Det hade jag inte behövt, fanns bara en variant på den vilan. Stå stilla och försök överleva.
Jag började passet med en rätt lång uppvärmning följt av några löpskolningsövningar och tre ruscher.
Sen var det bara att köra ner huvudet och köra. Första intervallen drog jag iväg i mina lunarracer i ett fasligt tempo, det visade sig bli 4.10 tempo och efter de första 70 sekunderarna så var det dags för vila. Jag var så grymt trött, tog ut mig fullständigt och hade nu sex kvar. Tyckte knappt att jag hade hunnit stanna och andas ens ett par andetag innan klockan signalerade att det var dags att springa igen. 20 sekunders vila är verkligen ingenting, hade inte en chans att hinna återhämta mig men antar att det är det som är lite av poängen med den här typen av pass.
De efterföljande intervallerna blev mycket långsammare, orkade inte alls hålla samma höga tempo, vilan mellan intervallerna kändes kortare och kortare, de där 70 sekunderarna ville aldrig ta slut! Att sätta igång igen efter den korta vilan blev tyngre och tyngre. Men hur som helst det var kul, det var ett riktigt skoj pass och nu vet jag vad det innebär, jag har lärt mig en hel del av det.
Carina:
SvaraRaderaLäs senaste numret av RW(sid 80-83) de har en artikeln om intervaller klart läsvärt. Jag tror fortfarande på metoden att dessa moment ska spruta mjölksyra igen och igen och igen pulsen ska inte ner för mycket. Man måste helt enkelt lära sig hantera mjölksyra när den är som värst.
Jag har läst artikeln, intressant!!
SvaraRaderaDet där med att tåla mjölksyra tror jag också är viktigt och jag jobbar på det. Tycker att jag blir tåligare ju mer fart jag tränar.
Under passet som jag skrev om här så tror jag att jag höll lite för högt tempo under den första intervallen. Kanske att jag skulle orka hela passet lite bättre om jag hade sänkt tempot bara en aning första intervallen. Samtidigt så kanske jag gjorde rätt, de här korta intervallerna ska gå jäkligt fort. Just för att vänja kroppen vid de här farterna. OJ vad rörigt det blev här nu. Jag känner att jag inte har riktig koll....
I'm still learning!!!
Det är just det där med att lära sej disponera krafterna som är det svåra. För alla distanser.
SvaraRaderaSpringa satan i 400 meter, det kan alla. Men att se lite framåt och begränsa sin ansträngning för att få till den där fina avvägningen mellan fart och distans, det är en konst i sej.
Sörmlands Ultra blev för mej en läxa i att det ibland är för sent att börja springa fort.
Och Lidingöloppet blev en läxa i att det ibland är för sent att börja ta det lugnt.
Peter -> Ja, det är skitsvårt märker jag!
SvaraRaderaja, du verkar ha erfarenhet åt båda hållen! Själv så kan jag bara nämna SM i somras då jag hade en hel del krafter kvar. Sprang i mål med ett leende:-). Fast det var å andra sidan min plan för just det loppet.
Sen är det väl så att jag har aldrig haft fart i kroppen förut så jag har ingen aning om vad jag ska göra med den. Jag lär mig sakta men säkert. Verkar vara så att man måste göra fel några gånger först innan man fattar hur ens kropp fungerar.