KUL - Ulricehamn

I helgen var det så dags för ultra-helgen KUL som anordnas av Kommittén för Ultradistanslöpning. Helgen innehöll förutom en massa härlig löpning också socialt umgänge med de drygt 40 ultramänniskor som var där och en riktigt intressant föreläsning av Mattias Bramstång.

Fredag eftermiddag tillbringade vi, Torkel, Annika och jag med att ta oss från Stockholm 40 mil ner till Ulricehamn. Var där nere i god tid för den gemensamma middagen. Delade rum med en ur-cool äldre kvinna som sprungit en rad ultralopp bland annat både TEC och Swiss Alpine, det imponerar på mig, kvinnan är +60 och jag har inte en chans mot henne.

Under middagen fick vi lite information om vad som skulle hända under helgen, vilka sträckor som skulle avverkas och även att gruppen skulle delas upp i tre olika tempo-grupper, 6.00, 6.30 och 7.00-tempo. Jag bestämde mig direkt att 7.00-tempo tillsammans med Cecilia skulle bli perfekt.

Det var så bra ordnat så att Staffan som har haft huvudansvaret för helgen (tillsammans med Bernt) skulle köra en följebil under både lördagen och söndagen. Där kunde man packa in extrakläder, mat eller vad man nu kunde tänkas behöva. Sen hade vi ett par platser både lördag och söndag där han skulle möta upp.

Lördagens sträcka skulle bli runt 50 km var det sagt från början. Men redan vid första vätskekontrollen så insåg vi att det inte riktigt stämde, sträckan skulle bli längre.

Det regnade när vi startade, regnade till och med rätt mycket ett tag där på morgonen. Efter en snabb gruppbild så sprang vi iväg bort mot Åsundenleden vilken var dagens uppgift. Åsundenleden går runt Åsundensjön som ligger söder om Ulricehamn. Vi sprang tillsammans hela gruppen bort till starten i rätt högt tempo, runt 5.30-6.00 –tempo, då var jag riktigt orolig och hade nästan tankar på att lämna WO, redan där.

Sen började en härligt tur, den gick över varierande lanskap, väldigt kuperat, på små stigar, skogsvägar, grusvägar och bitar på asfalterade och oasfalterade banvallar. Genom små byar, stigar nere vid sjön, förbi gårdar, hagar och ängar. Det var fantastiskt vackert och vi njöt i fulla drag av att få möjligheten att springa just där. Lite senare på dagen så sprack även molntäcket upp och solen kikade fram vilket ytterligare förhöjde upplevelsen. Det var en klart tuffare löpning än Hornstull-Järna vilket är det närmsta den här typen av lopp jag tidigare sprungit. Vid HJ så stannade vi mycket oftare och hade mycket längre pauser. Här stannade 5-10 minuter vid vätskekontrollen och däremellan bara kortare stopp om någon hade behov ut i skogen eller vi behövde kolla lite på kartan. Förutom dessa korta stopp så var det löpning och ibland snabb gång hela tiden.

Vid dryga 30km så stannade vi också ett kort stund för att proviantera vid en ICA, den Lions, som jag köpte och käkade där var riktigt god!! Gav bra energi. Därefter kutade vi vidare, nu gick det norrut igen tillbaka upp mot Ulricehamn fast nu på den östra sidan av Åsunden-sjön. Nu började jag bli riktigt trött och såg fram mot nästa stopp då vi skulle träffa på följebilen. Den träffade vi på vid 40km. Bästa bästa Staffan hade med sig termosar med varm glögg och pepparkakor, gissa om det smakade gott!!!! Där fick vi också information om att om man skulle följa den riktiga Åsunden-leden så skulle det då vara drygt 16km kvar. Jag kände mig inte helt säker på att jag skulle klara det, kände mig här väldigt sliten.

Det skulle gå att korta ner sträckan tillbaka med nästan en mil om man istället för den riktiga leden följde den asfalterade gamla banvallen som gick utefter sjön. Efter en snabb överläggning med mig själv så bestämde jag mig för att ta den istället. Det innebar då runt 7km kvar vilket kändes mycket mer rimligt. Jag hade tur och fick sällskap av Annika och Peter N från min grupp och Mia, Lars-Erik och Oskar från den snabbare gruppen, som också kände att det räckte.

Väl tillbaka i Ulricehamn blev det ett stopp på ICA för att inhandla lite smått o gott. Blåbär bland annat som var ljuvligt goda och som tog slut redan på vägen hem. Och så förstås en 3.5 som avnjöts i bastun hemma sen, den ölen och den varma bastun var som balsam för både kropp och själ!! lovely!!

Efter middagen var det dags för en föreläsning av Mattias Bramstång som i somras sprang TransEuropean Footrace. Ett lopp som gick från södra Italien ända upp till nordkap (tror jag det var). Runt 4500 km på tio veckor. Drygt 7 mil om dagen varje dag!!! Imponerande eller helgalet, välj själv.

Därefter var det bara att hoppa i säng för att dagen efter gå upp halv sju, äta frukost klockan sju, för att hinna gå iväg till bussen som skulle ta oss söderut mot Borås kvart i åtta på morgonen.

På morgonen när jag klev upp så kände jag mig väl inte så där supertaggad. Stel i kroppen, trötta ben och faktiskt fortfarande riktigt trött trots att jag släckte lampan redan runt nio kvällen innan. Barbro som jag delade rum med erbjöd mig ormsalva som skulle vara skönt för trötta muskler, det tillsammans med en Ipren och lite frukost fick mig på rätt köl igen.

Jag kände att dagen skulle bli intressant… Har aldrig tidigare sprungit så långt och sedan haft planen på att spinga nästan lika långt dagen efter. Det här insåg jag skulle bli en ny upplevelse.

Dagens mål var för min del att åka med bussen, inte hela vägen ner till Borås, utan hoppa av den i Dalsjöfors tillsammans med en hel del andra för att på så vis korta av sträckan. De som for ner till Borås skulle springa runt 50km den här dagen, och vi som hoppade av tidigare skulle få ihop runt 36k. Tänkte att det nog skulle räcka mer än väl.

Vi började med att jogga iväg i skapligt lugnt tempo tillsammans med den lite snabbare gruppen till dess att vi skulle svänga in mot skogen. Där lämnade den snabba gruppen oss övriga nio i den mer makliga gruppen. Leden vi skulle springa idag var Sjuhäradsleden. Den här leden tyckte jag ännu bättre om än gårdagens, det var så fantastisk vacker natur och många av skogsvägarna vi sprang på var trollska. Även idag hade vi följebil som skulle komma och träffa på oss vid ett par tillfällen och serva med vatten och liknande.

1km kvar till Mont Blanc :-)

Jag kände mig ganska trött och tung under nästan hela passet idag. Som tur var, var det sådana underbara väg att springa så jag glömde bort det då och då. Det var tur att vi hade följebil för det var nog det som gjorde att jag tog mig runt hela sträckan den här dagen. Jag hade hela tiden möjlighet att hoppa av om det blev för tungt och ont och djävligt. Första stoppet var redan efter 11km och då kände jag att nix, en bit till ska jag allt med, tyckte att det fanns lite krafter kvar och så länge det fanns det så ville jag verkligen fortsätta. Nästa gång bilen skulle komma var vid dryga två milen alltså bara en mil kvar då och en mil tänkte jag, det fixar man ju alltid så jag bet ihop den milen. också. När vi träffade på dem vid dryga två mil så fick vi det härliga meddelandet om att de skulle möta upp oss en gång till. Ok, en gång till tänkte jag,då kör jag till dess och känner hur det känns då.

När vi mötte upp dem nästa gång så tittade Mia på mig som körde ena bilen och frågade, “har du fått nog nu”… finns bara ett svar på en sån fråga. Nio kilometer kvar till mål och tillstymmelse till krafter kvar så hoppar man inte av. Vad som också gjorde att jag orkade fortsätta var att en tjej i gruppen hade ont i ett knä så hon och hennes pojkvän tog det lugnt och jag visste att jag hade dem bakom mig. Då vågade jag släppa snabbfotingarna i min grupp framför och köra mer i mitt eget tempo vilket gjorde att jag orkade trava på. Det gick inte fort vid det här laget men det gick framåt och det räckte för mig. Här skulle byggas pannben. Och hem tog jag mig, ända in i kaklet!!!!

Vilken superhelg det har varit, jag har på två dagar sprungit två maraton, nu känns helt plötsligt TEC mycket mer möjligt. Att ge sig ut och springa dagen efter ett femmilspass och inse att det faktiskt går att komma igång och få fart på en trött och stel kropp och att det går att springa fast man är så himla trött, det har gett mig massor med tillit till mig själv och min förmåga.

Förutom löpningen så har jag träffat en massa härliga människor, många som jag har känt lite sen tidigare men många nya och många fördjupad kontakter. Ser fram mot ett härligt ultraår!