… is in a new relationship

Som jag har längtat och trånat och bligat avundsjukt på alla andra som redan har. Men nu så idag så kom äntligen det tillfälle som jag väntat på. Nu var det äntligen min tur.

I höstas när jag var i Åre med några riktigt coola brudar gjorde jag bekantskapen första gången, redan då tittade jag lystet och längtansfullt och drömde om den dagen även jag skulle vara lycklig. Att kunna sväva fram som på små moln, helt oberörd av ojämnheter och alla dåliga förhållanden runt omkring mig. Redan då i höstas var jag klart distanserad av de här brudarna, jag hade inte en chans, jag halkade och for och slant och valde fel, inget var riktigt stabilt, medans de var lyckliga och flög. Inget var omöjligt för dem, de såg inga hinder, precis så lycklig och obekymrad vill jag ju också vara!

Nu har det äntligen hänt nu är jag också lycklig, inte en gång till ska jag bli ensam kvar när andra i förtroligt samförstånd tillsammans försvinner iväg bakom nästa krök, nästa backe, nästa slingringa stig, hala rötter och slippriga stenar. Min nya stora kärlek heter Inov-8 X-talon 212. Redan imorgon ska de få bekänna färg, då ska jag ut och springa jättelångt tillsammans med dem och några härliga ultramänniskor. Vi ska springa etapperna två och tre på Roslagsleden. Från Karby gård till Domarudden ska passet gå och de blir en ren social samvaro med många fikastopp. Underlaget är ren terräng och eventuellt ska det regna lite också så jag misstänker att skorna kommer att få jobba en hel del.

Snabbdistans

Idag skulle jag egentligen ha haft vilodag men då jag var ute i går kväll så fick jag ta gårdagens löpekonomipass idag istället. Idag var det helt fantastiskt skönt!!! Termometern visade på dryga 18 grader när jag sprang iväg ut strax före sju.

Målet för dagen var löpekonomi 45 minuter. När jag var hos Skogen sist så tyckte Christer att jag skulle försöka att hålla 5-minuters tempo vilken för min del känns galet fort. Jag började med att värma upp i två kilometer innan jag körde igång med löpekonomin. När jag väl ökade på tempot till det tänkta så kändes det väldigt bra, det var inte forcerat utan snabbt och kontrollerat. Jag lyckades dock ändå inte hålla det höga tempot under så värst lång tid. När jag sprungit närmare 2km så kom det ett uppförslut och det blev väldigt svårt att hålla tempot. Benen blev toktunga och jag var tvungen att slå av på tempot. Jag gick uppför i ungefär 200 meter och ökade sen upp tempot igen till det tänkta. Den här gången orkade jag hålla i det i nästan 1.5 km innan jag fick slå av på tempot. Sista snabba delen varade i knappt 700 meter. 

Nästa löpekonomipass är på torsdag i nästa vecka och jag hoppas då att jag ska kunna hålla i tempot under lite längre sträckor än idag. Den känsla jag har i kroppen när jag springer i det här tempot är såå skön. Det funkar rätt bra och jag tror att jag kommer att kunna öka på sträckan rätt rejält om jag får några ytterligare pass av den här typen. Jag känner att jag är stark i kroppen, den är bara inte så uthållig ännu i de här farterna.

Ett riktigt höjdarpass

Ett kortare långpass stod det på programmet idag. En och en halv timme i den lägre pulszonen skulle avverkas. Då jag från nu kommer att köra mycket mer backar för att förbereda mig inför sommarens tuffa Swiss Alpine så bestämde jag mig att även dagens lugna distans fick gå i lite mer kuperad terräng.

Kom hem lite sent, var hungrig men också så galet sugen på att komma ut och springa. Tog en liten bit Snickers jag hade kvar i kylen och bestämde mig för att idag skulle jag ta mig an den kuperade sidan av Årstaviken. Snörde på mig skorna och tog med mig radion för att lyssna lite, insåg efter ett tag att jag fått in någon riktigt booooring närradiokanal. Riktigt kass var det… Tänkte att jag ändrar på det i den första backen jag känner att jag måste gå i. Nu blev det aldrig så, jag kände aldrig att jag behövde gå i någon enda backe, kände inte att jag behövde stanna en endaste stund, kände inte att jag behövde dra ner på tempot det minsta. Jag bara tuffade på upp och nerför alla backar. Blev omsprungen men segade mig sedan om i uppförsbackarna. Känslan jag hade i kroppen går nästan inte att beskriva, det var så jäkla roligt att springa i backarna!!!

Bild från när vi var uppe i Åre och sprang uppför en riktig backe. En helg som jag plockar fram då och då och bara ser tillbaka på och njuter av.

Trots att det var i kuperad terräng och trots att det inte gick snigelsakta så var pulsen extremt låg!! Jag brydde mig aldrig om att titta på pulsklockan, hade den ställd så jag varken såg tempo eller puls utan gick helt och hållet på känslan i kroppen. Visade sig vara en helt rätt taktik tydligen.

Sträcka: 13km
Tempo: 6.51min/km
Puls : 136 (156)

Weekend i Åre

En helg i ett underbart soligt Åre har laddat mina batterier till fullo. Fredagen ägnades åt slalomåkning, lördagen åt telemarksåkning och söndagen åt löpning. Däremellan massor med vila, spa och mat. Vädret har varit så fantastiskt bra så det är knappt man tror att det är sant. Kanske inte de bästa förhållandena i pisten med vad gör väl det när allt annat är mer än perfekt. Löpningen däruppe var så njutbar så det var helt sjukt, 14 km blev det i aningen kuperad miljö. Kroppen kändes bra och jag hade inga problem med att trycka på uppför backarna.

Så fantastiskt var det hela helgen uppe i  Åre

Nu måndag kväll, precis hemkommen från ännu ett sjukt jobbigt Pool Running pass med Rubin. De här passen är helt galet jobbiga, Rubin ger en inte en chans till den minsta vila. Det är verkligen 45 minuter i extremt högt tempo.

Har också fått det nya programmet från Skogen. Mycket härlighet att sätta tänderna i där!!

100 dagar kvar

I dag är det en magisk dag!!! Nu börjar den verkliga nedräkningen mot Swiss Alpine. Exakt 100 dagar kvar till mitt livs stora äventyr. 100 dagar fyllda med härlig träning för att bli riktigt stark och uthållig. Jag ser mig själv springa över dessa fantastiska berg i den vackra miljön och jag är ett enda stort leende när jag tänker på det. Dessutom kommer jag att dela upplevelsen med mina ultravänner, två hela veckor kommer jag att vistas i den miljön. Tänker på det varje gång jag känner att jag har det lite tråkigt.

Åhhhhhh vad jag längtar!!

Maxat

Hur svårt kan det vara… egentligen! Det är väl bara att hoppa upp på bandet och springa tills man dör och så mäta av.

Nä, faktum var att jag var väldigt nervös inför dagens maxpulstest på SSC. Jag skulle i princip göra två tester, först det vanliga laktattestet som jag ju vid det här laget känner mig rätt trygg med. Därefter vad det dags för mitt livs första maxpulstest.

Laktattestet gjordes med färre intervaller idag, vi tog bara mellan intervallerna från tidigare test, dvs vi skippade tempo 9km/h och 13km/h. Resultatet var som väntat något sämre än förra gången troligen en kombination av att jag kört nästan bara lugna långa pass sista veckorna och av att jag har TEC mindre än en två veckor bakom mig. Det var absolut inget dåligt resultat men inte lika superbra som förra gången. Jag har inga resultat att redovisa här, väntar fortfarande på dem.

Därefter gick vi tillbaka till 11km/h och började maxpulstestet. Christer ökade på lutningen med två grader efter en minut och det blev direkt rätt tungt. En minut senare och bandet lutade 4 grader… Nu började mjölksyran i benen ge sig till känna och det blev markant tyngre med en klart tyngre andning. Därefter ökades bandet till 5 grader, jag sprang ytterligare någon halv minut och hoppade sen av bandet… åhhhh, jag fattar inte vad som hände, LITE mer hade jag väl ändå kunnat pressa, fattar det inte, har ingen förklaring, borde kunnat bita ihop men gjorde det inte. Resultat: 176, vilket förmodligen är en bit från min maxpuls. Besviken: Ja!

Nästa gång ska jag inte hoppa av, nästa gång ska jag falla ihop!!!

Prorehab måndag

Idag har jag haft riktigt roligt!! Jag har kört två träningspass nu på kvällen. Ett av en helt ny typ och ett som jag kört ett pass av tidigare. Likheten med de båda passen är att de båda är skadeförebyggande.

Efter en lång mailkonversation med Ingmarie så var det idag äntligen dags att prova på PowerPlate. PowerPlate är för att fatta mig kort en platta som vibrerar och på denna platta gör man sedan en massa olika övningar. Det som är bra med plattan är att den genom vibrationerna aktiverar många fler muskler, alla dessa småmuskler som man har men som kan vara lite svåra att komma åt. En stor poäng med den här träningen är att den är väldigt skadeförebyggande och det är nog främsta orsaken till att jag var där och testade. Det var rätt intressant, när jag körde själva passet så kändes det som om jag tränade fast man inte tränade… typ som på tv-shop. “Sitt i soffan och få magrutor på en vecka utan att anstränga dig”. Fast när jag var klar med träningen så kändes det i musklerna att de hade fått sig en genomkörare ändå körde vi väldigt lugnt idag. Passet gav mersmak och jag tror att det är riktigt bra alternativträning.

Efter det passet var det en snabb promenad bort till Sveavägen för att köra mitt andra pass, Pool Running med Rubin. Här visste jag ju redan vad som skulle komma. Sjukt tuff träning med enorm intensitet i 45 minuter. Rubin kör hårt, han skonar ingen, det finns inte en chans att maska på det passet. Det är verkligen all in som gäller där. Idag hade han hittat på nytt, en bit in i passet slängde han till oss hantlar (i någon form av flytande material) som vi skulle springa med. Dessa gav ytterligare motstånd i vattnet och höjde jobbighetsgraden ytterligare en nivå (vilket jag inte trodde var möjligt).

Efter dessa två underbara pass så lockar sängen, jag lovar!! Nu är John Blund här och det är dags att krypa ner och låta musklerna få sig en välförtjänt vila.

Lördagsmys på Lidingö

Ville springa lite terräng i lördags och fick med mig underbara Marie ut till Lidingö. Jag kan ju nämna att hon inte var speciellt svårövertalad då just Lidingöloppets bana tillhör hennes favoriter.

Det blev en riktigt skön dag ute på ön, första gången för mig som jag springer den banan och det var en klart positiv bekantskap. En fantastiskt fin bana så jag förstår Maries kärlek till den.

Det blev en mycket lugn och skön tur därute. Det bästa med att springa lugnt och sakta är att man får umgås desto längre!! Jag tror vi pratade mer eller mindre under alla de nästan fem timmar vi var ute, riktigt mysigt var det.

 Det var full med vackra blåsippor ute på ön, våren är här!!

Det kändes riktigt bra i kroppen, jag kände mig urstark, fick i och för sig lite ont i högerknät vid 15 km men det klingade sen av under passet för att nästan försvinna helt. 33 kilometer blev det, ett bra långpass så här tre veckor innan Lidingö Ultra.

Lördagsmyset fortsatte sedan med födelsedagsfest hemma hos fina söta Kristina. Liselott Guest, Bernt Hedlund, Kristina Paltén och jag. Foto Lisse.

Med karta och kompass

I går kväll var jag iväg för att försöka lära mig att navigera i naturen. För att försöka förstå vad de där prickarna och strecken i olika färger betyder. Helt enkelt försöka att lära mig orientera. Skulle vilja ge mig ut i lite mer okänd terräng utan att bli helt lost. Det är klart jag har ju Mr Garmin men den säger ju ingenting om hur naturen ser ut, säger ingenting om var branterna, kärren och ledstängerna befinner sig. Jag vill helt enkelt bara ha lite koll på läget som det kontrollfreak jag är. Det är Södertörns OK som anordnar kursen som kommer att pågå 5-6 gånger. Igår fick vi mest bekanta oss med kartan och lära oss lite olika figurer såsom ledstänger, kullar, stenar och branter. Får väl se vart dessa kunskaper för mig. Känner inte att jag kommer att ta till mig sporten med hull och hår men att förstärka sitt lokalsinne en aning kan ju inte skada.

72 timmar senare

Hur känner jag mg nu då, tre dygn efter mitt livs största fysiska prestation. Att springa i elva timmar i sträck borde ju sätta enorma avtryck i kroppen. Att hålla i gång kroppen och framför allt orka hålla fokus under så lång tid. Hur känner jag mig egentligen?

Jag skulle kunna fatta mig extremt kort genom att bara säga: Jag känner mig helt fantastisk! Jag är fortfarande hög av endorfiner, lycklig och stolt över min prestation och faktiskt så gott som återhämtad fysiskt.

Fast det är ju idag, lite har jag allt känt av loppet, både under det och efter det, det måste jag ju erkänna, konstigt vore det väl annars. Under loppet så hade jag ju påhälsning av två gamla bekanta, det onda i höger knäveck och det onda i höger fot. Dessutom fick jag en sträckning under vänster fot.

Knävecket kom på besök redan under andra varvet men då jag inte uppmärksammade min gäst så verkade den mattas av för att helt försvinna något varv senare. Min onda högerfot smärtade till under varv fyra och stannade också kvar under något varv för att även den tröttna på den ringa uppmärksamhet som jag gav den. Sträckningen i vänsterfoten oroade jag mig rätt mycket över till att börja med, det hände under det sjunde varvet och smärtan var rätt hög under ett tag. Jag lyckades då ändra löpsteget en aning så att det mildrades och något halvvarv senare så försvann även den smärtan nästan helt.

Sista varvet gjorde det ont i HELA benen, och värst var det när jag gick, då kändes knäna riktigt tjocka, svullna och ömma. Faktum var att jag upptäckte att det märkligt nog gjorde mycket mer ont då jag gick än då jag sprang. Fast å andra sidan så var benen stumma som stockar då så att jogga var inte heller helt enkelt. Men då det var sista varvet så kunde jag fokusera bortom dessa problem och istället visualisera när vi för åttonde gången skulle göra vågen för funktionärerna, nu för sista gången för min del, för den här gången skulle det bli min målgång. Den sista vågen tillsammans med Leif och Kristina var helt underbar samtidigt som det kändes lite tung att Kristina nu skulle ut på egen hand i mörkret.

Efter målgång strosade jag runt och pratade med folk och käkade lite, applåderade in fantastiska Jonas Buud i mål, tog en ruggigt välförtjänt och skön bastu, vinkade av Kristina och Fredrika som skulle ut på sina sista två varv och småpratade lite med Bernt som strax skulle ut på sina sista fyra varv och gav mig sen iväg hemåt. Jag var fortfarande hög på endorfiner och hade inte några problem med att ratta min bil hemåt. Väl hemma hade jag lite svårt att komma till ro, läste igenom alla inlägg som Fredrika hade skrivit på intothewild under dagen och gick sen och la mig framåt halv tre.

Vaknade ganska snart av att knäna värkte och gick upp och tog en värktablett och fyllde på med lite vätska. Sen somnade jag om igen och fick några timmars sömn. På söndagen gjorde jag inte många knop, jag var rätt stel och hade fortfarande ömmande knän och unnade mig att vara extremt lat…

Under gårdagen gjorde det fortfarande ont i knäna speciellt när jag gick i trappor, så jag försökte helt enkelt att undvika det. Smart va! Nu ikväll känner jag mig i stort sett helt återställd. Jag har ju inte provat att ge mig ut och springa men jag har inte ont någonstans, ingen träningsvärk, inte ett skavsår och inte en blånagel.

Jag tycker det är märkligt att en sådan enorm fysisk utmaning inte ger mer känningar än så här. Undrar vad det beror på?
- Är jag verkligen så här bra tränad?
- Tog jag inte ut mig ordentligt?
- Fanns det mer att plocka ut?

Frågor som jag får försöka ta reda på i kommande lopp. Närmast på tur står Lidingö Ultra om fyra veckor.

Jag är Ultra!!

Igår var det då äntligen dags för mig att få göra min ultradebut. Täby Extreme Challenge, TEC var det lopp jag debuterade i. Det fanns flera klasser från 50km till 100 miles. Själv skulle jag springa 50 miles vilket innebär ca 80.5 km.

Marathon var min längsta tävlingsdistans innan. Jag har laddat och sett fram mot den här dagen under lång tid. Den här veckan har jag gått som i ett rus och bara längtat efter att få ställa mig på startlinjen.

Gick upp tidigt för att hämta upp Fredrika och Annika vid Hornstull runt halv nio. Var framme vid Täby vid nio och gick in och registrerade oss fick vår kasse med bland annan nummerlapp och en skitsnygg jacka.

Hela underbara glada Linnéa-gänget. Alla gjorde fantastiska prestationer. Från vänster, Staffan under 24 timmar på 100 miles, Torkel 100 miles, Tene vann sin klass 50 miles på 8:15, Fredrika vår skjutjärnsreporter 50k, Anders under 9 timmar på 50 miles, Ken tvåa 50 miles på tiden 7:13, Mia under 24 timar på 100 miles, Annika körde långpass tog sig 30k och Magnus 50k.

Jag sprang runt och var allmänt glad och pirrig innan start och gick runt och pratade med folk och laddade det sista inför starten. Tog med mig påse 1 av alla de påsar som jag hade laddat upp med, innehållande lite snacks, fyllde vätska och var mer än redo för start.

Jag och Fredrika på väg ut, jag på min efterlängtade ultradebut. Foto: Linda Persson

Efter ett kort intro möte kvart i tio så avfyrades lite fyrverkerier och så gick startskottet och jag var äntligen äntligen äntligen på väg! Slog följe med Fredrika första biten, vår löpande reporter som jagade löpare i skogen med sin kamera, ingen kom undan. Hon var helt underbar i action där ute!

Första och andra varvet gick nästa utan att man ens funderade, schwosh bara så var de avverkade, det var skönt att springa jag fick hela tiden tänka på att hålla igen för det var väldigt lätt så här i början att farten trappades upp. Tanken var att hålla runt 7-minuters tempo men jag fann mig flera gånger lätt joggandes närmare minuten snabbare. Det var lätt så här i början, men det kan bli dyrt de sista varven, det är då man får betala.

Det var en bra bana, Jan Söderkvist, som är en av arrangörerna av det hela har jobbat hårt med att få banan i bra skick och han hade lyckats bra. Det var rätt blött på sina ställen och några mindra stråk med snö, annars var det barmark hela vägen runt. Ju längre tiden gick desto lerigare blev det här och var efter många fötters trampande.

Jag började att äta redan från varv två, plockade med mig mackor och åt medans jag rörde mig framåt för att vinna tid. Ganska snart visade det sig att jag, Kristina Paltén (som skulle springa 75 miles) och Leif Åhlander höll väldigt jämnt tempo så vi slog följe och höll sedan ihop hela vägen. Vi försökte att hålla stoppen vid varvning så korta som möjligt och hade god hjälp av de fantastiska funktionärerna. De var helt underbara, en stor eloge till dem som stod där och frös i kylan, för det var verkligen ruggigt, disigt småregnigt och blåsigt.

Under varv två när vi kände oss så grymt starka så hade jag och Leif en diskussion om att “det vore kul att springa TVÅ maraton, det är ju bara ett extravarv liksom” och “10 mil vore ju häftigt” men bestämde oss för att vi skulle ta upp den diskussionen igen under sista varvet och se om det var lika lockande då. Kan ju nämna att vi båda glömde bort att ta upp den här diskussionen under sista varvet…

Varv efter varv avverkades i ett otroligt jämnt tempo. Allt kändes bra och vi blev förvånade över hur fort tiden gick! Märklig känsla att man helt plötsligt sprungit i sju timmar och har samma känsla i kroppen som under ett normalt långpass. Efter det fjärde varvet så tog vi en lite längre paus, jag och Kristina gick in och tvättade av fötterna och tog på oss rena strumpor och Leif tog på sig ett par två nummer större skor då hans fötter hade svullnat en del. Vi kände oss som pånyttfödda efter den uppfräschningen.

På väg in för för varvning för fjärde gången, snart en mara avverkad.

Under hela varvet mötte vi människor som var ute och flanerade och de hejade på oss och det bar oss framåt, även tanken på alla som lyckönskat mig och som höll tummarna för mig förde mig framåt och inte minst alla facebook-meddelanden som Marie skickade till mig med jämna mellanrum.

Var det bara frid och fröjd? Nej, men visst gjorde det ont emellanåt, än var det knät som gnällde än var det foten än något annat. Men det var smärta som var övergående och jag bestämde mig redan tidigt för att jag inte skulle fästa någon som helst uppmärksamhet på dessa krämpor. Försöka att känna skillnad på om det onda berodde på skada eller bara trötthet och överansträngning, var det det senare så var det bara att ignorera, jag visste av tidigare erfarenhet att den typen av känning kommer och går.

Mitt humör var på topp under hela loppet, jag var så lycklig, tänk vad min kropp faktiskt klarar av, vad jag har förberett den på och gjort det så väl att det här var möjligt. Jag kände mig stark hela loppet. Hade bra energinivåer och tillräckligt med krafter i kroppen.

Min ungefärliga sluttid och den fina glasskulpturen som bevisar att jag fullföljt TEC 2010

Inte förrän när vi gick ut på sista varvet så började det bli riktigt jobbigt, mörkret hade nu lagt sig och vi plockade fram reflexvästar och pannlampor. Det var riktigt häftigt att springa mitt i skogen i mörkret, banan var uppmärkt med små kvadratiska reflexer som lös upp i skogen så banan var lätt att följa. Mina ben började nu att protestera allt mer högljutt och det var nu nästan omöjligt att inte lyssna på dem. Jag fick uppbåda alla mina krafter för att få dem att röra sig framåt. På sätt och vis är jag glad att det blev tungt sista varvet, det är utvecklande att få kämpa lite, jag är nöjd med att jag lyckades bita ihop och köra på hela sista varvet på ett bra sätt trots smärtan. Det kommer jag att kunna ta med mig till nästa ultraäventyr. För helt säkert är att det här gav mersmak, det kommer att bli många fler ultralopp för min del. Det här är livet!

Trötta och lyckliga efter målgång, de tre musketörerna som höll ihop från start. Kristina Paltén, Leif Åhlander och jag. Kristina har ännu 4 varv kvar att springa innan hon är i mål på sin distans 75 miles. Hon är helt grym!! Foto: Linda Persson

Delar av det fantastiska funktionärsteamet. Hårt arbete genom hela natten. Maxtiden på 30 timmar skvallrar lite om deras insats. Foto: Linda Persson

Ännu några av dagens, kvällens och nattens hjältar. Funktionärer vid tidtagningen, full koll på tider, deltagare och varv. Foto Micke Ceder.

Den här mannen, Jonas Buud, gjorde en fantastisk prestation. Fullkomligen slaktade det svenska rekordet med över fem timmar. Jag tror han varvade oss fem gånger. Han sprang i mål på 12:32 på 16.1 mil, det är så sjukt stort!! Foto: Linda Persson

Stort tack till arrangörerna, funktionärer och alla ni som kom ut och supportade. Ni gjorde den här dagen helt oförglömlig.

Vill ni läsa mer om loppet så kika även in på dessa bloggar. Jag fyller på allt eftersom.

• Intothewild – Fredrika, vår springande reporter som bloggade live från händelsernas centrum.
• Kristina Paltén – Underbara fantastiska Kristina, min kompanjon och partner in crime under mitt första ultra.
• MarathonMia - Denna fantastiska kvinna som med ett leende tar sig runt hela 16 mil. Alltid glad och positiv och med en enorm energi.
• Gax-Staffan - Mias partner in crime. En enormt talangfull härlig kille som tillsammans med Mia utför den ena prestationen efter den andra.

Bilder från loppet:

• Linda Perssons bilder
• Bilder från Micke Ceder

TEC - 67

Nu är det mindre än ett dygn kvar tills jag faktiskt till och med har startat, närmare bestämt runt 14 timmar. Nerverna börjar ge sig till känna och förväntningarna är skyhöga.

Som ni ser är det nummer 67 som gäller för mig imorgon. Känner att det är lite av ett turnummer:-)

Imorgon så gäller det då är det MIN stora dag och det ska bli grymt roligt!!!

TEC på radion

Patrick Joyce som är en av arrangörerna av TEC har blivit intervjuad av Sveriges Radio. Klicka på länken nedan och hör intervjun.

http://sverigesradio.se/webbradio/?type=db&id=2299416

Nedräkning tre dagar kvar – planeringen fortsätter

Nu så har jag lagt ännu en av dessa väntans dagar bakom mig. Idag har jag varit ute och luftat benen, en extremt kort runda blev det och jag sprang helt utan krav på vare sig hålla uppe tempot eller hålla nere tempot. Helt på känsla och det kändes riktigt bra, lovande inför helgen.

Jag har också bestämt mig för vad jag kommer att ta med mig att äta under loppet. Efter mycket bra tips från ultrababes så har jag bestämt mig för följande i mina åtta små påsar, en för varje varv. Pannkakor, Hällekakor med mycket Bregott och salami och kanelbullar. Förutom detta kommer påsarna också att innehålla salta katter, djungelvrål, Ahlgrens bilar, Dextrosol, nötter, chips, torkad frukt och choklad. Dricka kommer jag också att göra, vatten kommer jag att ha med mig i vätskebältet under hela loppet och så kommer jag att komplettera det med blåbärssoppa, Coca-Cola, hallon o blåbärs smoothie, Gainomax och sportdryck. Jag kommer också att käka salttabletter för att säkerställa att jag har bra saltbalans i kroppen. Jag kommer även att ta med mig bananer och kaffe i en termos.

Det som återstår med planeringen nu vad beträffar maten är det logistiska, jag måste komma på något sätt att få med mig mina påsar. Någon form av väska att fästa på vätskebältet måste till. Men det blir morgondagens problem.

Planering och laddning inför TEC har startat

Nu är det mindre än en vecka kvar till dess jag ska göra min ultradebut. Just nu består den mesta av min vakna tid åt att tänka på loppet, se fram mot det och planera. Jag vill att det ska vara lördag NU!

Min tanke är att loppet ska planeras in i minsta detalj, jag ska försöka förutse olika saker som kan hända och tänka ut hur jag ska hantera dem. Vad händer om magen börjar krångla, vad händer om jag börjar må illa, hur ska jag förhålla mig till den smärta som jag kommer att uppleva under loppet. Ungefär vilket tempo ska jag gå ut med. Det gäller ju verkligen att hålla ner tempot i början så man inte bränner ut sig redan under de första milen.

Fick ett jättebra packtips av Marie som jag nog ska köra på, att packa små påsar en för varje varv så att jag inte behöver stå och fundera på vad jag är sugen på just då. Man är ju inte så smart efter några mil… Måste fundera igenom när och hur mycket jag behöver börja äta och hur mycket dryck jag ska få i mig per varv. I och med att jag inte har en aning om hur jag fungerar på en sån lång sträcka förutom att jag vet att jag kan glömma bort att äta så har den detaljerade planen också ett annat syfte. Jag kommer att lära mig så oerhört mycket från lördagens lopp, kunskaper som jag kan ta med mig till kommande långlopp. Ju mer detaljerad plan jag har desto mer kommer jag att lära mig. Jag vill veta ungefär vad jag får i mig under loppet och det enda sättet att ta reda på det är att veta vad jag från början packar ner. Då kommer jag märka om det var något jag saknade och om det var något som inte alls passade och vad jag verkligen slukade med hull och hår.

Vidare så ska en del praktiska saker också fixas i veckan såsom damasker, tvätta de kläder som ska med, packa ner ombyten, regnkläder, duschprylar, medikamenter, våtservetter och tusen andra saker. Jag kommer att sova massor i veckan, läggdags senast klockan tio varje kväll den här veckan är det som gäller och massor med bra mat för att fylla på alla depåer inför helgen.

Det här är såååå spännande!!

Buda backar

Jag och ett gäng sköna typer från IF Linnéa har i helgen varit i Budapest på träningsläger. Helgen har innehållit precis allt som jag och Fredrika önskade i form av skön avkoppling i spat på hotellet där vi två bodde till ett fantastiskt pass upp och nedför Buda backar.

 Det sköna gänget från Linnea bestod av Magnus, Fredrik, Ken, Daniel, Anders, Fredrika och Magnus.

Tartanbana runt hela ön, 5.3 kilometer lång, knappt man tror det är sant.

Vi kom ner till Budapest på torsdagskvällen och efter att ha checkat in på hotellet och kollat in spaavdelningen så klädde vi om oss för en kvällsrunda. Det hann bli becksvart innan vi var klara med rundan och det hade sin charm att springa relativt snabbt på den dryga fem kilometer långa tartanbanan som gick runt ön vid kanten av Donau. Därefter dök vi in på spaavdelningen, drack vatten som luktade och smakade ägg och dök sedan ner i den varma thermal-bassängen.

Gänget som gav sig ut på bergspasset, ultrasköna Fredrika, jag och coola multisport-Fredrik.

Bergspasset vi gjorde på lördagen var ett pass som jag verkligen kommer att tänka tillbaka på med värme i hjärtat. Fredrika hade hittat en en runda som såg riktigt lovande ut och som skulle visa sig överträffa alla våra förväntningar. Allt var helt perfekt. Vädret var klockrent, soligt men lite kyligt, perfekt att springa i och det vackra vädret förhöjde upplevelsen av att springa på de vackra kullarna med Budapest nedanför våra fötter.

Det var jag Fredrika och Fredrik som gav oss iväg. Turen som egentligen är en vandringsled gick över tre kullar, Hármashatar-hegy (535 m), Nagy-Hárs-hegy (469 m), Kis-Hárs-hegy (362 m). Det var en helt perfekt träning och en försmak inför Swiss Alpine, vi fick känna på både hur det känns i kroppen att gå uppför långa sträckor plus att träna på utförslöpning, vilket jag inser jag måste träna mycket på. Naturen var helt fantastisk, våren var där och träden började slå ut och allt var grönskimrande och vackert. Vägarna var en blandning av slingrande grusvägar med ett perfekt underlag, steniga småstigar där vi fick träna i att lyfta på fötterna och långa sköna utförslöpor där vi verkligen kunde stå på.

Jag är rätt säker på att jag kommer att åka tillbaka till Budapest. Det finns garanterat många fler vackra rundor kvar där att utforska.

Mera bilder

Drar till Budapest

Har precis packat klart inför resan med ett gäng från IF Linnéa till Budapest och det känns väldigt bra. Regnet öser ner utanför fönstret och det ligger fortfarande snö här och var. I Budapest ser jag fram mot löpning i härligt kuperad terräng i och kring staden och på ön där jag och Fredrika ska bo.

Jag ska dit och må så gott som jag bara kan, vila upp mig, träna bra, ta hand om kroppen, ge den massor med bra näring och energi och komma tillbaka på söndag superladdad inför nästa helgs superutmaning, TEC.