Bergspasset

Torsdag här nere i Monte Gordo innebär som ni alla vet, i alla fall ni som varit här tidigare, att det är dagen då man ger sig upp i bergen till den lilla bergsbyn Odeleide för att njuta av ett löppass på härliga slingrande bergsstigar.

Väl där finns det ett antal olika alternativ, det finns två slingor att välja mellan en på 10km och en på 14km. Självklart kan de som vill välja att springa båda slingorna. Det finns också stavgångsalternativ för de som vill det, de går då den kortare slingan. Sen finns det alternativet som jag och arton andra valde. Att skippa bussfärden hem och istället springa hem, en liten nätt tur på ytterligare 29 km.

 Genomgång av dagens pass och uppdelning i grupper.

Jag kände helt klart fortfarande av passet från i tisdags och kände mig rätt seg. Då jag sprang själva bergspasset på 14 km så var jag tung och trött i kroppen och hade nästan skrinlagt planerna på att springa hem. Peter och Fia som jag hade sällskap av på rundan skulle båda springa hem och de tog det som tur var också lugnt på bergsrundan. Tror nog att de hade kunnat springa på lite mer än de gjorde men båda hade det fantastiska ultratänket att det är inte tempot som är viktigt så tog det lite lugnt så att jag kunde hänga med. Även fast båda hävdade att de ändå tänkt ta det så lugnt, all kärlek till dom!!!

En för alla alla för en var det här gängets motto. Vi höll ihop hela vägen under bergspasset och senare även hela vägen tillbaka till Monto Gordo.

Det var rejält mycket vatten på sina håll, bara att ta av sig skorna och njuta av svalkan, det var riktigt skönt!

Vädret var fantastiskt, precis exakt det perfekta vädret för ett sånt här pass. Ömsom lite sol, ömsom lite moln och så ett antal vattendrag att passera där vi tog oss tiden att ta av oss skorna för att vada i det kalla vattnet, det var balsam för såväl fötter som själen!!

Det här charmiga nyförälskade paret låg och mös på vägen i solskenet. Rena rama natur exkursionen!

Efter det avklarade bergspasset så var det samling och inväntande på de som skulle med på hemfärden. Jag och Ulla hade lite diskussioner om huruvida vi skulle med eller ej på turen hem. Lyckligtvis så slutade det med att vi båda till sist hakade på. Det blev rätt tufft, det var oerhört kuperat hela tiden. Bara uppåt uppåt uppåt och så en liten nedförslöpa och så uppåt uppåt uppåt igen. Det var så min kropp uppfattade det hela i alla fall. Vi stannade för lunch efter ca nio kilometer. Jag tror vi tömde den restaurangens hela förråd på mackor och Cola, vilket samtliga beställde. Sen fanns det en och annan ultraräv som sköljde ner det hela med husets!! Själv kände jag att passet i sig var en lagom utmaning, att experimentera med och testa hur kroppen skulle funka med vin som bränsle kändes inte helt rätt just då.

Stärkta av lunchen så var det bara två mil kvar. En halvmara, peace of cake, en fis i rymden, en piss i havet, you name it (obs plats för ironi…)!!

Vi skulle stanna till vid behov i ytterligare en by ungefär en mil innan målet. Kroppen kändes faktiskt rätt bra, jag var trött men inte alls lika slut på energi som vid tisdagens långpass. Jag hade den här gången med mig Snickers (tips från Peter), Proviva och en del nötter. Jag försökte att fylla på hela tiden, redan upp på bergspasset så började jag att fylla på. Det är sånt här som jag måste lära mig, vad jag ska äta, vad tycker jag om, vad funkar för kroppen. Kan ju säga att den där mackan vi åt till lunch, vitt bröd med ost och smör inte riktigt var min grej. Det var helt enkelt inte gott och jag fick verkligen kämpa för att få i mig den.

Efter ytterligare en hel dag ute på vägarna så var det riktigt skönt att anlända till hotellet. Sista två kilometrarna var rätt tunga, då började kroppen att protestera rätt rejält, det gjorde ont på de mest underliga ställen. Jag joggade hela vägen fram till trappen och väl där var det skönt att sätta sig ner, stretcha lite och fylla på med ännu en Proviva.

Vi var som sagt nitton stycken som sprang hem och partygänget bestod av förutom mig själv, Ulla och Peter Lembke, Fia och till och från Rune. Vi höll ställningarna längst bak och såg till att ingen tappades bort på vägen, några måste ju axla även den rollen:-).