Bra och dålig smärta

Det här med löpning är inte alltid enkelt. Det gäller att lyssna på kroppen och försöka tolka den rätt. Fel tolkning kan göra att en från början bagatellartad skada kan hindra en från löpning för lång tid framöver. Men hur vet man att man tolkar den rätt? Ja, jag tror ju inte att det är så himla enkelt, man får helt enkelt lära sig på vägen, ibland ta en och annan törn och ibland kanske lyssna lite i onödan.

I början av mina pass kan jag ha lite smärta eller känning både här och där. Det liksom flammar upp på ett ställe, håller i sig någon eller några minuter och klingar sen av. För att kanske lite senare smärta till någon annanstans för att sedan klinga av även där. De här plötsliga smärtorna som klingar av brukar jag inte alls bry mig om, jag vet att de kommer och jag vet att det försvinner. Jag vet inte riktigt vad det beror på men tänker som så, att kroppen liksom sätter sig ungefär som gamla hus gör, det knakar lite här och där men det är inget man behöver fästa sig vid.

Igår när jag sprang mitt långpass var inget undantag jag hade känningar lite här och där men de kortvariga smärtorna försvann som vanligt. Men så började det efter två tre mil kännas lite i kroppen igen. Benen blev stumma och det gjorde ont, fast det onda var rätt jämnt fördelat om ni förstår. Det var inte så att det gjorde ont på ett specifikt ställe utan det var mer en tröttond känsla. Det här onda är inget heller som jag brukar fästa mig vid, det känns ofta så efter riktigt långa pass. Att kunna bita ihop här och springa vidare ser jag inte som något dåligt utan något som man måste lära sig att hantera. Det är förmågan att kunna hantera den här typen av situationer som gör att man faktiskt kan ta sig vidare och i mål på riktigt långa lopp.

Jag skrev också igår om smärtan jag hade i min högerfot. Den smärtan var ingen bra smärta, den började redan i början av passet, Det smärtade till ordentligt när jag sprang vid ett par tillfällen, försvann sedan helt men kom sedan tillbaka under senare delen av passet och fortsatte att hålla i sig. Det gick att ändra på steget lite och på så vis mildra smärtan lite men den fanns där.

Idag var det dags för två mil med TSM. Jag kände av smärtan i högerfoten direkt när jag började springa. Det höll i sig och till och med tilltog under passet. Den här smärtan kändes som en dålig smärta, jag bröt passet efter strax åtta kilometer. Jag hade kunnat bita ihop och sprungit vidare, kanske utan att ha dragit på mig en långvarig skada men jag vill verkligen inte riskera något nu. Det här var ett sånt tillfälle när jag lyssnade på kroppen och lät den bestämma, ett sånt tillfälle när jag tror det inte är bra att bita ihop.

Som sagt det finns dålig och det finns bra smärta och det gäller att skilja på det. Hur hanterar ni smärtan, när lyssnar ni på den och låter den avbryta ett pass och när lyssnar ni på den men biter ihop?