Japp det stämmer, nu flyttar jag. Jag hoppas att ni alla följer med mig till min nya blogg och att ni tycker att det är ett lyft. Det här är alltså det sista inlägget här på sidan och från och med nu är ni välkomna att läsa nya inlägg på min nya adress http://carinaboren.se.
trodde jag...
Jag håller på att flytta min blogg till wordpress men medans jag sitter och jobbar med det så blir bloggen inaktiverad!!! Jag blir galet frustrerad, jag fick ingen som helst information om varför den blev inaktiverad och jag har skickat ett antal meddelanden till supporten men inte fått någon respons ännu. Funderar nu om det är ett dåligt val att flytta bloggen dit??? Vad säger ni, har någon av er bloggen på wordpress? Hur funkar det, har ni haft det problemet?
Det är anledningen till varför det varit så tyst här på bloggen i några dagar. Jag jobbar med flytten. Jag hoppas att problemet löser sig nu snart så att jag kan slutföra flytten och fortsätta att blogga.
Nu har jag njutit i dagarna två, verkligen gottat mig i min egen seger, ätit chips bara för att och ätit en massa bra återhämtande mat. Nu är det dags att vända blad och se framåt.
Bild lånad av Maria Wiberg för Jogg.se
Det är nu mindre än tolv dagar kvar till mitt nästa stora mål för våren, TEC 50 miles och jag ser fram mot det galet mycket!!! Nu är det tolv dagar av laddning, bra mat och mycket sömn. Jag har funderat på till och från hur jag ska göra med mitt planerade sista långpass som jag tänkt springa nu på onsdag. Kanske att det inte blir något riktigt långt pass utan att jag nöjer mig med runt 15 kilometer. Därefter är det definitivt nedtrappning. På söndag har det utlovats en provspringning av TEC-banan och det har utlovats fantastiskt väder med tvåsiffrig temperatur. Så då får det nog bli en utflykt till Täby för att kolla in banan och ladda lite extra inför loppet. Insupa banan och sällskapet.
Jösses jag känner mig taggad,
jag vill att det ska vara lördag den 9 april nu!!
I morse när jag vaknade så ville jag bara somna om och att det skulle bli eftermiddag, ville liksom hoppa över den här dagen. Fick ett SMS av Marie: “God morgon!” skrev hon och jag svarade och masade mig upp.
Då ett millopp är ett ganska kort lopp så kompenserar jag det hela med ett ganska långt inlägg :)!
Virrade runt, satte mig och spelade Angry Birds, skickade ett SMS till Marie: “Jag kan inte tänka!". Fick tillbaka: “Det kan du visst”. Jag suckade och började mina förberedelser, käkade ett par mackor och tog en stor kopp kaffe, läste DN, löste Sudoku och insåg att det var dags att börja packa ihop och ge sig iväg.
Jag tror det kallas N.E.R.V.O.S.I.T.E.T!!!
Så här glada var vi innan loppet och då visste vi
ännu inte att vi båda skulle sätta personliga rekord!
Mötte upp Marie vid T-banan vid Universitetet och vi tog oss till området. Det var skönt att träffa henne och pladdra lite. Började förbereda mig och träffade på Mary och Johan, drog av mig lite kläder och började jogga då klockan var halv ett. Joggade ett par kilometer, körde några rusher och lite lättare löpskolning, helt enligt boken, tog mig bort mot startområdet och träffade där på Ellinor hon skulle starta i samma grupp som jag, det kändes lite tryggt på något vis. Värmde upp lite med Friskis (tror jag det var), såg sen att Ellinor sprang fram och tillbaka och körde lite rusher, jag tänkte att det var nog bra så jag gjorde likadant. sen var det bara att ställa sig vid starten.
Jag hade fått instruktioner att stå långt fram… så det gjorde jag. En minut kvar, tittade mig omkring, insåg att jag inte stod långt fram… jag stod LÄNGST fram, tittade mig omkring och såg folk stå som om de stod i startblock, såg inre bilder framför mig där jag blir översprungen som av en buffelhjord… förbannade mig lite och funderade en stund på om jag kanske skulle kunna tränga mig lite längre bak men insåg att det var omöjligt. Den taggade massan skulle sätta tänderna i mig om jag så försökte. 10 9 8 …. nedräkningen började, jag höll andan och startskottet gick och jag ångade iväg, insåg efter några tiotal meter att jag fortfarande var kvar i vertikalt läge… puh!!
Kände mig grymt törstig!! Men hade bestämt mig för att INTE dricka, fanns inte tid att stanna vid vätskekontroller och Timothy Noaks sa ju klart och tydligt att man INTE dör av att vara lite törstig. Försökte att komma in i ett bra tempo, blev omsprungen hela tiden, startade ju i gruppen som skulle springa snabbare än 53 minuter så det var ju helt i sin ordning. Tittade på klockan och den visade 13:02, den enda indikation som jag skulle få under loppet förutom de kilometertider som skulle poppa upp. 13:02, jag hade ju knappt startat!! Första indikationen burrade till på armleden, jag slängde ett öga på den… HELVETE!!!! var min första tanke, det här kommer inte att gå!! Den visade på 4:55! Så snabbt springer jag ju knappt tusingar och nu skulle jag springa nio stycken till UTAN vilan. Sänkte en aning, fick håll innan 2km passeringen, benen kändes tunga, mjölksyra redan…. för tidigt!! Ingen mjölksyra före sista backen var ju planen!! burrrr klockan pockade på uppmärksamhet 5:11, ok, bättre!!
Kom fram till Stora skuggan, där det var isigt tidigare i veckan, nu var där minst tio cm grus!! Det var aptungt att springa i!! Försökte att tänka bort den tunga känslan, tänka att jag var pigg. 7 km kvar… förbi 4H-gården, nerför, skönt, vila i nerförsluten. Kände att jag efter gruspasseringen kunde trycka på lite igen, kände att farten var bra, tänkte BONUSTEMPO!!! Perfekt, varje steg som jag kan hålla med bonustempo gör att det inte gör lika mycket att det går lite lite långsammare i uppförbackarna.
Jag hör här och där mitt namn ropas och folk som hejar, det gör mig så oerhört glad och taggar mig, hjälper mig, lyfter mig. Vid varvningen står IF Linnéa och hejaropen bara ökar när jag kommer närmare, nu inte bara lyfter det mig, jag flyger! Marie står i kurvan, springer med mig, skriker att jag fixar det och jag blir så jäkla glad!! Snacka om support!! Helt fantastiskt!! Tänkte också på det som Jessica skrivit om, att försöka le för att sprida glädje och på så vis få tillbaka energi. Tror mitt leende tyvärr mest liknade ett grin, men jag försökte!!
Tack alla ni därute som hejade
och peppade och hjälpte mig till stordåd!!
Andra varvet är tungt, så jäkla tungt. Två gånger under varvet börjar jag gå för benen vill inget annat. När jag upptäcker att jag går så blir jag redigt förbannad på mig själv, jag kan väl springa sakta!!! Hur sakta jag än springer så kommer jag snabbare fram än om jag går. Det är väl de två sakerna som jag är missnöjd med och som jag verkligen kan förbättra till nästa gång. Jag FÅR inte göra så!!!
Nästa gång jag kommer ner till varvningsplatsen så är det dags för mig att i stället ta höger vilket innebär att jag nu är på väg mot mål, jag har mindre än två minuter på mig för att klara mitt mål och jag inser att det blir tufft, har lite dålig koll på hur långt det verkligen är kvar!!! På målrakan är motvinden rejält påtaglig men med Ellinors hjälp som hojtar att jag är grym att jag ska köra på ända in i mål att jag kommer att fixa det så lyckas jag upprätthålla någon form av löpsteg hela vägen in. Klockan visade på 54:40 vilket också blev min officiella sluttid!
Jag hade sen gott om tid att få på mig varma kläder och sen gå bort och heja på Marie som startade i nästa startgrupp. Hon var grym, hon persade också på milen idag trots att hennes uppladdning hade lite till övers att önska.
I duschen efteråt, när jag mätt och belåten lät det varma vattnet strila över den fantastiska kroppen så började det bubbla i mig, jag började fnittra och inse hur jäkla bra jag sprungit trots lite gångavsnitt, fällde en liten tår som jag snabbt duschade bort och log med hela ansiktet.
Tror det kallas segerns sötma!!
Nu ska jag strax ge mig ut på en mycket kort tur, bara runt 25 minuter och lägga in några korta rusher. Allt för att skrämma lite liv i benen inför morgondagen.
Jag känner också oro inför uppvärmningen imorgon, jag brukar i regel inte bry mig om att värma upp inför lopp, jag brukar ju ändå bli varm efter någon kilometer. Men ska sanningen fram så är den riktiga orsaken till avsaknad av uppvärmning rädsla, jag är livrädd för att det ska kännas tungt. Jag har värmt upp någon gång inför en Bellmansstafett och hade just den där sjukt tunga känslan i benen då och jag vill verkligen inte ha den!! Då är man ju dömd på förhand liksom.
Men imorgon måste jag ju värma upp, jag kan liksom inte räkna med att kunna persa utan ordentlig uppvärmning. Tänk om benen är tunga på uppvärmningen, faan!! Kanske är det så att det bara är nervositet som sitter i benen och tynger.
Hur gör ni och hur känner ni inför det här? Brukar era ben vara tunga på uppvärmningen? Känner ni över huvud taget igen det här?
Kolla en artikel om mig och mitt Premiärmilen-mål på jogg.se. Hur kul som helst tycker jag!!
Idag har jag åter igen varit hos naprapaten och fått behandling. Min högra vad gnäller fortfarande lite och jag var rätt stel i musklerna. Jag tror att han fick dem lite mjukare, det behövs inför söndagen. Imorgon ska jag bara ta en riktigt soft jogg men några ruscher, sen är jag redo!
Idag var det lite av en mini-premiärmil. Planen var att springa runt 45 minuter och ha en 3-4 fartökningar till tänkt tävlingsfart.
Min plan för passet var att gå helt på känsla och ansträngningsnivå. Värma upp i ett bekvämt och lugnt tempo och sen öka farten till en hög ansträngningsnivå under fartdelarna och sen lugnt och sansat jogga hem igen. Det gick bra, det gick fort och jag är mycket nöjd. Jag hoppas att jag kan ha samma känsla i kroppen på söndag. Då blir det riktigt roligt!!!
Skulle ha sprungit roliga intervaller med Running Sweden idag men blev rådd att vila ikväll. Varför då?
Föresten så gjorde jag två stycken riktiga chins idag :)
Den här söndagen var det fjärde gången som vi samlades i Lidingö Ultra gänget för att springa långpass. 40 km skulle det bli och vädret var fantastiskt!!
Kajsa hade fixat en bra runda, vi skulle springa ut mot Drottningholm och ner till Ekerö för att ta färjan vid Slagsta över till Vårby. Elva stycken blev vi idag inklusive vi tre ledare. Vi skulle som vanligt hålla runt 6.30-6.40 med mig i kön men jag vet inte riktigt vad som hände. Det tog en kilometer så låg de flesta runt 6.00 tempo, jag försökte att hålla mig lite längre bak och dra ner tempot men lyckades inget vidare. Efter lite felspringningar så landade vi till sist nästan 27 kilometer senare nere vid färjan. Och vi i kön snittade 6.18 min/km, klart snabbare än jag hade tänkt mig. Men härligt var det!! Förutom att min kropp totalstrejkade och gjorde ont mest hela tiden. Jag valde när vi kommit över att bryta passet för egen del, lufsade någon mil till upp till Bredäng där jag tog tunnelbanan.
Med sikte mot Premiärmilen
Men nog om det!! Nu är det full laddning, spänd som en fiolsträng och med ömmande muskler (ja jag ska ta mig till en naprapat imorgon) ska jag persa på milen på söndag. Vet inte hur det ska gå till, har egentligen inte någon direkt plan. Ska jag värma upp, i så fall hur mycket och hur fort. Hur många ruscher ska jag göra innan och framför allt NÄR bör jag börja värma upp. En massa frågor som jag tänker ta reda på innan söndag, för då vill jag springa milen på under 55 minuter. Japp, ribban är lagd skyhögt!!
Jäklar vad jag ska springa!!
Tanken var förstås att jag skulle skriva ett inlägg redan i söndags för att sammanfatta Portugal-veckan. Men då jag kom hem så hade jag frossa och förmådde mig inte till något.
Insåg att jag hade hög feber, gick och la mig tidigt och har börjat kvickna till först nu. Igår var jag nästan feberfri men magen var fortfarande smärtsam och i total olag, idag är det bättre så nu ser jag fram mot att jobba imorgon och återgå till vardagen igen.
Men jag måste ju bara berätta att min vecka i Portugal var helt fantastisk, bjöd på så mycket bra löpning, jag fick ihop drygt 135km löpning vilket nog är det mesta jag sprungit på en vecka. Jag kände mig stark nästan hela tiden och höll mig frisk (tills jag kom hem, haha). Massor med underbara människor, nya bekantskaper, fördjupade bekantskaper, bra föreläsningar och massor med skratt och allt slutade i en härlig partykväll på Nox där Marie och jag höll oss vakna ända till halv två. Bara en sån sak :)!
Vaknade på morgonen och tittade ut och såg att regnet bara öste ner utanför fönstret. Det har varit ok väder hela veckan och det hade vi hoppats skulle fortsätta även under fredagen och bergspasset.
Det blev lite funderingar på vad man skulle ha på sig och hur mycket man skulle ha med sig. Det kunde ju bli uppehåll likväl som det skulle kunna bli just så regnigt som det var på morgonen under hela dagen. Vi småsprang ut till bussarna men hann ändå bli rätt blöta på den korta tiden. Väl uppe vid Odeleite så försökte de att göra väntan så kort som möjligt för att inte stå och bli kalla i regnet. Jag och Marie sprang lugnt och höll koll på “kön”. Även fast det kändes lite tungt i benen så var det ändå en helt annan känsla en tidigare bergspass jag gjort. Jag var klart starkare, orkade småspringa upp för många backar vilket jag knappt orkat tidigare år. Regnet bara fortsatte att ösa ner utan uppehåll och vi blev blötare och blötare. Jag hade inte så mycket kläder på mig, en t-shirt under min tunna vindjacka och trekvarts tights. Men märkligt nog så frös jag inte så mycket, jag som brukar kunna vara en sån fryslort!
I veckan innan så var det väldigt många som pratade om att de ville springa med hem från bergspasset för att få till ett riktigt bra långpass. Men ju mer regnet höll i sig så föll fler och fler bort och jag kan förstå dem, det var verkligen ett riktigt busväder. Jag hade ju bestämt mig redan innan att jag skulle springa hem what so ever så jag hade aldrig någon tanke på något annat än att göra det. Från att ha varit säkert över 20 aspiranter på hemlöpningen så blev vi till sist nio som gav oss iväg. Tyvärr fick vi inte med oss Marie då hon var kraftigt nerkyld och behövde komma hem och få på sig varma kläder. Det var nog klokt för det blev verkligen inte bättre.
Den enda bild jag tog innan jag stoppade undan kameran för att rädda den undan alla vattenmassor. Här är en glad Marie och ennTerese med ultradrömmar.
Så gav vi oss iväg, nio tappra och så Bosse på cykel med extra vatten om vi skulle behövt. Det regnade rejält hela tiden och till och från kom det extra rejäla skurar mitt i regnet. Vi kunde inte göra så mycket annat än att garva åt det hela, det var ju rätt komiskt. Vi sprang genom små byar där människorna som bodde där kurade i busskurer, under paraplyer och stack ut näsan genom dörrarna och samtliga skakade de på huvudet, skrattade och hejade. Undrar vad de tänkte om oss egentligen där vi kom springande, dyngsura och med breda leenden :).
Nio kilometer efter bergspasset så stannade vi för att äta lunch, då passade jag också på att byta kläder, ta på mig torrt från topp till tå. Jag strippade av mig samtliga blöta kläder och drog på mig torrt. Sen efter lunchen så stoppade jag ner mina torra fina fötter med torra strumpor ner i skorna, slurp, slurp och så var de torra fötterna ett minne blott. Tog sen på mig vindjackan och ryggsäcken så var även den torra tröjan ett minne ur det förgångna. haha, men det var rätt gosigt så länge det varade med de torra paltorna :).
Tyvärr hade jag missat att ta med mig en torr sport-BH och chansade på att köra utan. Lite orolig var jag för det och såg bilder för mitt inre där jag kom fram till Monte Gordo med såriga blödande bröstvårtor, men det gick som tur var bra. Men nästa gång kommer jag att ta med ett KOMPLETT ombyte, man lär sig.
Vi höll ett rätt bra tempo hela vägen, visst, vi gick uppför backarna, annars hade jag aldrig orkat, riktigt SÅ stark är jag ännu inte. Men däremellan, på slätten och nerför så tuggade vi på i bra tempo, vi höll runt 6-minuters tempo den mesta tiden och för min del så är det ett riktigt bra tempo med tanke på att jag sprungit mycket under veckan.
Hela gänget höll ihop bra, bitvis så var det några som sprang iväg och så var det Stefan från SpringTime som sprang mellan täten och kön där jag var. Jag hade hela tiden under hemspringningen sällskap av fantastiska Mia, Kjell och så Bosse på cykel, det var såå skönt. Jag försökte verkligen att hålla deras tempo men sackade dem nog lite i uppförsbackarna. Vi pratade och skrattade blandat med en del mer allvarliga diskussioner. Tänk vad man pratar bra då man springer, pratar och kommer närmare varandra. Mia och jag pratade en del om att det faktiskt var bara två år sedan vi träffades exakt här i Monte Gordo och vad mycket fantastiskt som har hänt sedan dess. Alla äventyr och alla vänner som man har fått i och med löpningen och all positiv energi som det gett en. Det var Mia som fick mig att gå med i IF Linnéa och det var i och med det som min löparkarriär tog fart på riktigt.
Ibland så trodde vi att det skulle hålla uppe och det gjorde det under någon väldigt kort stund men vi hann knappt kommentera det innan det kom ytterligare en störtskur. Några kilometer från Monte Gordo så blev det verkligen uppehåll och solen orkade nästan kika fram mellan de regntyngda molnen och det var oerhört skönt.
Mia och jag hade pratat om att vi skulle förlänga passet till 50km men då vi kom fram till hotellet så insåg jag min begränsning, jag var rejält sliten och förmådde mig inte till att fortsätta att springa i ytterligare några kilometer, jag tackade för mig och gick in och tog mig ett varmt (läs skållhett) bad som bästa Marie hade tappat upp, gissa om det var gött!!! En timme senare så kröp vi ner i bastun för att fylla på med ytterligare värme.
Jag är så nöjd och glad att jag sprang hem från bergspasset. Ok, vädret var inte det bästa men det är bra att ge sig ut på sådana pass också ibland. Vem vet vad det blir för väder den 9 april då jag ska springa TEC. Bäst att vara väl förberedd på alla eventualiteter och att utsätta sig för sådana här tuffa pass är den bästa förberedelsen jag kan få tror jag.
Idag har jag haft en riktigt soft dag. Hoppade över morgonjoggen, försov mig så jag missade yogan. Så startade min dag idag och sen har den fortsatt i samma softa anda.
Vi samlades runt tio för att jogga bort till Villa Real och sen ta båten över till Spanien. Vi var ett gäng på runt 30 personer som följde med. Vädret var fantastiskt och den spanska glassen smakade ljuvligt i solen. Stannade i byn där runt en timme innan vi vände tillbaka hem igen.
Hela sköna gänget i Spanien på … Spanska trappan…
Eftermiddagen fördrevs i solen nere på stranden, hur skönt som helst att få lite soltimmar och strandliv mitt i all träning. Det var underhållning också, friskis o svettis (försökte) hålla ett Fuegopass nere vid stranden så vi satt där och hoppades på riktigt bra underhållning. Tyvärr så var inte tekniken med dem utan musiken strulade i ett, det var mest dansstopp de körde. Tills sist gav både de och vi upp och gick hem.
Hem för att köra dagens sista joggpass. Jag tvekade länge och väl om jag verkligen skulle vara med på passet men bestämde mig i sista sekund för att köra. Det blev dryga sju kilometer i lugnt tempo på relativt pigga ben. Bra mycket piggare än under joggen till Spanien i alla fall och definitivt piggare än gårdagens långpass. Nu är det bara att ladda inför morgondagens bergspass, då vi också planerar att springa hem. Det kommer att bli runt marathondistansen i så fall. Hoppas att benen är med mig då!!
Det är sjuuukt skönt här i Portugalien. Väderprognoserna innan vi for ner var allt annat än positiva. Det lovades hällregn och blåst mer eller mindre dagligen. Vilket har visat sig inte alls stämma. Regnat och blåst har det i och för sig gjort men bara i tisdags. Övriga dagar har varit fantastiska och bjudit på både sol och värme.
Måndag
Började måndagsmorgonen med en morgonjogg i en fantastisk soluppgång och låg sedan vid poolen i ett par timmar och blev som en riktigt kokt kräfta, ajaj! Men det var så obeskrivligt skönt att bara ligga där vid poolen och låta solen värma!
Anders går igenom lite kring löpskolning, varför man kör det och
vad vi ska gå igenom idag. Jessica och alla andra lyssnar och lär.
Passet vi körde på eftermiddagen skulle vara ett vanligt distanspass men med ett stopp för lite löpskolning med Anders Szalkai. Vi sprang i nästan åtta kilometer innan löpskolningen och hade jag sprungit i samma tempo i två kilometer till så hade jag persat på milen :). Det kändes fantastiskt bra, hade tryck uppför backarna och trot eller ej, men det var PRAT-tempo!! Så även fast det egentligen bara var ett vanligt distanspass så blev det ett bra snabbdistanspass för min del. Dagen avslutades med en föreläsning av Emma Lindblom kring kost och prestation, hon befäste bland annat att O’boy är den bästa återhämtningsdrycken. Sådant man vill höra som O’boy älskare:).
Tisdag
Även tisdagen började med morgonjogg. Den här gången valde vi att springa i skydd av skogen då det blåste rejält och regnade horisontellt. Nu kom det där utlovade regnet och det i kvadrat!! Kände mig tung i benen under joggen så jag tog det extremt lugnt. Morgonjoggen ska ju enbart vara till för att öka på mängdträningen och för att återhämta sig efter föregående pass. Alltså inte på något vis kvalitativt.
Sedan blev jag medlurad av Marie på ett danspass. Hon sa att jag var dum om jag inte gick på Fuego.. Fuuuueeeggoooo egoooo. Fuego innebär koordination i takt till musik, mitt absolut svagaste kort och något som jag alltid försöker att undvika. Men dum vill jag ju inte vara och hur svårt kan det liksom vara, egentligen…. Så jag gick… på ett danspass. Det var faktiskt rätt roligt.. Jag lärde mig ALLA latinska danser på mindre en än timme…. pöh, hur svårt kan det vara liksom ;).
På eftermiddagen körde vi intervaller. Treminutersintervaller med en minuts stående vila. 6-8 intervaller skulle de flesta köra. Uppvärmningen körde jag tillsammans med 4.00 gruppen i strax över 6-minuters fart. Funderade lite till och från på vilken grupp jag skulle springa intervallerna med och tog till sist beslutet att köra på 4.50 tempo. Vill inte fega utan pressa gränser och det gick så bra!! Låg långt fram i gruppen och pressade och sprang till och med fortare än gruppen under vissa intervaller. Jag slutade efter sex stycken då det kändes så himla bra då och jag ville behålla känslan lite. Tempot på intervallerna låg på mellan 4.35 och 4.47, vilket är fantastiskt bra och jämnt. Toknöjd!!
Det är viktigt med stretch efter tuffa intervallpass. Den döende tranan döptes den här stretchpositionen till som Anders bjuder på :-).
Kvällen avslutades med en föreläsning av Anders Szalkai om hur man kan optimera sin träning. Även fast man har hört mycket av det tidigare så är det ändå alltid inspirerande att höra honom berätta och man lär sig alltid NÅGOT nytt.
Onsdag
Långpassdag vilket innebar, ingen morgonjogg, utan istället lite sovmorgon, lugn frukost och så samling vid tio. Kände mig rätt sliten redan innan start men tänkte ändå att jag ville springa med 4.15 gruppen vilket innebär 6.20 tempo. Startade med dem men insåg redan efter dryga kilometern att det inte skulle hålla. Släppte då av på tempot och väntade in nästa grupp med Marie i truppen och sprang lugnt och sansat med dem istället. Efter ytterligare några kilometrar då vi hade passerat Villa Real så sa Stina och Marie att det var sista anhalten att vika av för de som inte ville fortsätta köra hela rundan.
Strax infångad av eftertruppen.
Jag såg min chans att göra det. Jag var så sjukt sliten och hade nästan svårt att hänga med dem i deras tempo. Jag bestämde mig för att vika av för att köra i mitt eget race och kunna avbryta passet när som helst. Hade knappt styrfart men fick ändå till sist ihop i alla fall 22.5 km. Marie fick ihop 30 bra kilometrar på sitt pass idag. Det var ju även mitt mål med långpasset men jag fick som sagt var lov att vika ner mig. Det blev ändå ett okej pass med snitt runt 6.50.
Lite turistande blev det på långpasset.
Sprang förbi det här skatbot borta i Villa Real.
Jessica pratade med mig lite innan passet och funderade på vilken grupp hon skulle springa i. Hon tvekade mellan 4.00 och 4.15 gruppen. Med tanke på att alla grupper skulle springa samma runda idag så tyckte jag absolut att hon skulle testa den snabbare gruppen för att om det behövdes vänta in en långsammare grupp. Det är ju perfekt vid såna här tillfällen då grupperna ligger bakom varandra att testa sina gränser lite. Självklart så fixade hon att hänga med 4.00 gruppen och var strålande glad efteråt. Härligt!!
Kvällen avslutades med middag med hela sköna TSM gänget på samma restaurang som vi var på för två år sedan då jag första gången träffade Mia och fick inspiration att börja springa med IF Linnéa. Tänk vilken resa jag har gjort sedan dess, det är helt fantastiskt. Innan läggdags fick vi oss en föreläsning av LG Skog som är fystränare för Umeås damfotbollslag. Han föreläste om träningslära, bland annat lite anekdoter kring då Marta som 17-åring kom till Umeå och var allt annat än vältränad och hur det vände och hon blev så fantastiskt bra. Det var ännu en inspirerande och rolig föreläsning. Fyra kvällar och fyra bra föreläsningar har vi fått och veckan bara fortsätter.
Idag ska vi springa till Spanien.
Ett dygn har förflutit nu i Portugal och vi har hunnit med det här! Bilderna får tala för sig själva.
Snart ska vi iväg på en workshop i pulsträning, följt av ett pass Coreträning följt av distanspass med extra mycket löpskolning följt av föreläsning i kost och prestation. Däremellan lunch och lite vila :). Och det är bara måndag!!
Efter den lugna distansen i onsdags så var det igår dags för det andra kvalitetspasset med TSM. Det var backe som stod på programmet, något som jag verkligen behöver, bra träning inför bergspasset nästa vecka. Backe är helt klart mitt absolut svagaste kort.
Var inte jättetaggad då jag på morgonen lyckades knäcka till något i nacken så att jag drog på mig en riktigt ond nackspärr. Ringde och fixade en tid på Access Rehab direkt på förmiddagen och fick komma redan under eftermiddagen. Naprapaten knäckte lite i bröstryggen, stretchade nacken, körde laser och massage och avslutade med att behandla med percutane. Kände mig aningen mjukare i nacken efter det så jag bestämde mig för att köra backen på kvällen men att ta det rätt lugnt.
Sprang med 4.15 gruppen och vi blev tilldelade en ganska snäll backe. Vi skulle springa i 20 minuter upp och nedför. Jag försökte att vara smart, ville ju ha tempo både uppför och nerför, så jag tänkte att jag trycker på lap-knappen högst upp och längst ner. haha, jag lyckades under de första sju minuterna att trycka på stop och start knappen istället…. Självklart start högst upp i backen och stop längst ner i backen. Så av de första sju minuterarna så blev det bara runt fyra minuters nedförslöpning registrerat.
Men men, känslan var bra, jag låg oftast långt fram och drog, sprang om en del uppför, tog det lugnt nerför. Orkade hålla igång hela passet utan att sacka, höll ett högt och jämnt tempo under hela passet. Hade kraft och ork i benen och återhämtade mig bra under nedjoggen. Helt enkelt ett bra pass!! Efter passet var det stretch och så hittade jag Marie där som körde plankan med sin grupp. Självklart hoppade jag in där och fick lite coreträning också. Körde sen hem henne så vi fick prata och drömma oss bort till Portugal lite.
Imorgon blir det långpass, tvätt och packning för att söndag morgon ge mig iväg till Portugal. Gissa om det ska bli helt underbart!!
