Meine Woche im schönen Davos

Nu så, är jag hemma igen, landat, tvättat och känner tydligt i framsida lår att nog var det lite kuperat i Davos allt. Jag är glad och lycklig över veckan för den var verkligen helt fantastisk. Uppfyllde allt jag kunde önska mig, vare sig jag tänker på vänner, vackra miljöer eller bra träning. Då jag inte har lyckats få in något blogginlägg på hela veckan så varnar jag redan nu för att inlägget blir lite långt.

Vi kom fram till Zürich på lördagen strax efter lunch och tog oss sedan via lite tågbyten till Davos för inkvartering i lägenheterna. Vi var 23 stycken som var med på lägret med väldigt olika bakgrunder. Några ska springa Swiss Alpine, några tränar för andra lopp och andra var med för att de tyckte att upplägget kändes bra.

Första turen blev en sightseeing tur runt Davos. Helt perfekt för att få lite koll på staden och riktningar, vi var bort till den “gräsplätt” som faktiskt utgör skidstadion då skidtävlingar går i Davos. Det ser verkligen helt annat ut utan snö och skidåkare som belamrar platsen då man ser det på TV.

Redan dag två blev det en riktig bergstur, vi tog liftsystemet upp till Jacobshorn (2590) för att därifrån springa via Jatzhorn (2682), ner till Sertig Dörfli, där vi tog lunch och sedan vidare ner till Davos, en tur på 20 km som innehöll ca 500 meters stigning och 1500 meter nedförslöpning som satte sig rejält i framsida lår. Jag hade ont i stort sett hela veckan efter den turen. Det skvallrar en hel del om vad jag borde ha gjort men inte gjorde hemma innan träningslägret… Backträning!!! Det var en fantastiskt fin tur där man för första gången den här veckan fick uppleva den underbara alpmiljön.

 
Måndagen sprang vi en “flack” tur, det var i alla fall så Christer Skog mindes den då han åkt skidor där vintertid. Vi följde klassiska skidspår och Christer guidade oss på ännu en härlig tur. Över hagar och fäbodvallar jäms med forsande bäckar, helt enkelt magisk natur! Men flack… jo, om en stigning på 250 meter är flackt, ja då var den det… Perspektiven ändras onekligen :-). Den här dagen hann vi även med en kvällstur, vi tog bergbanan upp för att vandra/springa Panoramatrail. Jag kände mig lite sliten så jag valde att ta den flacka promenaden, haha, bara ytterligare 250 meter upp och lika mycket ner.

Därefter var det dags för en vilodag i alla fall för en del av oss, mig inkluderat. Vi tog oss till eau là là- badet för ett par timmars vattenlöpning. Poolrunning, bubbel och massage i form av jetvattenstrålar fyllde vår tid där. Om man ville så kunde man ta sig till Wellness-avdelningen, där man kunde drömma sig bort i vardagen i de olika bastuvarianterna som fanns där, fast förstås utan baddräkt…, för jojjemensan så var det. Ville man drömma sig bort och värma sig i en bastu så fick man finna sig i att dra av sig baddräkten. Manlig o kvinnlig avdelning… nono.

Onsdag innebar vår fjärde dag på hög höjd, vilket innebär att kroppen har acklimatiserat sig till höjden och att EPO-effekten som man får av att tillbringa tid på hög höjd avstannat. För att få ytterligare effekt så krävs det att man tar sig ännu högre upp och stannar där ett tag. Det var redan innan bokat för oss på Jacobshorn natten mellan onsdag och torsdag där vi skulle sova en natt för att spä på effekten. Då vi redan hade testat liftarna upp till Jacobshorn och redan visste att de funkade så valde vi den här gången att i stället ta oss upp till fots. Det fanns nu lite olika varianter upp, en lite längre flackare variant som de flesta valde att ta för att kunna jogga upp. En kortare variant vilket då innebar brantare stigning, den valde jag. Jag fick sällskap upp av Annika, Christer och några till. Vi tog det lugnt upp och stannade halvvägs för en rejäl lunch, det blev ett riktigt bra pass där nu även baksida lår och vader fick jobba ordentligt.

Väl uppe på Jacobshorn så hann vi med att inkvartera oss på rummen innan det blev lite föreläsningar. Christer berättade en del om effekterna av höghöjdsträning och hur det påverkar kroppen och Jonas Buud berättade om Swiss Alpine och tankar kring det. Därefter mat och sängdags för min del, jag kände av höjden rätt mycket och fick en rejäl huvudvärk. Andra satt uppe och kollade på semifinalen i fotboll. Jag hällde i mig vatten, tog en Ipren och kröp ner. Det var mäktigt att ligga i sängen och titta ut över de fantastiska bergen, vi hade en helt magisk utsikt från vårt rum!

Dagen efter, nu torsdag, veckodagarna verkligen flög fram, tog vi liften ner tillbaka till byn. Torsdagen blev en riktig vilodag, vi tog oss till badet för lite bubbel och hann även med en kort simtur.

Fredagen blev det verkliga mandomsprovet. Vi tog oss bort till Bergün för att springa Swiss Alpine banan, eller i alla fall de sista fyra milen vilket inkluderar den tuffaste delen av banan. Och tufft det var det verkligen!! Stigningen börjar direkt efter Bergün och efter Chants blir den sjukt brutal, 24% lutning är inte att leka med, jag hade funderat rätt mycket hemma över hur mycket det verkligen är. Hur upplever man det, är det som att klättra? Tja, det vet jag ju hur man gör men att springa (läs gå i sakta mak) upp för en sån lutning det är verkligen sjukt jobbigt! 13 kilometer skulle vi slita oss uppför innan det var dags för lunch uppe i Keschhütte. Där för övrigt det kommer att stå en läkare på dagen D, som kommer att titta en djupt i ögonen för att godkänna om man får gå vidare eller ej. Det gäller att inte komma upp dit och ha gjort slut på alla krafter.

Efter lunchen uppe på Keschhütte var det dags för Panoramatrail där det skulle vara så pass trångt och smalt att det bitvis är problem att mötas eller att släppa förbi snabbare löpare. Tungan rätt i mun gällde här, det sluttade på rätt rejält bitvis och vi passerade den ena forsande bäcken efter den andra och ett och annat slipprigt snötäcke skulle passeras, ett felsteg här och man skulle förmodligen få se på åka av… Inget någon av oss önskade. Några kilometer senare passerade vi Scalettapass och därefter bar det iväg utför, slingriga lite steniga stigar zickzackade sig nerför berget. Då jag är sjukt ICKE terränggående så tog jag det väldigt lugnt nerför, bitvis gick det att springa på men jag utmanade inte! Det ska jag göra om tre veckor! Från Dürrboden och ner till Davos, 15km var det bara att lossa handbromsen, sjukt skön nerförslöpning hela vägen. Jag och Cecilia tog oss hela vägen in till Stadion i Davos, där vi tog emot publikens jubel.

Vi har det helt fantastiskt

Då jag har lite strömproblem med min dator så kommer det inte att bli några långa utförliga beskrivningar över hur vi har det här. Kan bara nämna att det är precis så fantastiskt underbart som jag trodde och hoppades att det skulle bli.

Bilderna får den här gången tala för sig själva. Hoppas att ni har det bra där hemma också.

Laddar och packar

Imorgon far jag till Davos på höghöjdsläger. Det ska bli fantastiskt roligt och jag ser fram mot en vecka med vandring/löpning i underbara miljöer med goa ultrakompisar. Just nu är det en mess på golvet hemma hos mig men innan sängdags så ska allt vara packat och klart och stå innanför ytterdörren. Jag kommer att försöka uppdatera bloggen under veckan så att ni kan hänga med lite på mina äventyr och ta del av de fantastiska miljöer som jag tror att jag kommer att få uppleva.

Medans jag har vänt upp och ner på min lägenhet för att hitta allt som jag ska ha med mig inför resan så har Mia gått i mål efter en fantastisk prestation, hon har gått och gått och gått tills det bara var hon kvar. De var 16 stycken från start i Fotrally och de sista tre timmarna var det bara Mia och Silvio kvar. Mia är en svår nöt att knäcka och den här gången var det ingen som rådde på henne. Stort grattis till henne.

Här ser ni också ett inslag i östnytt om hennes bragd.

Österlen i mitt hjärta…

Vilken härlig helg vi, Fredrika, Maria, Sara och jag har haft här nere på Österlen!!Det var mitt första besök i denna pärla men jag hoppas att jag kommer att få tillfälle att besöka platserna många gånger till. Fredrika hade bjudit ner oss att komma ner och springa med henna på hennes absoluta favoritplats.

Nu förstår jag vad Fredrika har pratat sig så varm över och varför hon upplevde GAX som ett sådan fantastiskt lopp. Vidderna och ljuset är helt oslagbart, även fast vi under fredagens pass mestadels sprang under regntyngda skyar så fanns ändå det fantastiska ljuset där.

Jag, Maria och Johan flög ner på torsdagskvällen och var framme vid Kåseberga runt halv elva på kvällen. På plats fanns då redan Fredrika och Sara som då precis hade varit ute på en kvällsjogg upp mot Ale stenar.

På fredagen så började vi dagen med att ta oss in till Ystad för att köpa på oss lite mat så att vi skulle överleva helgen. Vi passade också på att turista lite i staden, strosade runt på smågator och pittoreska ställen.

Sent på fredagseftermiddagen gav vi oss iväg på vårt första långpass för helgen. Vi bestämde oss för att springa från Brantvik tillbaka hem mot Kåseberga, en sträcka på runt 26 km enligt plan. Löpturen gick över fantastiska landskap, över ängar, på stranden utefter havet, genom trollska skogar och över sanddyner. Vi hoppade över gärdsgårdar, hade fikapauser under granar, aktade oss för tjurar och hoppade över bäckar. Fredrika berättade om GAX, var hon hade tagit raster och om känslor under loppet. Det småregnade under hela passet men det tror jag knappt någon av oss märkte ens, vi var bara saliga över att få vara ute tillsammans och njuta av den fantastiska miljön.

Lördagen började med en joggingtur upp mot Ale stenar. Det måste vara det bästa sättet att turista på, att göra det joggandes! Från skånelängan där vi bodde var det bara några få kilometer bort och upp till stenarna. Väl där fortsatte vi att jogga över hagarna ytterligare en bit för att få åtnjuta den fantastiska utsikten uppe från kullarna ut mot havet.

På eftermiddagen packade vi ihop oss i bilarna för att ge oss iväg upp till Kivik och Kiviks lilla råa för en sen lunch där. Det var mycket gott de hade att erbjuda i den fina lilla butiken/caféet. Det blev dagens för oss allihopa bestående av sushi, fast på det lite mer råa viset! Mätta och belåtna for vi vidare mot Kiviks musteri och Stens huvud. Promenaden upp var helt fantastisk vacker, vi gick genom skogar som var helt trollska, sällan sett något så häftig natur. Upp på Stens huvud för lite spaning ut över havet och ner igen, då vi bland annat passerade en orkidéäng. Blomspaning!

Självkart så passade vi ju också på att ta en löptur mitt bland blommande äppelträd, precis så sagolikt som jag hade tänkt mig!

Tack Fredrika för att vi fick komma ner och uppleva den här helgen tillsammans. Nyladdad av energi från underbar natur och fantastiska vänner!!

Fler inlägg finns här

Intothewild
Träningsglädje

Roslagsleden

Lördagen var vigd för Upptaktsläger inför Jättelångt på Roslagsleden, vilket blev en helt fantastisk dag. Förutom att jag fick möjlighet att träffa världens underbaraste människor och få vistas i fantastisk natur så var mina fötter också lyckliga. Lyckliga i att få spritta fram i galet tempo över våta stenar och leriga stigar utan att halka det minsta.

Passet skulle gå efter Roslagsleden och det var etapperna två och tre som skulle springas. Började med att köra bilen ut till Domarudden som var slutdestinationen för vår löptur igår. Blev där upplockad av Jonte, som är en av de tre eldsjälarna bakom Jättelångt, och körd till starten vid Karby gård i Täby. Där väntade Kristina Paltén och Cecilia Pettersson som är de som har anordnat det här passet, Upptaktsläger för Jättelångt, tillsammans med tolv stycken övriga hugade lägerdeltagare. Där fanns också Jan Söderkvist, anordnare av TEC, som var mitt första ultralopp och Jan-Erik vilken stod för markservicen under passet.

Från vänster: Jonte, Torkel, Kari, Bernt, Jan-Erik, Charlotta, Jan, Lisse, Helena, Saeid, Nati, Rickard, jag, Marie, Niklas, Linda och längst fram Cecilia och Kristina. Bild Lisse.

Det var ett glatt gäng som sprang iväg, det var sorl i leden av glada röster, skön stämning, precis så skön som den alltid brukar vara på sådana här sociala långpass. Jag har varit med på några tidigare och jag blir alltid lika glad och förväntansfull för jag vet precis hur trevligt det alltid är.

Dagens tur var i stort sett uppdelat i fyra etapper och efter ungefär varje mil så skulle vi mötas upp av Jan-Erik för fika och påfyllning av energi. Den första sträckan var lättsprungen och jag fick inte så många tillfällen att utmana mina nya terrängskor. Efter ett snabbt fikastopp så sprang vi vidare på nästa delsträcka och nu hade jag sällskap av Marie och Kristina. Jag var tvungen att vid några tillfällen springa på lite fortare för att testa skorna. De var helt underbara och vi flög fram på fina stigar, jag studsade över stock och sten och inga rötter lyckades sätta krokben på mig. Det lyckades däremot en liten oansenlig sten som låg på en stor och fin äng, typ slät gräsmatta, göra. Jag for ner i backen och så fort Kristina och Marie såg att det hade gått bra så kunde de skratta åt det, för det hade sett rätt kul ut.

Första fikastoppet där det bjöds på sportdryck, energikakor, Runekakor, bananer och dextrosol.

Andra stoppet var vid Brottby, där det fanns en liten ICA och ett hamburgerställe. En ostburgare med pommes och cola satt fint där. Nu lämnade Marie oss bakom sig, då vi inte var klara samtidigt. Jag, Kristina och Saeid, som idag slog distansrekord, fortsatte vidare nu på den tredje sträckan. Nu var det verkligen riktig terräng, vi blev varnade av ett par vandrare att det skulle bli lite blött framöver och det blev det minsann med besked. Den här sträckan blev det inte mycket joggat på, ideligen kom det nya vattensamlingar som vi fick lirka oss förbi på än det ena än det andra sättet. Ofta med en stor omväg i granskogen som enda möjlighet.

Den här synen var mer regel än undantag på den tredje sträckan.

Den sista sträckan fram till Domarudden var en lättsprungen del och jag och Kristina sprang på lite där för att försöka hinna med att basta innan den stängdes klockan sex. Det var som vanligt helt grymt skönt att få krypa in i en varm bastu efter ett långt löppass. Som balsam för hela kroppen!!

Efter en trevlig middag så gick jag, Kristina och Bernt som var de som skulle bo kvar där till dagen efter en liten promenad runt Domarudden och solnedgången över sjön där var bedårande vacker.

Hela dagen var fantastisk, massor med prat och i härlig miljö. Ännu en helg att lägga på minnet och med värme i hjärtat se tillbaka på. Jag är så oerhört glad att jag lät löpningen komma in i mitt liv och speciellt glad att jag hittat långdistanslöpningen. Den har skänkt mig sån enorm glädje och jag har funnit så många goa underbara vänner och en sån fantastisk gemenskap. Jag ser fram mot en massa år i den här nyfunna gemenskapen och inser mer och mer vilka fantastiska äventyr jag kommer att få uppleva i och kring löpningen.

Fler bilder:
Lisses foton
Mina foton

Fler berättelser
Kristina Paltén
Marie

Buda backar

Jag och ett gäng sköna typer från IF Linnéa har i helgen varit i Budapest på träningsläger. Helgen har innehållit precis allt som jag och Fredrika önskade i form av skön avkoppling i spat på hotellet där vi två bodde till ett fantastiskt pass upp och nedför Buda backar.

 Det sköna gänget från Linnea bestod av Magnus, Fredrik, Ken, Daniel, Anders, Fredrika och Magnus.

Tartanbana runt hela ön, 5.3 kilometer lång, knappt man tror det är sant.

Vi kom ner till Budapest på torsdagskvällen och efter att ha checkat in på hotellet och kollat in spaavdelningen så klädde vi om oss för en kvällsrunda. Det hann bli becksvart innan vi var klara med rundan och det hade sin charm att springa relativt snabbt på den dryga fem kilometer långa tartanbanan som gick runt ön vid kanten av Donau. Därefter dök vi in på spaavdelningen, drack vatten som luktade och smakade ägg och dök sedan ner i den varma thermal-bassängen.

Gänget som gav sig ut på bergspasset, ultrasköna Fredrika, jag och coola multisport-Fredrik.

Bergspasset vi gjorde på lördagen var ett pass som jag verkligen kommer att tänka tillbaka på med värme i hjärtat. Fredrika hade hittat en en runda som såg riktigt lovande ut och som skulle visa sig överträffa alla våra förväntningar. Allt var helt perfekt. Vädret var klockrent, soligt men lite kyligt, perfekt att springa i och det vackra vädret förhöjde upplevelsen av att springa på de vackra kullarna med Budapest nedanför våra fötter.

Det var jag Fredrika och Fredrik som gav oss iväg. Turen som egentligen är en vandringsled gick över tre kullar, Hármashatar-hegy (535 m), Nagy-Hárs-hegy (469 m), Kis-Hárs-hegy (362 m). Det var en helt perfekt träning och en försmak inför Swiss Alpine, vi fick känna på både hur det känns i kroppen att gå uppför långa sträckor plus att träna på utförslöpning, vilket jag inser jag måste träna mycket på. Naturen var helt fantastisk, våren var där och träden började slå ut och allt var grönskimrande och vackert. Vägarna var en blandning av slingrande grusvägar med ett perfekt underlag, steniga småstigar där vi fick träna i att lyfta på fötterna och långa sköna utförslöpor där vi verkligen kunde stå på.

Jag är rätt säker på att jag kommer att åka tillbaka till Budapest. Det finns garanterat många fler vackra rundor kvar där att utforska.

Mera bilder

Drar till Budapest

Har precis packat klart inför resan med ett gäng från IF Linnéa till Budapest och det känns väldigt bra. Regnet öser ner utanför fönstret och det ligger fortfarande snö här och var. I Budapest ser jag fram mot löpning i härligt kuperad terräng i och kring staden och på ön där jag och Fredrika ska bo.

Jag ska dit och må så gott som jag bara kan, vila upp mig, träna bra, ta hand om kroppen, ge den massor med bra näring och energi och komma tillbaka på söndag superladdad inför nästa helgs superutmaning, TEC.

Sammanfattning Portugalveckan

Nu är man hemma igen men minnet från veckan lever kvar. Det var en skön vecka då jag fick ihop en del träning. Inte riktigt lika många träningspass som jag fick ihop för ett år sedan då jag var där men å andra sidan så fick jag den här gången ihop mycket mer löpning istället.

Det var fantastiskt skönt att äntligen få springa på barmark och nu längtar jag bara ännu mer efter barmarken och våren fast just nu ser den ut att vara en bit bort. När vi landande på Arlanda i natt så visade termometern på –15 grader, inte riktigt det välkomnande man hade hoppats på.

Under veckan fick jag ihop följande träning och det syns väldigt tydligt att det är löpningen som fått fokus den här veckan.

Yoga	2h 15 minuter
Simning	1h
Cirelfys/core och liknande	4h
Vattengympa	1h
Löpning	16h 26min (129 km)

Nu är det vila och lättare träning som gäller kommande vecka för att komma fräsch i benen till Skövde 6-timmars till helgen.

Bergspasset

Torsdag här nere i Monte Gordo innebär som ni alla vet, i alla fall ni som varit här tidigare, att det är dagen då man ger sig upp i bergen till den lilla bergsbyn Odeleide för att njuta av ett löppass på härliga slingrande bergsstigar.

Väl där finns det ett antal olika alternativ, det finns två slingor att välja mellan en på 10km och en på 14km. Självklart kan de som vill välja att springa båda slingorna. Det finns också stavgångsalternativ för de som vill det, de går då den kortare slingan. Sen finns det alternativet som jag och arton andra valde. Att skippa bussfärden hem och istället springa hem, en liten nätt tur på ytterligare 29 km.

 Genomgång av dagens pass och uppdelning i grupper.

Jag kände helt klart fortfarande av passet från i tisdags och kände mig rätt seg. Då jag sprang själva bergspasset på 14 km så var jag tung och trött i kroppen och hade nästan skrinlagt planerna på att springa hem. Peter och Fia som jag hade sällskap av på rundan skulle båda springa hem och de tog det som tur var också lugnt på bergsrundan. Tror nog att de hade kunnat springa på lite mer än de gjorde men båda hade det fantastiska ultratänket att det är inte tempot som är viktigt så tog det lite lugnt så att jag kunde hänga med. Även fast båda hävdade att de ändå tänkt ta det så lugnt, all kärlek till dom!!!

En för alla alla för en var det här gängets motto. Vi höll ihop hela vägen under bergspasset och senare även hela vägen tillbaka till Monto Gordo.

Det var rejält mycket vatten på sina håll, bara att ta av sig skorna och njuta av svalkan, det var riktigt skönt!

Vädret var fantastiskt, precis exakt det perfekta vädret för ett sånt här pass. Ömsom lite sol, ömsom lite moln och så ett antal vattendrag att passera där vi tog oss tiden att ta av oss skorna för att vada i det kalla vattnet, det var balsam för såväl fötter som själen!!

Det här charmiga nyförälskade paret låg och mös på vägen i solskenet. Rena rama natur exkursionen!

Efter det avklarade bergspasset så var det samling och inväntande på de som skulle med på hemfärden. Jag och Ulla hade lite diskussioner om huruvida vi skulle med eller ej på turen hem. Lyckligtvis så slutade det med att vi båda till sist hakade på. Det blev rätt tufft, det var oerhört kuperat hela tiden. Bara uppåt uppåt uppåt och så en liten nedförslöpa och så uppåt uppåt uppåt igen. Det var så min kropp uppfattade det hela i alla fall. Vi stannade för lunch efter ca nio kilometer. Jag tror vi tömde den restaurangens hela förråd på mackor och Cola, vilket samtliga beställde. Sen fanns det en och annan ultraräv som sköljde ner det hela med husets!! Själv kände jag att passet i sig var en lagom utmaning, att experimentera med och testa hur kroppen skulle funka med vin som bränsle kändes inte helt rätt just då.

Stärkta av lunchen så var det bara två mil kvar. En halvmara, peace of cake, en fis i rymden, en piss i havet, you name it (obs plats för ironi…)!!

Vi skulle stanna till vid behov i ytterligare en by ungefär en mil innan målet. Kroppen kändes faktiskt rätt bra, jag var trött men inte alls lika slut på energi som vid tisdagens långpass. Jag hade den här gången med mig Snickers (tips från Peter), Proviva och en del nötter. Jag försökte att fylla på hela tiden, redan upp på bergspasset så började jag att fylla på. Det är sånt här som jag måste lära mig, vad jag ska äta, vad tycker jag om, vad funkar för kroppen. Kan ju säga att den där mackan vi åt till lunch, vitt bröd med ost och smör inte riktigt var min grej. Det var helt enkelt inte gott och jag fick verkligen kämpa för att få i mig den.

Efter ytterligare en hel dag ute på vägarna så var det riktigt skönt att anlända till hotellet. Sista två kilometrarna var rätt tunga, då började kroppen att protestera rätt rejält, det gjorde ont på de mest underliga ställen. Jag joggade hela vägen fram till trappen och väl där var det skönt att sätta sig ner, stretcha lite och fylla på med ännu en Proviva.

Vi var som sagt nitton stycken som sprang hem och partygänget bestod av förutom mig själv, Ulla och Peter Lembke, Fia och till och från Rune. Vi höll ställningarna längst bak och såg till att ingen tappades bort på vägen, några måste ju axla även den rollen:-).

Första långpasset

Vad gör man en tisdag i Monte Gordo då väderprognosen lovar mycket blåst och en hel del regn. Självklart så hänger man med Rune på ett 5-milspass runt Monte Gordo! Enligt Rune skulle vi få medvind de första två milen och kraftig motvind de senare tre och sista milen skulle vi bjudas på regn också. En minst sagt varierande dag.

Vi var sexton som startade klockan nio på morgonen. Ryggsäcken var packad med en extratröja, vindjacka och vindbyxor, vatten, sportdryck och ett par bars.

Vi började med att springa på stranden västerut i ca 5km innan vi svängde uppåt in mot byarna. Det rullade på bra och första riktiga stoppet gjorde vi efter dryga två timmar och vi hade då lagt 18 km under oss. Efter att ha vridit sönder en nyckel till låset på en av toaletterna och fått i oss varm och god grönsakssoppa så var vi trettio minuter senare ute på vägarna igen. Alla småpratade och humöret på alla var på topp. Under stoppet så hade det börjat blåsa upp rejält och väl ute igen så kom det utlovade regnet, några timmar för tidigt. Det regnade rejält minst sagt, på tvären bitvis, som tur var så var temperaturen skapligt hög så vi frös inte trots att vi blev rätt rejält blöta. Regnet höll dock i sig bara dryga timmen, senare under dagen visade sig vädergudarna från sin bästa sida och himlen sprack upp och solen tittade fram.

Tills nästa stopp som skulle bli ett lite längre och då vi skulle få möjlighet att äta skulle vara vid 32 kilometer så det var det nu 14 kilometer kvar. Redan nu hade Viveka slagit sitt distansrekord som var 12 kilometer, och det skulle visa sig att den tjejen var hur stark som helst. Hängde med hela vägen och hela tiden med ett leende! Imponerande!

Ett litet kortare stopp gjorde vi dock då vi inte kunde låta bli att palla lite apelsiner, de var himmelskt goda!!! Det blev en promenad där, medans alla smaskade och åt de solmogna apelsinerna plockade direkt från träden. Ljuvligt!!!

När vi väl kom fram till byn där vi skulle äta lunch så visade det sig tyvärr… att de inte serverade någon lunch. Det här blev ett riktigt avbräck, jag kände mig rätt tom på energi och fick inte i mig tillräckligt. Handlade två små påsar chips, en twix och en cola. Nu började det gå rätt tungt för min del och resterande av turen blev att bita i och föröka hålla jämnt tempo med övriga, det var inte lätt. En läxa att lära helt enkelt. Inte förlita sig på att det alltid finns det man önskar utan kanske plocka med lite extra i ryggsäcken. Som tur var började solen kika fram nu och det var ju nedräkning så det gjorde att det blev lite lättare.

Sista fikat tog vi i en liten by runt sju kilometer från målet. Då var solen framme och värmde, jag drack en kaffe kände att krafterna inte var helt slut. Mitt knäproblem höll sig förvånansvärt lugn, hade väl aningen kännig nästan hela tiden men det blev inte värre och det hindrade mig inte från att springa. Det var till och med så att det nästan försvann efter någon dryg mil för att i och för sig komma tillbaka sista halvmilen, men då tog jag det riktigt lugnt. Sprang för mig själv sista biten och kunde då helt anpassa tempot efter känslan i kroppen, ömsom sprang ömsom gick.

Det blev en härlig runda och idag när jag skriver så har jag nästan ingen känning alls i knät, kanske var det fem mil som behövdes för att läka ut skadan. Har tagit det lugnt idag och fyllt på energin för den var helt slut. Imorgon är det dags för bergspasset och efterföljande 29km jogg hem. Hoppas på att kroppen känns bra då så jag kan hänga med på den turen.

Visa fullständigt album