Det kom en och annan skur i ösregnet…

Vaknade på morgonen och tittade ut och såg att regnet bara öste ner utanför fönstret. Det har varit ok väder hela veckan och det hade vi hoppats skulle fortsätta även under fredagen och bergspasset.

Det blev lite funderingar på vad man skulle ha på sig och hur mycket man skulle ha med sig. Det kunde ju bli uppehåll likväl som det skulle kunna bli just så regnigt som det var på morgonen under hela dagen. Vi småsprang ut till bussarna men hann ändå bli rätt blöta på den korta tiden. Väl uppe vid Odeleite så försökte de att göra väntan så kort som möjligt för att inte stå och bli kalla i regnet. Jag och Marie sprang lugnt och höll koll på “kön”. Även fast det kändes lite tungt i benen så var det ändå en helt annan känsla en tidigare bergspass jag gjort. Jag var klart starkare, orkade småspringa upp för många backar vilket jag knappt orkat tidigare år. Regnet bara fortsatte att ösa ner utan uppehåll och vi blev blötare och blötare. Jag hade inte så mycket kläder på mig, en t-shirt under min tunna vindjacka och trekvarts tights. Men märkligt nog så frös jag inte så mycket, jag som brukar kunna vara en sån fryslort!

I veckan innan så var det väldigt många som pratade om att de ville springa med hem från bergspasset för att få till ett riktigt bra långpass. Men ju mer regnet höll i sig så föll fler och fler bort och jag kan förstå dem, det var verkligen ett riktigt busväder. Jag hade ju bestämt mig redan innan att jag skulle springa hem what so ever så jag hade aldrig någon tanke på något annat än att göra det. Från att ha varit säkert över 20 aspiranter på hemlöpningen så blev vi till sist nio som gav oss iväg. Tyvärr fick vi inte med oss Marie då hon var kraftigt nerkyld och behövde komma hem och få på sig varma kläder. Det var nog klokt för det blev verkligen inte bättre.

Den enda bild jag tog innan jag stoppade undan kameran för att rädda den undan alla vattenmassor. Här är en glad Marie och ennTerese med ultradrömmar. 

Så gav vi oss iväg, nio tappra och så Bosse på cykel med extra vatten om vi skulle behövt. Det regnade rejält hela tiden och till och från kom det extra rejäla skurar mitt i regnet. Vi kunde inte göra så mycket annat än att garva åt det hela, det var ju rätt komiskt. Vi sprang genom små byar där människorna som bodde där kurade i busskurer, under paraplyer och stack ut näsan genom dörrarna och samtliga skakade de på huvudet, skrattade och hejade. Undrar vad de tänkte om oss egentligen där vi kom springande, dyngsura och med breda leenden :).

Nio kilometer efter bergspasset så stannade vi för att äta lunch, då passade jag också på att byta kläder, ta på mig torrt från topp till tå. Jag strippade av mig samtliga blöta kläder och drog på mig torrt. Sen efter lunchen så stoppade jag ner mina torra fina fötter med torra strumpor ner i skorna, slurp, slurp och så var de torra fötterna ett minne blott. Tog sen på mig vindjackan och ryggsäcken så var även den torra tröjan ett minne ur det förgångna. haha, men det var rätt gosigt så länge det varade med de torra paltorna :).

Tyvärr hade jag missat att ta med mig en torr sport-BH och chansade på att köra utan. Lite orolig var jag för det och såg bilder för mitt inre där jag kom fram till Monte Gordo med såriga blödande bröstvårtor, men det gick som tur var bra. Men nästa gång kommer jag att ta med ett KOMPLETT ombyte, man lär sig.

Vi höll ett rätt bra tempo hela vägen, visst, vi gick uppför backarna, annars hade jag aldrig orkat, riktigt SÅ stark är jag ännu inte. Men däremellan, på slätten och nerför så tuggade vi på i bra tempo, vi höll runt 6-minuters tempo den mesta tiden och för min del så är det ett riktigt bra tempo med tanke på att jag sprungit mycket under veckan.

Hela gänget höll ihop bra, bitvis så var det några som sprang iväg och så var det Stefan från SpringTime som sprang mellan täten och kön där jag var. Jag hade hela tiden under hemspringningen sällskap av fantastiska Mia, Kjell och så Bosse på cykel, det var såå skönt. Jag försökte verkligen att hålla deras tempo men sackade dem nog lite i uppförsbackarna. Vi pratade och skrattade blandat med en del mer allvarliga diskussioner. Tänk vad man pratar bra då man springer, pratar och kommer närmare varandra. Mia och jag pratade en del om att det faktiskt var bara två år sedan vi träffades exakt här i Monte Gordo och vad mycket fantastiskt som har hänt sedan dess. Alla äventyr och alla vänner som man har fått i och med löpningen och all positiv energi som det gett en. Det var Mia som fick mig att gå med i IF Linnéa och det var i och med det som min löparkarriär tog fart på riktigt.

Ibland så trodde vi att det skulle hålla uppe och det gjorde det under någon väldigt kort stund men vi hann knappt kommentera det innan det kom ytterligare en störtskur. Några kilometer från Monte Gordo så blev det verkligen uppehåll och solen orkade nästan kika fram mellan de regntyngda molnen och det var oerhört skönt.

Mia och jag hade pratat om att vi skulle förlänga passet till 50km men då vi kom fram till hotellet så insåg jag min begränsning, jag var rejält sliten och förmådde mig inte till att fortsätta att springa i ytterligare några kilometer, jag tackade för mig och gick in och tog mig ett varmt (läs skållhett) bad som bästa Marie hade tappat upp, gissa om det var gött!!! En timme senare så kröp vi ner i bastun för att fylla på med ytterligare värme.

Jag är så nöjd och glad att jag sprang hem från bergspasset. Ok, vädret var inte det bästa men det är bra att ge sig ut på sådana pass också ibland. Vem vet vad det blir för väder den 9 april då jag ska springa TEC. Bäst att vara väl förberedd på alla eventualiteter och att utsätta sig för sådana här tuffa pass är den bästa förberedelsen jag kan få tror jag.

Bergsmarathon – en tuff novemberutmaning

Lördag den 20 november vilket innebar som jag skrev i förra inlägget ett fullt marathon i Hammarby backen. Initierat av Marie och jag är så glad att jag antog utmaningen! Vaknade imorse, tittade ut genom fönstret och såg att världen var vit. Insåg att det här skulle bli en minnesvärd dag.

Väder
Vädret var verkligen ett riktigt novemberväder. Bara någon plusgrad och det blåste friskt från start men avtog under loppet. Det var disigt och ett tunt lätt regn föll hela dagen, eller om det var luftfuktigheten som var så himla hög att det kändes som ett fint regn. Snön som hade fallit under natten förvandlades under dagen från ett tunt snötäcke till rena sörjan. Underlaget var från början rätt halt på sina ställen och de som inte hade rätt skor på fötterna fick slita lite för att ta sig upp för backen.

Utrustning
Jag kan verkligen inte skylla något på utrustningen, den var helt perfekt. Lagom varmt och bra fäste under sulorna. Jag hade på mig en extra varm sportbehå (fleece), en funktions t-shirt, en långärmad klubbtröja och en tunnare Houdini med extra långa ärmar. En tunn vindjacka som tål lite regn och ovanpå det klubbvästen, perfekt med fickor för att få med sig lite saker. En buff på huvudet och tunna vantar på händerna. Vintertights med lite vindskydd, långa kompressionsstrumpor och gaiters. Sen mitt triumfkort Inov-8 X-talon som visade sig vara helt perfekta för underlaget. Fäster både på snö, snösörja och lervälling. Självklart hade jag också min Garmin på handleden som jag hade ställt in på autolap på position för att ha full koll på varven. Och sist men inte minst, stavarna. De allra flesta i startfältet använde stavar så det kändes inte som något “fusk” i sammanhanget. Föresten hade jag nog inte klarat av att genomföra loppet utan dem.

Banan
Banan var en varvbana där varvet var 1928 meter och med stigningen 85 meter. Banan sprangs 22 varv plus en sista stigning vilket gav 42800 meter och 1955 meters stigning. Den första branten var rätt rejält brant men inte superlång, därefter planade det ut en aning men lutade fortfarande på bra uppåt för att på slutet branta på rejält igen. Upp på platån och runda den och ner på baksidan mot kontrollen för att sedan svänga av och fortsätta neråt på grusvägen. Vänster in på gångvägen genom skogen förbi lekplatsen in på nästa gångväg en bit och därefter vänster in på en stig som skulle visa sig bli värsta lervällingen och det blev den redan efter ett par varv. Efter vällingen var det bara nerför grusvägen genom en lång vänstersväng uppför en liten rasbrant och så dags för nästa varv.

Arrangemang
Loppet arrangeras av Roger, Olof och Thomas, samma duo som även arrangerar Rogers Bergstävling som är en lite snällare variant av det här, där man “bara” springer sex varv fast då utan stavar. De hade fixat allt till det bästa för oss med både vätska och energi i form av vatten, energidryck och bananer, dessutom fick vi varm smaskig nyponsoppa med jämna mellanrum. Och så hade de hela tiden ett gott humör och glada peppande tillrop till oss när vi passerade.
Edit: Även Olof var ju med och arrangerade igår.

Loppet
Kom fram till startplatsen uppe på backen och insåg hur jäkla kallt det var!!! Jag började genast att dra på mig varm jacka och överdragsbyxor och var då VÄLDIGT säker på att jag efter ett varv skulle frysa så galet mycket så att jag direkt skulle kliva av. Även Thomas och Roger som höll i det hela insåg att det skulle bli VÄL blåsigt att stå hela dagen uppe på toppen så de flyttade ner varvnings och service stationen till där det faktiskt var lite lä. I sista minuten dök Marie upp, eller rättare sagt hon kom precis då de ropade upp hennes namn för att hämta nummerlapp, snacka om tajming!! I gemensam tropp gick vi sen ner till starten för en kort sista genomgång. På vägen ner frös jag alldeles vansinnigt!! Fötterna var iskalla i mina tunna X-talon och händerna som isbitar. Men redan efter den första branten hade jag fått upp värmen i kroppen och var sen skönt varm resten av loppet.

Starten gick och alla for iväg, själv tog jag det tillsammans med Marie rätt lugnt, plockade fram kameran och tog ett par kort på alla som tog sig upp för den första knixen. Det var 34 stycken som startade. Jag och Marie hade planen klar för oss, ta det lugnt och plocka placeringar vartefter folk gav upp, verkade vara en rätt bra taktik då vi bet ihop och tog oss i mål och tolv personer bröt.

Första varven gick rätt bra fast nedräkningen gick långsamt. Hur många varv vi än presterade var det väldigt många varv kvar. Varven tog runt 17-18 minuter om vi inte stannade och fikade eller kissade eller pratade, vilket vi dock gjorde de allra flesta varven. Och sen genom att vi hade bestämt oss för att hålla ihop och vi var rätt osynkade så var det alltid någon av oss som behövde göra något varje varv. Det gjorde ju att det tog lite tid fast å andra sidan så hade vi det väldigt trevligt och jag tror att det hjälpte till när det blev lite tungt att det alltid var någon av oss som drev på. Rent generellt sätt så kan man säga att Marie var starkast uppför backen, där fick hon dra och jag var starkast under löpningen så där fick jag dra. Bra teamwork med andra ord!

När vi hade fem varv kvar var det bara vi och serviceteamet kvar… Det började också skymma rejält så vi plockade på oss pannlampor och så var det mörkerlöpning resten av loppet. Fungerade riktigt bra, enda stället där det var lite problematiskt var i lervällingen förbi kolonilotterna, där var det powerwalk som gällde. Det var också de här sista fem varven som mina ben verkligen började ge upp på vägen uppför backen. Jag var nu också redigt trött även i överkroppen så det var hela tiden en tuff kamp mellan överkropp och underkropp om vilken del som skulle bära den tyngsta bördan. Det var bara tjura ner skallen och bara köra, det var här tävlingen började på allvar för min del. Ett steg i taget uppför backen, inte titta uppåt för att se hur jäkla lång den faktiskt var utan titta precis bara framför sig och ta ett steg i taget. Det funkade, varje gång!!

Vi hade lite diskussioner sista varvet om vem av oss som skulle vinna spurtpriset men insåg att vänskapen var viktigare så det blev dött lopp på mållinjen. Jag var nog aldrig någon gång på väg att ge upp, det blev faktiskt lite skönt varierat, galet tungt uppför backen och sen skön löpning där kroppen rensades på trötthet under löpdelen på väg nerför. Jag hade aldrig tråkigt utan det var med ett leende på läpparna som jag genomförde hela loppet. Jag skulle absolut kunna tänka mig att göra om det. Och med en sådan partner in crime som Marie så var det ett rent nöje!

Kändisspotting
När vi hade passerat en bit mer än hälften så såg vi en kille som lufsade nerför backen på vår nerförslöpa och jag frågade honom “är du klar nu, har du sprungit alla varven” varvid han vände sig om och svarade, “nja, jag springer bara upp och ner här”. Han såg väldigt bekant ut… Wissman, Johan Wissman var det visst som körde backträning så näsan blödde!! Och jag missade att slänga fram kameran!!! Jag är minsann ingen riktigt bloggare.

Publiken
Det var riktigt kul att det dök upp lite folk som hejade på oss i denna annars rätt publikfria tävling. Varv ut och varv in, bara vi mot backen, så de varv de stod lite kändisar och ickekändisar runt banan, förgyllde verkligen vår dag. Där var Kristina, Elisabeth, Helena, Peter, Ingela, Eva-Lena, Mats och många fler!

Visa fullständigt album

Summa sumarum
Jag kunde!!!

Sörmlanda Ultra Marathon

Då var det dags igen, för årets happening på Sörmlandsleden. Inte heller i år blir det någon start för min del men i år ska jag i alla fall vara delaktig i loppet. Jag är nu på väg för att ge mig ut och hjälpa till med det jag kan för att loppet ska bli så bra som möjligt för alla de lyckossar som faktiskt ska springa.

 Action från förra årets SUM, fotogram Maria Wiberg

Nu är kaffet urdrucket så nu är det dags att packa ihop sig och fara iväg.

Bästa passet!!!

Har funderat till och från på den här bloggens vara eller icke vara. Har ännu inte kommit till något beslut men som ni märker så duggar det inte så vansinnigt tätt mellan inläggen just nu. Det beror inte på att jag inte har tränat för det har jag.

Efter intervallpasset i tisdags har jag kört:

• Två pass styrketräning på gymmet
• Ett pass Core
• Ett pass PowerYoga
• Två löppass

Som sagt nog tränar jag på allt. Att jag nu känner att jag bara måste lägga in ett inlägg har med dagens löppass med RunningSweden ute på Lidingö att göra. Dagar som den här och pass som dagens gör att jag vill dela med mig upplevelsen till minst hela världen!!

16 kilometer terrängkör ute på Lidingö med 6 kilometer fartökning stod det på programmet. Bara den beskrivningen gör mig skräckslagen!! Jag är verkligen inte stark i terränglöpning, backar skrämmer mig fortfarande och jag brukar nästan ALLTID hitta någon trovärdig förklaring till varför jag inte tar mig igenom ett sådant pass. Idag hade jag laddat med ett antal förklaringar till varför jag inte skulle orka springa i alla backar, varför jag skulle sacka efter och kanske bryta i förtid. Jag segade till och med i morse för att kanske missa passet, hann som tur var i tid.

Passet började med genomgång där jag tydligen uttryckte min oro, Tone tittade på mig och sa “det är lugnt”, kände mig inte så lugn. Vi joggade iväg, den ena backen efter den andra avverkades och jag fann mig springa i hasorna på Anders och Tone utan några problem. Jag fasade för fartökningen då mina tillkortakommanden skulle märkas för tydligt. Efter fem kilometer var det dags, ledarna ökade tempot och jag joggade med, den ena backen efter den andra avverkades, pulsen steg till skyhöga dryga 170 men benen och huvudet la inte av. När det var 1500 meter kvar av fartökningen var jag riktigt körd, sjukt trött och med en ventilering som hördes vida omkring. När det var 300 meter kvar så kom ytterligare en backe. Pulsen var nu uppe i 177, det är riktigt högt!!! Jag slet mig uppför hela backen, på toppen firade jag i mitt inre. Fan va jag var stark idag!!

Vet inte vad det beror på, höghöjdseffekten, att mina blodvärden nu äntligen ligger över 130, att jag har börjat köra styrka på gymmet eller att jag helt enkelt har byggt någon ytterligare centimeter på pannbenet. Ingen aning och vet ni??? Jag skiter i det, idag är jag bara glad och stark!!!

Swiss Alpine Marathon

Nu har jag börjat smälta mitt äventyr. Jag har börjat förstå vilken prestation det verkligen är att genomföra ett högalpint ultralopp. Det kräver sin kvinna att vara körd i benen på väg uppåt efter dryga fyra mil och veta att det är minst 1300 meters stigning och ytterligare fyra mil kvar. När jag anmälde mig visste jag inte vad jag gav mig inpå. Hade jag sprungit loppet innan jag anmälde mig hade jag aldrig anmält mig!! Men nu har jag gjort det, det gick vägen och jag är stolt!

Hur förbereder man sig inför ett sånt lopp? Vad krävs det mer än att träna tillräckligt? Jag vet ännu inte! Med facit i hand skulle jag kanske ha låst in mig bra mycket oftare på gymmet för benträning och jag skulle kanske ha hoppat över något lopp i våras till förmån för mer backträning. Lärdomar att ta med sig in i framtiden.

Vad äter man då på ett sånt långt och tufft lopp? Av loppets hemsida framgick att det skulle bjudas på diverse olika drycker utefter banan och som energi fanns det bananer, bröd och någon form av energikakor. För att säkerställa energiintaget för egen del så hade jag innan jag for bakat Runekakor med en hel del nyttigt i som jag tog med mig ner. Jag packade en hög med dessa Runekakor, nötter, kakor, chips, macka, smoothie, en extra flaska med sportdryck, gel, redbullshot och godis i form av lakritsrullar i den dropbag som skulle fraktas till Bergün ungefär fyra mil in i loppet.

Hur klär man sig då när temperaturen kommer att variera från några plusgrader på morgonen till upp mot tjugo under dagen. Jag hade i min dropbag också packat ner ett par trekvarts tights, ifall jag skulle få skavsår av att springa i kjolen, en t-shirt, ett par compressionsstrumpor och ett par korta strumpor. Jag velade länge om jag skulle ta med mig ett par större skor eller om jag skulle chansa att mina Adidas Adizero Tempo skulle funka hela vägen. Jag hade bara sprungit 6 km med dem innan start så det var lite av en chanstagning som visade sig gå hem.

På mig från start hade jag; långärmad IF Linnéa tröja, tunn vindjacka ockå IF Linnea, löparkjolen från Race Ready, compressionsstrumpor CAP, på fötterna Adidas Adizero Tempo och på huvudet en vit keps. Med mig från start i fickorna på min kjol hade jag packat ner; en perfecta-flaska med sportdryck, fem Runekakor en att ta varje timme, salttabletter att ta varje halvtimme, tre lakritsrullar, ipren utifall att, en gel och en liten koffeinshot. 

Jag ställde klockan på fyra på morgonen, galet tidigt om du frågar mig!!! Snacka om att vara uppe FÖRE tuppen. Upp och förberedde det sista, tog på mig de framlagda kläderna och åt den planerade frukosten. Jag nöjde mig med att äta yoghurt och frukt, kände inte för att peta i mig en massa bröd så tidigt på morgonen.

Plockade ihop det sista, snörde på mig skorna och så gav vi oss iväg ner till stadion. Det var kyligt friskt ute, bakom träden i parken kunde vi skymta att gräsmattan var täckt av ett tunt frostlager, vi hade alla klätt oss med soppåsar utanpå våra löparkläder som skydd mot morgonkylan. Väl på plats lämnade vi in våra dropbagar, gjorde ett sista toalettbesök och gav oss iväg mot starten. Jag tog av mig min plastskrud den sista minuten innan start sen stod vi där, high fivade mot varandra och var sjukt taggade.

Starten gick och vi joggade iväg ut ur stadion. De första fem kilometrarna sprang vi på gatorna i Davos, som ett ärevarv fast i vårt fall så började vi med det. Jag hade koll på Maria och Annika de första kilometrarna men tappade bort dem redan innan vi lämnade Davos. Fredrikas härligt blå buff guppade upp och ner framför mig, från början rätt nära för att sen försvinna allt längre bort. Det tog inte lång tid innan jag var ensam, nu var det jag mot alperna. Det var trevligt att springa en sväng i Davos, först vinkade jag till Rune Larsson, lite senare morsade jag på Gunnar, som ju inte skulle starta sitt lopp förrän på eftermiddagen men som nu var ute och hejjade på oss. Uppe vid vårt lägenhetshotell uppe på balkongen stod hela övriga ligan och skrek för full hals, de skulle liksom Rune inte starta förrän klockan åtta. Vi var runt 400 personer som valt att starta klockan sex för att få fjorton timmar på oss istället för tolv som de övriga.

När jag närmade mig stationen, vilket var den första vätskestationen och också det sista vi skulle se av Davos på många timmar så stod Kjell och Ann-Marie och hejade, Kjell hade som de övriga någon timme kvar innan det var hans tur att ge sig upp i bergen och Ann-Marie skulle springa C42 också med start klockan åtta. Hon sprang med mig en liten bit och hejjade och peppade och tyckte att jag var en tuffing som gav mig iväg.

Den biten som jag nu hade framför mig fram till Fillisur hade jag inte tidigare sprungit men skulle visa sig vara fantastiskt vacker och underbar att springa. De första tre milen fram till Fillisur där stigningen skulle börja var lättsprungen och rolig och jag hade bra flyt och kände mig riktigt stark. Fredrika och jag såg varandra några gånger på väg dit, ibland låg hon före mig och ibland var jag före. Det kändes trevligt och tryggt att ha vänner runt kring sig. Efter Fillisur som var den lägsta punkten på banan så började stigningen, i början inte så brutalt då benen var pigga och lutningen relativt snäll. Jag visste att jag var stark i gång, att gå i rask takt då det lutar lite lagom visste jag från träningslägret var min grej. Det jag hade "glömt" bort var att jag då stigningen började den här gången hade nästan en mara i benen. Det gjorde att det blev allt utom lätt. Vid 34 kilometer kände jag en hand i ryggen och de uppmuntrande orden "kom igen, kämpa på nu", det var täten som kom i kapp och handen jag fick i ryggen och de uppmuntrande orden kom från vår stjärna Jonas Buud. Oj vilket tempo!! Klockan var då tio och fyra timmar senare skulle han springa i mål som vinnare, för fjärde året i rad, jag är så sjukt imponerad av honom!!

Nästa "milstolpe" för min del var att komma fram till Bergün vid fyra mil. Där skulle jag byta ut min långärmade tröja mot en t-shirt, det hade blivit klart varmare nu så en kortärmad skulle räcka bra. Här fanns det även lite belöning att hämta i min dropbag i form av chips godis och mat. Jag hade blivit lite småhungrig trots de Runekakor som jag regelbundet knaprat i mig. Aldrig mer köpe-bars för min del, från och med nu kommer jag hålla mig till mina Runekakor, lättätna, goda och fulla med nyttigheter! Jag funderade här också på om jag skulle byta ut min kjol till tights då jag hade börjat få antydan till skavsår på insidan av låren. Men då jag stormtrivdes i min kjol för övrigt så var jag bara in och plåstrade om mig, drog några remsor tejp där jag tyckte att det skavde. Detta skulle senare visa sig vara en rätt dålig idé då tejpen rätt snart lossnade och istället lämnade kvar själva klistret vilket gjorde att det skavde ännu värre. Alltid lär man sig något :-). Fick lite frågande blickar då jag skavde sönder en leverfläck som blödde ymnigt och färgade mina vanligtvis vita lår svagt rödfärgade på insidan...

Efter Bergün blev det allt brutalare, stigningen bara fortsatte. Det var några ställen som det flackade ut på och till och med lutade lätt neråt där jag valde att jogga väldigt lätt men det var på sjukt tunga ben. Att jag ändå valde att försöka jogga var för att få lite variation i kroppen. Efter lång tids gång så är det skönt för kroppen att få jobba med lite andra muskler om så bara för en kort stund. Den riktigt brutala stigningen, den beryktade 24%-aren började ungefär sex kilometer innan Keschhütte vilket är den högsta punkten på banan på 2632 meter. Redan innan jag kom dit var jag trött och sliten som en urvriden disktrasa, det var korta bitar jag orkade ta mig uppför innan jag var tvungen att gå åt sidan för att vila. Det var under den här stigningen som jag verkligen undrade vad sjutton jag gett mig in på och det var nu som jag tänkte att "10 000 kronor för att flyga helikopter ner från Keschhütte" lät som ett mycket överkomligt pris. Jag funderade på vad i min hjärna som gjorde att jag nu befann mig där jag var, vad som gjorde att jag självmant valde att utsätta mig för något dylikt. Jag lovade mig själv att aldrig någonsin göra om det! Det var nu som den stora massan från den senare starten började komma ifatt, förbi och ifrån, det var en strid ström av trötta hjältar som stretade uppför branterna upp mot högsta punkten.

Jag var trött och sliten och även om jag funderade på vad jag höll på med hade jag ändå hela tiden humöret i behåll. Publiken som hojtade och hejjade på oss efter banan med glada rop "hop hop Carina" "Super" "Bravo" följde i min väg. Mannen som stod vid Spina i början av loppet med en stor kokälla runt midjan och med "juckande" rörelser fick klockan att klämta var en syn. Folk som stod på sidan om och applåderade, jag hejjade, vinkade, log och applåderade tillbaka till dessa hjältar, det var minsann ett dagsverke även för dessa. Alla funktionärer som hälsade godmorgon när man sprang förbi under den tidiga morgonen. Vädret som tidigare i veckan hade varit rätt kallt och regnigt visade sig nu från sin allra bästa sida. Solen som sken från en i stort sett klarblå himmel vilket nog bidrog stort till all publik som var ute och hejjade. Att springa genom de små byarna kantad av människor var som att gå sin egen Eriksgata, jag kände mig kungligt stolt och kände att de var där för min skull. Att springa över den fantastiskt vackra tågbron och från andra sidan höra ljuv musik från två män som stod med enorma alphorn och spelade var magiskt! Allt detta gjorde att jag inte kunde vara annat än lycklig trots allt.

Väl uppe vid Keschhütte möttes jag av en läkare som stod där och tog i hand och hälsade mig välkommen med mitt namn och tittade mig i ögonen när han hälsade, jag log brett mot honom. Redan innan jag tog läkaren i hand så var alla tankar på helikopterfärd som bortblåsta och jag var bara lycklig över att ha tillryggalagt 53 kilometer på den här tuffa banan. Satte mig ner och njöt av ännu en Runekaka innan jag fortsatte upp över den lilla kanten för att fortsätta ut på Panoramatrail och vidare upp mot Scalettapasset.

Panoramatrail är en på många ställen väldigt smal stig med väldigt tekniskt underlag vilket gör att det blir rätt svårsprunget, jag kunde jogga lite försiktigt på en del ställen medan jag på andra ställen blev nästan stillastående på grund av min icke väl utvecklade teknik... Den smala stigen med brant lutning åt både hållen gjorde också att det här var lite svårt att både släppa om och springa om andra löpare. Tålamod hette dygden på den här biten. Vägen var enormt vacker med en utsikt över alperna som var helt magisk, snöklädda alptoppar ackompanjerade av den djupblå himlen. Det var tungt även upp till Scalettapasset men väl där var det "bara" 18 kilometer kvar med stora bitar skön nerförslöpning. Kroppen var nu galet sliten, benen tunga men känslan av att jag nu verkligen skulle klara det och känslan av att vara på hemväg gjorde att jag ändå kunde lufsa fram, det gick inte fort, inte smidigt men jag rörde mig stadigt framåt, meter för meter närmade jag mig Dürrboden varifrån även den tekniskt lite svårare löpningen skulle övergå i mer normal löpning på stigar och skogsvägar. Från Dürrboden och ner springer man genom hagar och över ängar, jag mötte ett gäng kor som jag fick dela väg med på deras väg in för mjölkning. Alpkorna är så fantastiskt söta, ser lite ut som rådjur i ansiktena.

När jag efter 77 kilometer löpning närmade mig Davos igen var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag hörde speakerns röst från Stadion på lång väg utan att kunna urskilja några ord. Men att nu till och med höra sorlet från stadion var helt underbart. Jag sprang nerför backen, under järnvägen för att sen svänga upp höger och vidare bort mot stadion. Folk hejjade och vinkade  och ropade längs hela vägen, publik blandat med människor som var på väg från stadion med medaljer dinglande runt halsen och trötta lyckliga leenden efter sina prestationer. Jag sprang försiktigt upp på trottoaren precis innan stadion och tog sen det första härliga steget in på tartanbanan. Följde långsidan och rundade kurvan på kortsidan, jag vinkade och high fivade med publiken och var oerhört lycklig. Gråten satt som en klump i halsen och nästan kvävde mig.

Jag hade gjort det, efter att ha sprungit min första mil för bara tre år sedan så har jag nu fullföljt Swiss Alpine Marathon.

Om jag ska göra om det?? Självklart :)

YES!!!

Jag har sprungit över alperna! Det var en fantastisk dag som började i ottan och höll på hela dagen. Tillsammans med vänner stod jag på startlinjen och med vänner firade jag bedriften. Jag var inte snabbast men jag var bäst, i min värld!!

Just nu har jag precis kommit innanför dörren efter 24 timmars försening. Fast i Zürich på grund av “kaksmulor i oljefiltret” som Mary uttryckte det… Det blev som ett bonusdygn vi fick tillsammans!

Nu ska jag sova. Smälta alla underbart galna och fantastiska intryck och så kommer det en längre rapport om mitt äventyr om ett par dagar!

Tack alla som lyckönskade och gratulerade via mess, facebook och bloggen, ni var med mig runt!!

Två dagar – två turer

Två härliga turer har vi fått de dagar vi hittills varit här. Inte så mycket uppför men väl utför och promenadmusklerna har fått jobba hårt. Vädret har varit långt ifrån lika varmt som sist vi var här men det har inte hindrat oss från att ge oss iväg upp i bergen. Det går ju helt enkelt inte att låta bli!

Första dagen tog vi bergsbanan upp till Mittelstation men ville högre upp så vi tog sittliften upp till WeissFluhjoch (2644). Väl där låg dimman tät och temperaturen visade på 0 grader men humöret var på topp. Turen var fantastisk, det var rena zoot på vägen ner, spotade både kor, får, ödlor och murmeldjur.

  

Idag har vi återigen tagit oss uppåt höjderna, idag for vi upp till Jacobshorn (2590), vädret såg inte helt lovande ut men vi tänkte att vi åker upp och kollar. Väl där snöade det ymnigt, det skottades uppe vid restaurangen och det var nog närmare en decimeter snö när vi började. Vi bestämde oss ändå för att vandra neråt. På vägen ner passerade vi de mest skilda landskap, från en snöig fjälltopp ner mot grönskade sommarängar där solen sken. En fantastisk tur bjöd alperna på även den här dagen. På bilderna nedan skiljer det bara ett par timmar men nästan 1000 höjdmeter.

   

Redo för Swiss Alpine

Nu så börjar det dra ihop sig. Runekakorna är  bakade, väskan är packad, strax ska jag iväg och köpa smågodis för att ta med på resan. Sen är det bara att ta sig iväg mot Centralen för vidare färd mot Arlanda med slutdestination Davos och Swiss Alpine. Tänk att det är dax snart, kommer ihåg när jag skrev det här inlägget, då 100 dagar kvar och oceaner med tid att träna och formtoppa. Nu är det 6 dagar kvar och det som är gjort är gjort, nu är det bara att ladda, vila och se till att benen är så fräscha som möjligt till på lördag. Veckan kommer att bestå av mycket vandring, vilket enligt Rune Larsson som har sprungit loppet närmare 20 gånger är det absolut bästa sättet för att formtoppa det sista.

Boostade energi med bästa Kristina i går, frågade ut henne ALLT om hennes lopp som hon gjorde 2007. Kvällen tillbringades i köket med att baka Runekakor fyllda med havregryn, solrosfrön, torkade physalis, hasselnötter, valnötter, Marabou mjölkchoklad och russin :-).

 
Det är det här jag nu åker ner till, bara att se det här fotot gör mig salig!!

Joddeli da ho ho!!!

Hålla sig på mattan

Även idag blev det trailrunning. Idag med kompisen Madde i Hellasskogarna. Skön trail först efter Sörmlandsleden sen vidare runt milspåret runt Hellas.

Har aldrig sett det så torrt tidigare, fanns inga bäckar, ingen lera, bara torrt fnöske under våra fötter. Det blev ett lugnt pass idag då vi båda sprang igår. Madde som var hos Skogen och gjorde laktattest i måndags, med fantastiskt bra resultat, förutom att hon måste jobba på uthålligheten, det vill säga långa lugna joggpass med en puls under 140. Vi rättade oss idag efter hennes puls och passet blev mycket lugnt. Det var nog tur det för min högerfot spökade idag, hade ont från start och det tilltog mot slutet. Annars så var det sååå skönt att springa i skogen ännu en dag.

Total sträcka: 16.35 km
Tid: 2:27 timmar
Puls: 125 (177)

Pigga och glada på en fantastiskt fin tur i Hellasskogarna.

Väl hemma kom Madde på den geniala idén för att råda bot på trötta fötter. Trötta ryggar och kroppar vet man ju vad man gör med så varför inte göra detsamma med trötta fötter. Ja, man måste ju i alla fall prova.

 Som medicin för trötta fötter.

Trailrunning

Idag var vi nerbjudna till Jan-Erik i Nynäshamn för att springa hans SUM-träningsrunda och prata lite Swiss Alpine. Just nu kan jag inte prata Swiss nog mycket, just nu kan jag inte springa trail nog mycket, jus nu kan jag inte inte träffa mina vänner nog mycket. Så den här inbjudan kunde jag absolut inte tacka nej till, det blev självklart ett rungande JA JA JA TACK.

Jag hämtade upp Maria vid Gullmarsplan för att sen fara söderut mot mötesplatsen Lidel strax utanför Nynäshamn där Jan-Erik mötte upp. Turen vi sprang var på runt 12 kilometer och det var en jättefin trailrunda men som sög musten ur mig i värmen. Tur det inte var blött som det vanligtvis är där för då hade det varit ännu tyngre. Leden gick upp och ner för små bergsknallar, genom hagar, över rötter och stenar, genom buskage som var högre än oss alla och utefter stranden med utsikt över viken där många småbåtar lagt till.

Efter turen gick vi ner mot en liten badplats där jag tog årets första dopp, japp, ni läste rätt, det var mitt första dopp för året och det var grymt skönt!! Ljuvligt varmt och skönt men ändå svalkande efter vår joggtur. Planen var sedan att ha en picnic men då det började regna och åska så ändrade vi planerna. Vi blev istället hembjudna till Jan-Erik där hans sambo hade bakat en fantastiskt god rabarberkaka som serverades med vaniljsås, kungligt gott!! Diskussionen till kakan gick i alpernas tecken där vi kikade på banprofilen, pratade dropbags, lämplig klädsel och vätskesystem.

Lördagsutflykt från stan

Vad gör man en lördag när stan kommer att koka av folk och det absolut inte kommer att gå att ta sig fram och hela befolkningen blir som tokiga. Jo, man tar Vaxholmsbåten ut till Vaxholm för att springa Blå Leden.

Det var precis det vi gjorde idag, efter en skön båttur från ett “lugnet före stormen”-lugnt Stockholm så anlände vi, jag och Maria, till Vaxholm strax före tio. Där möttes vi upp av Khedron och Åsa. Med gemensam ansträngning så hittade vi till sist ut från Vaxholm. Skogen, stigarna och leran tog över. Det var en fantastiskt fin led på riktigt skönt underlag och genom vackra skogar. Det blev inte så långt som vi först hade tänkt oss men väl 23 härliga kilometrar fick vi ihop. Senare dök även Jumper upp när vi som bäst behövde guidning då de blåmarkerade träden blev lite glesare för en stund.

Vi anlände till Rydbo station där vi vinkade av våra följeslagare för att fortsätta med Roslagsbanan tillbaka in mot Stockholm igen. Det går att fortsätta Blå leden ända upp till Domarudden, vilket skulle bli ytterligare 15 km men idag så räckte inte krafterna till för att förlänga passet dit. Den biten ska tydligen vara lite mer kuperad och den kommer med all säkerhet besökas av oss vid ett annat tillfälle.

Väl i Stockholm var det helt galet, vi slog oss ner mot Grand Hotel där jag hade parkerat min cykel och blev nästan kvar där då det var knapp möjligt att ta sig fram då hela stan var invaderade av firande människor och det var avstängt i stort sett över allt. Det här var en tur som jag verkligen kan rekommendera. Passa på att ta den nu under sommaren då även båtturen ut förhöjer hela upplevelsen.

	Sträcka	22,6 km
	Tid	3:19:42

Följ med på triathlon i skärgården

Nu på lördag så händer det massor. Inte nog med att det tydligen är ett giftermål som många pratar om så går det också en helt fantastisk härligt lopp, Jättelångt, som många av våra vänner ska springa.

Nu blev det så att jag och Maria inte ska springa det loppet men vi vill ändå springa jättelångt på lördag. Vi bestämde oss då för att fixa ett eget jättelångt som vi nu gärna tar med er på. Det kommer nog att till och med blir längre än våra vänner springer fast vi har valt att göra det som ett triathlon. Vi börjar med vatten för att fortsätta med löpningen och sedan avsluta med hjulmomentet. Med andra ord så börjar vi med en båtfärd från Strömkajen till Vaxholm. Springer från Vaxholm till Domarudden och tar sedan bussen hem.

Runt 40 km löpning kommer det att bli, en lagom lördagsutflykt i våra ögon, i härlig terräng och på små vägar och stigar.

Vi samlas på Strömkajen för att ta båten Sjögull tur 2651, den avgår därifrån klockan 09.00 och kommer fram till Vaxholm 09.50. 75 kronor är kostnaden för båten. Sen börjar vi i ett mycket lugnt och skönt tempo, en sådan här dag stressar vi inte, mot Domarudden. Vi kommer att följa den blå leden hela vägen.

Väl framme vid Domarudden finns det möjlighet till både mat och fika i vackra omgivningar. Om vädret är med oss kan det vara en skön avslutning på ett långpass. Är det riktigt dåligt väder kan vi korta av sträckan en aning och svänga direkt in mot Åkersberga för transport med buss eller roslagsbanan hem.

EDIT: Om man vill följa med och springa men vill springa lite kortare så kan man ta Roslagsbanan vid Rydbo station, vilken vi passerar vid 25km.

Häng med oss!!

Running Lidingö helg

Den här helgen gick startskottet för träning mot Lidingöloppet. Det är Rubin Mcrae som arrangerar det tillsammans med sin sidekicker Catti från IF Linnéa. Tillsammans med ett helt gäng med ledare så kör de träning nu i 17 veckor med fokus mot Lidingöloppet som går den 25 september. Självklar är jag med!

Hela gårdagen var det aktiviteter på GIH i form av föreläsningar och träning. Det var hur kul som helst och jag tror att den här träningen kan bli riktigt bra!

Kan inte låta bli att slänga in ännu en bild från Österlen.
Där var det ren skär löparlycka!!

Dagen började med introduktion av Rubin följt av en föreläsning kring fysiologi av uthållighetskungen Christer Skog. Han pratade mycket om vikten av att köra sina långpass riktigt lugnt och att variera sin träning. Lugna långa pass och löpekonomipass varvat med pass i överfart. Han förklarade poängen med lugna pass för att det främjar tillväxten av mitokondrier i musklerna vilka är de som tillverkar ATP som sedan omvandlas till energi. Ju fler mitokondrier desto mer energi och desto bättre resultat. Enkel matematik :-).

Därefter tog Rubin över taktpinnen och hade en föreläsning kring det planerade träningsupplägget. Läs mer här för den som är intresserad att delta, det finns platser kvar. Efter en fantastiskt god lunch så var det ytterligare ett pass med Rubin. Nu handlade det om skadeförebyggande träning och vikten av att ta skador på allvar innan de förvärras.

Därefter tog José Nunez och Katarina Woxnerud från Body In Motion över och körde funktionell träning för löpare. Det var lika roligt som jobbigt och förmodligen jäkligt nyttigt. Man inser här snabbt att man varken är stark eller stabil :), vilket i och för sig alla mina fall under lopp också skvallrar över… Efter styrkepasset med José så körde Katarina ett pass med stretch och rörlighet.

På söndagen var det dags för det första distanspasset. Jag velade länge och väl i vilken grupp jag skulle springa. De två grupper jag valde mellan var de som har måltider 2.45 och 3.00 på Lidingöloppet. Valde till sist efter lite överläggande med Christer den långsammare gruppen, vilket skulle visa sig vara ett helt rätt val. Det var en riktigt tung kuperad bana som vi sprang och det var sjukt tungt!! Antingen är det så att jag är så himla dålig på att springa i backar och då är det ju verkligen på tiden att jag tränar upp det.. ELLER så var det så att loppet från förra veckan fortfarande sitter kvar i benen. Jag lär få svar på den veckan under nästkommande träningspass. Passet innehåll förutom löpningen även löpskolning och efter passet både stretch och styrka. Ett komplett pass alla kategorier med andra ord.

Av Tone fick vi sen lära oss att det här med löpning är världens enklaste sak, det finns bara två saker man behöver kunna.

• Lyfta upp foten (ner kommer den alltid)
• Att andas ut (andas in gör man automatiskt)

Sträcka	6.69 km
Tid	45:52
Tempo	6.51 min/km
Puls (max)	158 (176)

Nu har backträningen inför Swiss dragit i gång

Idag stod det “Hammarbybacken upp och ner fyra gånger” på mitt schema, så det var inte så mycket att fundera på. Bara knyta på sig sina X-talon och ge sig iväg.

Redan på flacka asfalten på uppvärmningen insåg jag att det skulle bli tungt. Det var långt ifrån några lätta pigga ben som jag stapplade iväg på. Långpasset i terräng i lördags och Poolrunningen med Rubin igår (som för övrigt var galet jobbigt), satt i benen.

Lite grann släppte det efter ett tag och när jag kom till Hammarbybacken så kändes det ändå rätt ok. Började med att jogga ner till starten av backen och började sen att jogga uppför. Första 200 metrarna är inte så branta så det gick rätt bra men sen kickade det på uppför och mjölksyran kom som ett brev på posten. Då jag inte orkade jogga längre så fortsatte jag med att i stället gå i raskt tempo uppför. Väl uppe på krönet så vände jag direkt och nu var det träning på utförslöpning som gällde. Något som jag behöver träna på minst lika mycket. Vid andra nedlöpningen så började jag hitta en teknik där jag kunde hålla skaplig fart neråt. Istället för att där det var som brantast springa rakt neråt med fötterna så sprang jag aningen åt sidorna. Låter kanske konstigt, men det blev lite mjukare och jag fick ett bättre flyt, inte lika stappligt liksom.

Med tanke på att jag var rätt sliten redan vid starten så är jag nöjd med passet. Jag körde på utan stopp fyra gånger upp och ned och tog ut mig rätt rejält. Nu är det en vecka kvar tills nästa backpass och jag ser redan fram mot det, ska bli intressant att känna om kroppen klarar av att svara lite bättre då.

Jag avslutade sen passet med ett par kilometer skön trailrunning. Belöning!!