huke er …. nu laddar hon om

Nu har jag njutit i dagarna två, verkligen gottat mig i min egen seger, ätit chips bara för att och ätit en massa bra återhämtande mat. Nu är det dags att vända blad och se framåt.

Bild lånad av Maria Wiberg för Jogg.se

Det är nu mindre än tolv dagar kvar till mitt nästa stora mål för våren, TEC 50 miles och jag ser fram mot det galet mycket!!! Nu är det tolv dagar av laddning, bra mat och mycket sömn. Jag har funderat på till och från hur jag ska göra med mitt planerade sista långpass som jag tänkt springa nu på onsdag. Kanske att det inte blir något riktigt långt pass utan att jag nöjer mig med runt 15 kilometer. Därefter är det definitivt nedtrappning. På söndag har det utlovats en provspringning av TEC-banan och det har utlovats fantastiskt väder med tvåsiffrig temperatur. Så då får det nog bli en utflykt till Täby för att kolla in banan och ladda lite extra inför loppet. Insupa banan och sällskapet.

Jösses jag känner mig taggad,
jag vill att det ska vara lördag den 9 april nu!!

54:40 – att göra ett PB!!

I morse när jag vaknade så ville jag bara somna om och att det skulle bli eftermiddag, ville liksom hoppa över den här dagen. Fick ett SMS av Marie: “God morgon!” skrev hon och jag svarade och masade mig upp.

Då ett millopp är ett ganska kort lopp så kompenserar jag det hela med ett ganska långt inlägg :)!

Virrade runt, satte mig och spelade Angry Birds, skickade ett SMS till Marie: “Jag kan inte tänka!". Fick tillbaka: “Det kan du visst”. Jag suckade och började mina förberedelser, käkade ett par mackor och tog en stor kopp kaffe, läste DN, löste Sudoku och insåg att det var dags att börja packa ihop och ge sig iväg.

Jag tror det kallas N.E.R.V.O.S.I.T.E.T!!!

Så här glada var vi innan loppet och då visste vi
ännu inte att vi båda skulle sätta personliga rekord!

Mötte upp Marie vid T-banan vid Universitetet och vi tog oss till området. Det var skönt att träffa henne och pladdra lite. Började förbereda mig och träffade på Mary och Johan, drog av mig lite kläder och började jogga då klockan var halv ett. Joggade ett par kilometer, körde några rusher och lite lättare löpskolning, helt enligt boken, tog mig bort mot startområdet och träffade där på Ellinor hon skulle starta i samma grupp som jag, det kändes lite tryggt på något vis. Värmde upp lite med Friskis (tror jag det var), såg sen att Ellinor sprang fram och tillbaka och körde lite rusher, jag tänkte att det var nog bra så jag gjorde likadant. sen var det bara att ställa sig vid starten.

Jag hade fått instruktioner att stå långt fram… så det gjorde jag. En minut kvar, tittade mig omkring, insåg att jag inte stod långt fram… jag stod LÄNGST fram, tittade mig omkring och såg folk stå som om de stod i startblock, såg inre bilder framför mig där jag blir översprungen som av en buffelhjord… förbannade mig lite och funderade en stund på om jag kanske skulle kunna tränga mig lite längre bak men insåg att det var omöjligt. Den taggade massan skulle sätta tänderna i mig om jag så försökte. 10 9 8 …. nedräkningen började, jag höll andan och startskottet gick och jag ångade iväg, insåg efter några tiotal meter att jag fortfarande var kvar i vertikalt läge… puh!!

Kände mig grymt törstig!! Men hade bestämt mig för att INTE dricka, fanns inte tid att stanna vid vätskekontroller och Timothy Noaks sa ju klart och tydligt att man INTE dör av att vara lite törstig. Försökte att komma in i ett bra tempo, blev omsprungen hela tiden, startade ju i gruppen som skulle springa snabbare än 53 minuter så det var ju helt i sin ordning. Tittade på klockan och den visade 13:02, den enda indikation som jag skulle få under loppet förutom de kilometertider som skulle poppa upp. 13:02, jag hade ju knappt startat!! Första indikationen burrade till på armleden, jag slängde ett öga på den… HELVETE!!!! var min första tanke, det här kommer inte att gå!! Den visade på 4:55! Så snabbt springer jag ju knappt tusingar och nu skulle jag springa nio stycken till UTAN vilan. Sänkte en aning, fick håll innan 2km passeringen, benen kändes tunga, mjölksyra redan…. för tidigt!! Ingen mjölksyra före sista backen var ju planen!! burrrr klockan pockade på uppmärksamhet 5:11, ok, bättre!!

Kom fram till Stora skuggan, där det var isigt tidigare i veckan, nu var där minst tio cm grus!! Det var aptungt att springa i!! Försökte att tänka bort den tunga känslan, tänka att jag var pigg. 7 km kvar… förbi 4H-gården, nerför, skönt, vila i nerförsluten. Kände att jag efter gruspasseringen kunde trycka på lite igen, kände att farten var bra, tänkte BONUSTEMPO!!! Perfekt, varje steg som jag kan hålla med bonustempo gör att det inte gör lika mycket att det går lite lite långsammare i uppförbackarna.

Jag hör här och där mitt namn ropas och folk som hejar, det gör mig så oerhört glad och taggar mig, hjälper mig, lyfter mig. Vid varvningen står IF Linnéa och hejaropen bara ökar när jag kommer närmare, nu inte bara lyfter det mig, jag flyger! Marie står i kurvan, springer med mig, skriker att jag fixar det och jag blir så jäkla glad!! Snacka om support!! Helt fantastiskt!! Tänkte också på det som Jessica skrivit om, att försöka le för att sprida glädje och på så vis få tillbaka energi. Tror mitt leende tyvärr mest liknade ett grin, men jag försökte!!

Tack alla ni därute som hejade
och peppade och hjälpte mig till stordåd!!

Andra varvet är tungt, så jäkla tungt. Två gånger under varvet börjar jag gå för benen vill inget annat. När jag upptäcker att jag går så blir jag redigt förbannad på mig själv, jag kan väl springa sakta!!! Hur sakta jag än springer så kommer jag snabbare fram än om jag går. Det är väl de två sakerna som jag är missnöjd med och som jag verkligen kan förbättra till nästa gång. Jag FÅR inte göra så!!!

Nästa gång jag kommer ner till varvningsplatsen så är det dags för mig att i stället ta höger vilket innebär att jag nu är på väg mot mål, jag har mindre än två minuter på mig för att klara mitt mål och jag inser att det blir tufft, har lite dålig koll på hur långt det verkligen är kvar!!! På målrakan är motvinden rejält påtaglig men med Ellinors hjälp som hojtar att jag är grym att jag ska köra på ända in i mål att jag kommer att fixa det så lyckas jag upprätthålla någon form av löpsteg hela vägen in. Klockan visade på 54:40 vilket också blev min officiella sluttid!

Jag hade sen gott om tid att få på mig varma kläder och sen gå bort och heja på Marie som startade i nästa startgrupp. Hon var grym, hon persade också på milen idag trots att hennes uppladdning hade lite till övers att önska.

I duschen efteråt, när jag mätt och belåten lät det varma vattnet strila över den fantastiska kroppen så började det bubbla i mig, jag började fnittra och inse hur jäkla bra jag sprungit trots lite gångavsnitt, fällde en liten tår som jag snabbt duschade bort och log med hela ansiktet.

Tror det kallas segerns sötma!!

Bergsmarathon – en tuff novemberutmaning

Lördag den 20 november vilket innebar som jag skrev i förra inlägget ett fullt marathon i Hammarby backen. Initierat av Marie och jag är så glad att jag antog utmaningen! Vaknade imorse, tittade ut genom fönstret och såg att världen var vit. Insåg att det här skulle bli en minnesvärd dag.

Väder
Vädret var verkligen ett riktigt novemberväder. Bara någon plusgrad och det blåste friskt från start men avtog under loppet. Det var disigt och ett tunt lätt regn föll hela dagen, eller om det var luftfuktigheten som var så himla hög att det kändes som ett fint regn. Snön som hade fallit under natten förvandlades under dagen från ett tunt snötäcke till rena sörjan. Underlaget var från början rätt halt på sina ställen och de som inte hade rätt skor på fötterna fick slita lite för att ta sig upp för backen.

Utrustning
Jag kan verkligen inte skylla något på utrustningen, den var helt perfekt. Lagom varmt och bra fäste under sulorna. Jag hade på mig en extra varm sportbehå (fleece), en funktions t-shirt, en långärmad klubbtröja och en tunnare Houdini med extra långa ärmar. En tunn vindjacka som tål lite regn och ovanpå det klubbvästen, perfekt med fickor för att få med sig lite saker. En buff på huvudet och tunna vantar på händerna. Vintertights med lite vindskydd, långa kompressionsstrumpor och gaiters. Sen mitt triumfkort Inov-8 X-talon som visade sig vara helt perfekta för underlaget. Fäster både på snö, snösörja och lervälling. Självklart hade jag också min Garmin på handleden som jag hade ställt in på autolap på position för att ha full koll på varven. Och sist men inte minst, stavarna. De allra flesta i startfältet använde stavar så det kändes inte som något “fusk” i sammanhanget. Föresten hade jag nog inte klarat av att genomföra loppet utan dem.

Banan
Banan var en varvbana där varvet var 1928 meter och med stigningen 85 meter. Banan sprangs 22 varv plus en sista stigning vilket gav 42800 meter och 1955 meters stigning. Den första branten var rätt rejält brant men inte superlång, därefter planade det ut en aning men lutade fortfarande på bra uppåt för att på slutet branta på rejält igen. Upp på platån och runda den och ner på baksidan mot kontrollen för att sedan svänga av och fortsätta neråt på grusvägen. Vänster in på gångvägen genom skogen förbi lekplatsen in på nästa gångväg en bit och därefter vänster in på en stig som skulle visa sig bli värsta lervällingen och det blev den redan efter ett par varv. Efter vällingen var det bara nerför grusvägen genom en lång vänstersväng uppför en liten rasbrant och så dags för nästa varv.

Arrangemang
Loppet arrangeras av Roger, Olof och Thomas, samma duo som även arrangerar Rogers Bergstävling som är en lite snällare variant av det här, där man “bara” springer sex varv fast då utan stavar. De hade fixat allt till det bästa för oss med både vätska och energi i form av vatten, energidryck och bananer, dessutom fick vi varm smaskig nyponsoppa med jämna mellanrum. Och så hade de hela tiden ett gott humör och glada peppande tillrop till oss när vi passerade.
Edit: Även Olof var ju med och arrangerade igår.

Loppet
Kom fram till startplatsen uppe på backen och insåg hur jäkla kallt det var!!! Jag började genast att dra på mig varm jacka och överdragsbyxor och var då VÄLDIGT säker på att jag efter ett varv skulle frysa så galet mycket så att jag direkt skulle kliva av. Även Thomas och Roger som höll i det hela insåg att det skulle bli VÄL blåsigt att stå hela dagen uppe på toppen så de flyttade ner varvnings och service stationen till där det faktiskt var lite lä. I sista minuten dök Marie upp, eller rättare sagt hon kom precis då de ropade upp hennes namn för att hämta nummerlapp, snacka om tajming!! I gemensam tropp gick vi sen ner till starten för en kort sista genomgång. På vägen ner frös jag alldeles vansinnigt!! Fötterna var iskalla i mina tunna X-talon och händerna som isbitar. Men redan efter den första branten hade jag fått upp värmen i kroppen och var sen skönt varm resten av loppet.

Starten gick och alla for iväg, själv tog jag det tillsammans med Marie rätt lugnt, plockade fram kameran och tog ett par kort på alla som tog sig upp för den första knixen. Det var 34 stycken som startade. Jag och Marie hade planen klar för oss, ta det lugnt och plocka placeringar vartefter folk gav upp, verkade vara en rätt bra taktik då vi bet ihop och tog oss i mål och tolv personer bröt.

Första varven gick rätt bra fast nedräkningen gick långsamt. Hur många varv vi än presterade var det väldigt många varv kvar. Varven tog runt 17-18 minuter om vi inte stannade och fikade eller kissade eller pratade, vilket vi dock gjorde de allra flesta varven. Och sen genom att vi hade bestämt oss för att hålla ihop och vi var rätt osynkade så var det alltid någon av oss som behövde göra något varje varv. Det gjorde ju att det tog lite tid fast å andra sidan så hade vi det väldigt trevligt och jag tror att det hjälpte till när det blev lite tungt att det alltid var någon av oss som drev på. Rent generellt sätt så kan man säga att Marie var starkast uppför backen, där fick hon dra och jag var starkast under löpningen så där fick jag dra. Bra teamwork med andra ord!

När vi hade fem varv kvar var det bara vi och serviceteamet kvar… Det började också skymma rejält så vi plockade på oss pannlampor och så var det mörkerlöpning resten av loppet. Fungerade riktigt bra, enda stället där det var lite problematiskt var i lervällingen förbi kolonilotterna, där var det powerwalk som gällde. Det var också de här sista fem varven som mina ben verkligen började ge upp på vägen uppför backen. Jag var nu också redigt trött även i överkroppen så det var hela tiden en tuff kamp mellan överkropp och underkropp om vilken del som skulle bära den tyngsta bördan. Det var bara tjura ner skallen och bara köra, det var här tävlingen började på allvar för min del. Ett steg i taget uppför backen, inte titta uppåt för att se hur jäkla lång den faktiskt var utan titta precis bara framför sig och ta ett steg i taget. Det funkade, varje gång!!

Vi hade lite diskussioner sista varvet om vem av oss som skulle vinna spurtpriset men insåg att vänskapen var viktigare så det blev dött lopp på mållinjen. Jag var nog aldrig någon gång på väg att ge upp, det blev faktiskt lite skönt varierat, galet tungt uppför backen och sen skön löpning där kroppen rensades på trötthet under löpdelen på väg nerför. Jag hade aldrig tråkigt utan det var med ett leende på läpparna som jag genomförde hela loppet. Jag skulle absolut kunna tänka mig att göra om det. Och med en sådan partner in crime som Marie så var det ett rent nöje!

Kändisspotting
När vi hade passerat en bit mer än hälften så såg vi en kille som lufsade nerför backen på vår nerförslöpa och jag frågade honom “är du klar nu, har du sprungit alla varven” varvid han vände sig om och svarade, “nja, jag springer bara upp och ner här”. Han såg väldigt bekant ut… Wissman, Johan Wissman var det visst som körde backträning så näsan blödde!! Och jag missade att slänga fram kameran!!! Jag är minsann ingen riktigt bloggare.

Publiken
Det var riktigt kul att det dök upp lite folk som hejade på oss i denna annars rätt publikfria tävling. Varv ut och varv in, bara vi mot backen, så de varv de stod lite kändisar och ickekändisar runt banan, förgyllde verkligen vår dag. Där var Kristina, Elisabeth, Helena, Peter, Ingela, Eva-Lena, Mats och många fler!

Visa fullständigt album

Summa sumarum
Jag kunde!!!

Rehabträning på Frösön… jo tjena!!

Efter att ha ställt in den ena tävlingen efter den andra under hela hösten så bestämde jag mig för att Frösön 6-timmars,där skulle det minsann inte bli DNS. Anledningen till att jag inte gick på DNS den här gången var inte att jag kände mig kry i kroppen och att jag äntligen var skadefri utan att jag ändå skulle vara där och heja fram Marie och Madde. Marie som tänkte persa dubbelt upp och Madde som skulle springa sitt första ultra. Hon sprang ju sitt första Lidingölopp veckan innan så det var verkligen på tiden att gå på ultradistanserna, haha.

Jag och Marie kom upp med tåget fredag-kväll, och starten gick nio på lördagsmorgonen så vi hade gott om tid att tjattra på kvällen och ta en lugn skön lång frukost på morgonen innan vi begav oss iväg.

Min plan var att ta det superlugnt, 3*15 minuter stod det ju på min rehabplan, så jag tänkte nog att en timme kanske jag skulle kunna springa i alla fall. När startskottet gick så kutade alla iväg i en faslig fart och jag och Madde blev ganska omgående distanserade av de övriga. Sjuminuters tempo skulle vi hålla och sjuminuters tempo höll vi. Jag tror vi pratade mer än vi sprang och skrattade och höll på och hade det väldans trevligt, nästan lite av en förfest minsann. Det fanns en brantare liten nerförsbacke på banan och jag kände av vänster knät aningen under de första varven sen kändes det bara helt enkelt fantastiskt bra i kroppen. Vi joggade på och vädret var fantastiskt och jag hade inte någon som helst lust att kliva av. Rätt var det var hade vi sprungit tre timmar och kommit halvvägs!!! Fattar inte alls vad tiden tog vägen. Kroppen kändes fortfarande helt fantastisk, var inte trött, vid något tillfälle kände jag av höger baksida lår men annars ingenting. Efter fyra timmar började jag känna av högerfoten, släppte då Madde som bara fortsatte att mala på. Jag promenerade ytterligare något varv för att efter fyra och en halv timma ta beslutet att kliva av helt.

Därefter hade jag fullt sjå att heja fram mina hjältar på banan, Madde som hade bestämt sig för att försöka nå marathon-distansen och Marie som nu jobbade stenhårt på att slå sitt pers på marathon-distansen. Vilka tjejer!!!! Dom lyckades! Så jäkla bra dom va!! Madde som förra veckan slog distansrekord genom att springa LL, springer en vecka senare sitt första marathon, det är så sjukt bra!!! Stort grattis bästa Madde!!!

Marie persade på marathondistansen men nästan en kvart och fortsatte därefter för att försöka persa på 6-timmarsdistansen. Fem mil var målet. Jag räknade och räknade medans jag hejade på henne för att se om hon skulle fixa det, fast efter ett tag så tröttnade jag på att räkna och bestämde mig för att joina henne istället. Jag hakade på henne när hon hade ungefär två varv kvar och sprang med henne de sista två varven, hon bara kutade på, hur stark som helst och det sista hon gör är att spurta ifrån mig för att till sist sluta på 50.4 km. Stort grattis bästa Marie!!!

Vilovecka avklarad

Dåså, då har jag lyckas få till en hel veckas vila. Det har inte varit jättesvårt då jag fortfarande har en del känningar i kroppen. Men idag så ska vilan vara över, nu ger jag mig iväg till gymmet för att bygga upp grymma benmuskler som ska ta mig över alperna på ett bra sätt nästa sommar.

Vill också dela med mig lite mer av min upplevelse, här i form av lite bilder.

Swiss Alpine Marathon

Nu har jag börjat smälta mitt äventyr. Jag har börjat förstå vilken prestation det verkligen är att genomföra ett högalpint ultralopp. Det kräver sin kvinna att vara körd i benen på väg uppåt efter dryga fyra mil och veta att det är minst 1300 meters stigning och ytterligare fyra mil kvar. När jag anmälde mig visste jag inte vad jag gav mig inpå. Hade jag sprungit loppet innan jag anmälde mig hade jag aldrig anmält mig!! Men nu har jag gjort det, det gick vägen och jag är stolt!

Hur förbereder man sig inför ett sånt lopp? Vad krävs det mer än att träna tillräckligt? Jag vet ännu inte! Med facit i hand skulle jag kanske ha låst in mig bra mycket oftare på gymmet för benträning och jag skulle kanske ha hoppat över något lopp i våras till förmån för mer backträning. Lärdomar att ta med sig in i framtiden.

Vad äter man då på ett sånt långt och tufft lopp? Av loppets hemsida framgick att det skulle bjudas på diverse olika drycker utefter banan och som energi fanns det bananer, bröd och någon form av energikakor. För att säkerställa energiintaget för egen del så hade jag innan jag for bakat Runekakor med en hel del nyttigt i som jag tog med mig ner. Jag packade en hög med dessa Runekakor, nötter, kakor, chips, macka, smoothie, en extra flaska med sportdryck, gel, redbullshot och godis i form av lakritsrullar i den dropbag som skulle fraktas till Bergün ungefär fyra mil in i loppet.

Hur klär man sig då när temperaturen kommer att variera från några plusgrader på morgonen till upp mot tjugo under dagen. Jag hade i min dropbag också packat ner ett par trekvarts tights, ifall jag skulle få skavsår av att springa i kjolen, en t-shirt, ett par compressionsstrumpor och ett par korta strumpor. Jag velade länge om jag skulle ta med mig ett par större skor eller om jag skulle chansa att mina Adidas Adizero Tempo skulle funka hela vägen. Jag hade bara sprungit 6 km med dem innan start så det var lite av en chanstagning som visade sig gå hem.

På mig från start hade jag; långärmad IF Linnéa tröja, tunn vindjacka ockå IF Linnea, löparkjolen från Race Ready, compressionsstrumpor CAP, på fötterna Adidas Adizero Tempo och på huvudet en vit keps. Med mig från start i fickorna på min kjol hade jag packat ner; en perfecta-flaska med sportdryck, fem Runekakor en att ta varje timme, salttabletter att ta varje halvtimme, tre lakritsrullar, ipren utifall att, en gel och en liten koffeinshot. 

Jag ställde klockan på fyra på morgonen, galet tidigt om du frågar mig!!! Snacka om att vara uppe FÖRE tuppen. Upp och förberedde det sista, tog på mig de framlagda kläderna och åt den planerade frukosten. Jag nöjde mig med att äta yoghurt och frukt, kände inte för att peta i mig en massa bröd så tidigt på morgonen.

Plockade ihop det sista, snörde på mig skorna och så gav vi oss iväg ner till stadion. Det var kyligt friskt ute, bakom träden i parken kunde vi skymta att gräsmattan var täckt av ett tunt frostlager, vi hade alla klätt oss med soppåsar utanpå våra löparkläder som skydd mot morgonkylan. Väl på plats lämnade vi in våra dropbagar, gjorde ett sista toalettbesök och gav oss iväg mot starten. Jag tog av mig min plastskrud den sista minuten innan start sen stod vi där, high fivade mot varandra och var sjukt taggade.

Starten gick och vi joggade iväg ut ur stadion. De första fem kilometrarna sprang vi på gatorna i Davos, som ett ärevarv fast i vårt fall så började vi med det. Jag hade koll på Maria och Annika de första kilometrarna men tappade bort dem redan innan vi lämnade Davos. Fredrikas härligt blå buff guppade upp och ner framför mig, från början rätt nära för att sen försvinna allt längre bort. Det tog inte lång tid innan jag var ensam, nu var det jag mot alperna. Det var trevligt att springa en sväng i Davos, först vinkade jag till Rune Larsson, lite senare morsade jag på Gunnar, som ju inte skulle starta sitt lopp förrän på eftermiddagen men som nu var ute och hejjade på oss. Uppe vid vårt lägenhetshotell uppe på balkongen stod hela övriga ligan och skrek för full hals, de skulle liksom Rune inte starta förrän klockan åtta. Vi var runt 400 personer som valt att starta klockan sex för att få fjorton timmar på oss istället för tolv som de övriga.

När jag närmade mig stationen, vilket var den första vätskestationen och också det sista vi skulle se av Davos på många timmar så stod Kjell och Ann-Marie och hejade, Kjell hade som de övriga någon timme kvar innan det var hans tur att ge sig upp i bergen och Ann-Marie skulle springa C42 också med start klockan åtta. Hon sprang med mig en liten bit och hejjade och peppade och tyckte att jag var en tuffing som gav mig iväg.

Den biten som jag nu hade framför mig fram till Fillisur hade jag inte tidigare sprungit men skulle visa sig vara fantastiskt vacker och underbar att springa. De första tre milen fram till Fillisur där stigningen skulle börja var lättsprungen och rolig och jag hade bra flyt och kände mig riktigt stark. Fredrika och jag såg varandra några gånger på väg dit, ibland låg hon före mig och ibland var jag före. Det kändes trevligt och tryggt att ha vänner runt kring sig. Efter Fillisur som var den lägsta punkten på banan så började stigningen, i början inte så brutalt då benen var pigga och lutningen relativt snäll. Jag visste att jag var stark i gång, att gå i rask takt då det lutar lite lagom visste jag från träningslägret var min grej. Det jag hade "glömt" bort var att jag då stigningen började den här gången hade nästan en mara i benen. Det gjorde att det blev allt utom lätt. Vid 34 kilometer kände jag en hand i ryggen och de uppmuntrande orden "kom igen, kämpa på nu", det var täten som kom i kapp och handen jag fick i ryggen och de uppmuntrande orden kom från vår stjärna Jonas Buud. Oj vilket tempo!! Klockan var då tio och fyra timmar senare skulle han springa i mål som vinnare, för fjärde året i rad, jag är så sjukt imponerad av honom!!

Nästa "milstolpe" för min del var att komma fram till Bergün vid fyra mil. Där skulle jag byta ut min långärmade tröja mot en t-shirt, det hade blivit klart varmare nu så en kortärmad skulle räcka bra. Här fanns det även lite belöning att hämta i min dropbag i form av chips godis och mat. Jag hade blivit lite småhungrig trots de Runekakor som jag regelbundet knaprat i mig. Aldrig mer köpe-bars för min del, från och med nu kommer jag hålla mig till mina Runekakor, lättätna, goda och fulla med nyttigheter! Jag funderade här också på om jag skulle byta ut min kjol till tights då jag hade börjat få antydan till skavsår på insidan av låren. Men då jag stormtrivdes i min kjol för övrigt så var jag bara in och plåstrade om mig, drog några remsor tejp där jag tyckte att det skavde. Detta skulle senare visa sig vara en rätt dålig idé då tejpen rätt snart lossnade och istället lämnade kvar själva klistret vilket gjorde att det skavde ännu värre. Alltid lär man sig något :-). Fick lite frågande blickar då jag skavde sönder en leverfläck som blödde ymnigt och färgade mina vanligtvis vita lår svagt rödfärgade på insidan...

Efter Bergün blev det allt brutalare, stigningen bara fortsatte. Det var några ställen som det flackade ut på och till och med lutade lätt neråt där jag valde att jogga väldigt lätt men det var på sjukt tunga ben. Att jag ändå valde att försöka jogga var för att få lite variation i kroppen. Efter lång tids gång så är det skönt för kroppen att få jobba med lite andra muskler om så bara för en kort stund. Den riktigt brutala stigningen, den beryktade 24%-aren började ungefär sex kilometer innan Keschhütte vilket är den högsta punkten på banan på 2632 meter. Redan innan jag kom dit var jag trött och sliten som en urvriden disktrasa, det var korta bitar jag orkade ta mig uppför innan jag var tvungen att gå åt sidan för att vila. Det var under den här stigningen som jag verkligen undrade vad sjutton jag gett mig in på och det var nu som jag tänkte att "10 000 kronor för att flyga helikopter ner från Keschhütte" lät som ett mycket överkomligt pris. Jag funderade på vad i min hjärna som gjorde att jag nu befann mig där jag var, vad som gjorde att jag självmant valde att utsätta mig för något dylikt. Jag lovade mig själv att aldrig någonsin göra om det! Det var nu som den stora massan från den senare starten började komma ifatt, förbi och ifrån, det var en strid ström av trötta hjältar som stretade uppför branterna upp mot högsta punkten.

Jag var trött och sliten och även om jag funderade på vad jag höll på med hade jag ändå hela tiden humöret i behåll. Publiken som hojtade och hejjade på oss efter banan med glada rop "hop hop Carina" "Super" "Bravo" följde i min väg. Mannen som stod vid Spina i början av loppet med en stor kokälla runt midjan och med "juckande" rörelser fick klockan att klämta var en syn. Folk som stod på sidan om och applåderade, jag hejjade, vinkade, log och applåderade tillbaka till dessa hjältar, det var minsann ett dagsverke även för dessa. Alla funktionärer som hälsade godmorgon när man sprang förbi under den tidiga morgonen. Vädret som tidigare i veckan hade varit rätt kallt och regnigt visade sig nu från sin allra bästa sida. Solen som sken från en i stort sett klarblå himmel vilket nog bidrog stort till all publik som var ute och hejjade. Att springa genom de små byarna kantad av människor var som att gå sin egen Eriksgata, jag kände mig kungligt stolt och kände att de var där för min skull. Att springa över den fantastiskt vackra tågbron och från andra sidan höra ljuv musik från två män som stod med enorma alphorn och spelade var magiskt! Allt detta gjorde att jag inte kunde vara annat än lycklig trots allt.

Väl uppe vid Keschhütte möttes jag av en läkare som stod där och tog i hand och hälsade mig välkommen med mitt namn och tittade mig i ögonen när han hälsade, jag log brett mot honom. Redan innan jag tog läkaren i hand så var alla tankar på helikopterfärd som bortblåsta och jag var bara lycklig över att ha tillryggalagt 53 kilometer på den här tuffa banan. Satte mig ner och njöt av ännu en Runekaka innan jag fortsatte upp över den lilla kanten för att fortsätta ut på Panoramatrail och vidare upp mot Scalettapasset.

Panoramatrail är en på många ställen väldigt smal stig med väldigt tekniskt underlag vilket gör att det blir rätt svårsprunget, jag kunde jogga lite försiktigt på en del ställen medan jag på andra ställen blev nästan stillastående på grund av min icke väl utvecklade teknik... Den smala stigen med brant lutning åt både hållen gjorde också att det här var lite svårt att både släppa om och springa om andra löpare. Tålamod hette dygden på den här biten. Vägen var enormt vacker med en utsikt över alperna som var helt magisk, snöklädda alptoppar ackompanjerade av den djupblå himlen. Det var tungt även upp till Scalettapasset men väl där var det "bara" 18 kilometer kvar med stora bitar skön nerförslöpning. Kroppen var nu galet sliten, benen tunga men känslan av att jag nu verkligen skulle klara det och känslan av att vara på hemväg gjorde att jag ändå kunde lufsa fram, det gick inte fort, inte smidigt men jag rörde mig stadigt framåt, meter för meter närmade jag mig Dürrboden varifrån även den tekniskt lite svårare löpningen skulle övergå i mer normal löpning på stigar och skogsvägar. Från Dürrboden och ner springer man genom hagar och över ängar, jag mötte ett gäng kor som jag fick dela väg med på deras väg in för mjölkning. Alpkorna är så fantastiskt söta, ser lite ut som rådjur i ansiktena.

När jag efter 77 kilometer löpning närmade mig Davos igen var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag hörde speakerns röst från Stadion på lång väg utan att kunna urskilja några ord. Men att nu till och med höra sorlet från stadion var helt underbart. Jag sprang nerför backen, under järnvägen för att sen svänga upp höger och vidare bort mot stadion. Folk hejjade och vinkade  och ropade längs hela vägen, publik blandat med människor som var på väg från stadion med medaljer dinglande runt halsen och trötta lyckliga leenden efter sina prestationer. Jag sprang försiktigt upp på trottoaren precis innan stadion och tog sen det första härliga steget in på tartanbanan. Följde långsidan och rundade kurvan på kortsidan, jag vinkade och high fivade med publiken och var oerhört lycklig. Gråten satt som en klump i halsen och nästan kvävde mig.

Jag hade gjort det, efter att ha sprungit min första mil för bara tre år sedan så har jag nu fullföljt Swiss Alpine Marathon.

Om jag ska göra om det?? Självklart :)

YES!!!

Jag har sprungit över alperna! Det var en fantastisk dag som började i ottan och höll på hela dagen. Tillsammans med vänner stod jag på startlinjen och med vänner firade jag bedriften. Jag var inte snabbast men jag var bäst, i min värld!!

Just nu har jag precis kommit innanför dörren efter 24 timmars försening. Fast i Zürich på grund av “kaksmulor i oljefiltret” som Mary uttryckte det… Det blev som ett bonusdygn vi fick tillsammans!

Nu ska jag sova. Smälta alla underbart galna och fantastiska intryck och så kommer det en längre rapport om mitt äventyr om ett par dagar!

Tack alla som lyckönskade och gratulerade via mess, facebook och bloggen, ni var med mig runt!!

Redo för Swiss Alpine

Nu så börjar det dra ihop sig. Runekakorna är  bakade, väskan är packad, strax ska jag iväg och köpa smågodis för att ta med på resan. Sen är det bara att ta sig iväg mot Centralen för vidare färd mot Arlanda med slutdestination Davos och Swiss Alpine. Tänk att det är dax snart, kommer ihåg när jag skrev det här inlägget, då 100 dagar kvar och oceaner med tid att träna och formtoppa. Nu är det 6 dagar kvar och det som är gjort är gjort, nu är det bara att ladda, vila och se till att benen är så fräscha som möjligt till på lördag. Veckan kommer att bestå av mycket vandring, vilket enligt Rune Larsson som har sprungit loppet närmare 20 gånger är det absolut bästa sättet för att formtoppa det sista.

Boostade energi med bästa Kristina i går, frågade ut henne ALLT om hennes lopp som hon gjorde 2007. Kvällen tillbringades i köket med att baka Runekakor fyllda med havregryn, solrosfrön, torkade physalis, hasselnötter, valnötter, Marabou mjölkchoklad och russin :-).

 
Det är det här jag nu åker ner till, bara att se det här fotot gör mig salig!!

Joddeli da ho ho!!!

Ännu mer roliga saker!

Då jag kom hem idag från mötet så var jag sprudlande glad. Glad och hedrad över att ha blivit tilldelad slutsträckan. Inte blev jag mindre glad och bubblig efter att ha länsat brevlådan. För i brevlådan låg det här:

Och på lördag far vi till Davos på träningsläger, det är nära nu, mitt fantastiska äventyr!!

Roliga saker på gång!!

Den 21 augusti ska vi återigen ge oss upp till Dalarna och följa fädernes spår, vi ska springa Vasastafetten. Vi var ett gäng från IF Linnéa som sprang denna fantastiskt roliga stafett förra året, närmare bestämt tio stycken då det är just tio sträckor som ska avverkas.

Förra årets glada gäng efter målgången i Mora!!

Idag var det ett första möte för att planera lite inför loppet. I år ska vi till och med ha med två lag. Vilket innebär en löparfest en helg för inte mindre än minst tjugo personer. Ikväll så släppte Ken bomben, bomben om vem som skulle springa vilken sträcka. Vi diskuterade igenom vad som skulle behöva planeras till den helgen, vi måste ha tre bilar per lag, tider ska estimeras och kräftor ska inhandlas. För traditionen från förra året med en följande kräftskiva kan vi självklart inte bortse från.

Förra året så hankade jag mig fram i en 4.4 km nedförsbacke. I år ska jag få springa halvmilen längre plus äran att få ta laget i mål, jag kommer att få springa med stafettpinnen genom målportalen i Mora, snacka om coolt! Jag hoppas att jag i år kan prestera på topp! Det ska bli galet kul i alla fall!

Yepppiiiiii!!!

Ja, det är så det känns just nu. Loppet i lördags, har nu börjat sjunka in och det börjar faktiskt kännas riktigt bra. Vet inte riktigt varför jag inte kunde känna mig riktigt glad över loppet men tror det kan ha att göra med det onda jag fick efter fallet vid 7km. Ville ju verkligen försöka att ge allt under loppet samtidigt som jag blev lite orolig för att jag drog på mig något som skulle kunna äventyra Swiss Alpine i juli. Funderade några gånger på hur klokt det verkligen var att bita ihop, nu är jag glad att jag gjorde det!

Jag är riktigt glad över att jag inte fegade, jag sprang enligt min klocka strax under 6-minuters tempo helt enligt plan och det höll nästan hela vägen. Nu ser jag så oerhört mycket fram mot att få möjlighet att förbättra det här resultatet, för det tror jag att jag kan.

Här kommer också loppet i siffror, jag gillar ju sånt :-). Jag höll ett superbra och jämnt tempo de tre första milen, faktiskt ända fram till 32 km. Sen tappade jag massor. Men det var lärorikt minsann!!

All in – höll nästan hela vägen

Jaha ja, då var det över, energidepåerna tömda till bristningsgränsen, mentalt rätt tom och med en liten bitter eftersmak i munnen. Inlägget är långt och bildfattigt, men jag kände att jag ville dela med mig av mina tankar och mitt lopp till er.

Har haft en del känningar i min högra vad i veckan men har masserat och behandlat med Voltaren sista dagarna så det kändes rätt bra på morgonen. Laddningen har gått tokbra, jag vaknade på morgonen och var proppmätt redan då. Åt ändå några mackor till frukost och fyllde på med lite bulgur innan jag åkte iväg till Östermalms IP.

Stämningen kändes hela vägen mot Stadion, tunnelbanan var full med löpare och jag kände förväntningar i luften. Väl på plats minglade jag runt lite, träffade på massor med kompisar och kunde ladda det sista där med dem. Gick iväg till start lite sent vilket resulterade i att vi inte ens var uppe i startfållan då startskottet gick. Passade också på att göra ett sista toalettbesök innan jag passerade startlinjen.

Startlinjen passerades nästan 8 minuter efter startskottet. Sprang helt solokvist och sicksackade mig framåt, de här första kilometrarna var fokus lagt på att hålla ner tempot, min plan var att hålla ungefär 6.00 tempo men helst inte så mycket snabbare från start för att sen försöka öka under den sista milen om krafterna fanns kvar.

Det var lätt att springa från start, kändes bra i kroppen. Delade upp loppet i mindre delar och den första delen var fram till IF Linnéas station vid Söder Mälarstrand. Jag skulle få langning där redan första varvet, två gel skulle vänta på mig förutom en massa härliga klubbkompisar som tagit sig ut dit för att heja på. Såg att stationen var på gång ett par hundra meter innan då de hade satt upp en skylt där det stod “IF Linnéa 200 meter”. När jag väl kom fram så hejade alla och peppade och Maria var grymt på och jag behövde bara sträcka fram handen så hade jag mina grejor där. Grymt bra jobbat!!!

Det verkar vara någon grej med mig. Nästan alltid när det har varit något lopp eller längre gemensam löpning så har jag gjort det. Oftast innan jag hinner fatta något så känner jag marken komma mot mig och fattar inte vad som hänt förrän jag ligger där, som en fallen fura. Igår hände det igen, en liten grop i marken i ett ögonblick, då jag istället för att kolla framför mig, kollade på klockan och jag föll. Skrapade upp knät men tyckte inte att det var så farligt ändå. Jag blev påsprungen av en del när jag skulle resa mig och knuffades ikull ett par gånger innan jag väl kom upp på benen igen. Väl uppe så kände jag adrenalinet pumpa och jag fick prata mentalt med mig själv för att inte tjurrusa. Jag höll ner tempot extra mycket ett tag för att samla mig och hitta tillbaka till flytet.

En bit längre bort på Södermälarstrand så såg jag både Annika och Fredrika som hejade som galningar, jag vinkade och kände att jag fylldes med lite extra energi. Strax därefter var det dags för Västerbron för första gången, jag sprang upp för den lilla knixen med små korta steg, drog ner på tempot en aning för att inte ta slut här redan på första milen. Fortsatte att jogga på upp och över bron för att sen på nervägen kunna släppa på lite extra och släppa loss alla muskler i kroppen. Det var här jag började känna av något som inte borde vara där, jag hade känning i vänster ljumske, inte mycket, inte så störande, men det fanns där. Tänkte inte så mycket på det, då jag alltid har ont lite här och där vid långlopp, smärta som flyttar på sig, kommer och går, inget jag brukar fästa mig vid så länge det inte stannar på ett och samma ställe.

Norr Mälarstrand fram och mot Stadshuset, det var där jag hade min familj hejandes första varvet förra året, lyckan då jag såg dem då kan jag inte beskriva. I år kunde de tyvärr inte närvara. Rundade stadshuset och ner under bron, där blev jag påhejad av två kollegor J-O och Medha, de tjoade och hejade och jag vinkade tillbaka och snodde lite energi även av dem.

Vid runt 13-14 km fick jag min första dipp, det kändes sjukt tungt och jag fick uppbåda alla mina krafter för att hålla tempot uppe. Dextrosolen de delade ut vid 14 km gjorde massor, jag tog två stycken och tuggade i mig medans jag gick en bit. Svängde upp på Odengatan och kände mig rätt överhettad, vid vätskekontrollen tog jag två muggar, en med sportdryck som jag hällde i mig och en med vatten som jag hällde över mig. Jag vaknade till rejält av det svalkande vattnet som rann ner över mitt ansikte och jag fick förnyad energi. Då jag insåg hur mycket energi det gav mig av att få kallt vatten i ansiktet så fortsatte jag med det sedan resten av loppet. Stannade vid varje vätskekontroll oavsett hur kort det var mellan dem, tog två muggar, ibland tog jag den ena med sportdryck och ibland tog jag två med vatten. Hällde i mig den ena och hällde den andra över mig. Jag utnyttjade samtliga duschar runt banan, då jag slog av på tempot, gick ganska sakta igenom för att njuta av det sköna vattnet så länge som möjligt.

Odengatan fram, upp mot Stadion för varvning och så ut på andra varvet, det längre varvet. Det kändes ganska bra, med min nya plan att utnyttja allt vatten runt banan och beta av bit för bit, en vätskekontroll i taget så kändes det överkomligt. Det var inte superlätt, inte supertungt utan just precis, överkomligt. Jag kunde inte slappna av utan var hela tiden tvungen att jobba på för att hålla tempot, då jag stannade så ofta och gick vid varje vätskekontroll så innebar det att jag var tvungen att hålla ett högre tempo då jag väl sprang.

Nu var det dags för den lite tyngre milen ute på Djurgården, tung i två avseenden, mindre publik och lite mer kuperad. Jag gick nu i en del mindre backar ute på Djurgården, inget jag hade planerat, jag hade nog kunnat bita ihop och springa uppför men kände att det krävde så mycket energi så jag tjänade på att gå uppför för att sen kunna hålla ett högre tempo för övrigt.

När Djurgården var avklarad var det dags för lite stadslöpning igen. Förutom det onda i vänster ljumske som blev mer och mer påtaglig så kändes det rätt bra. Enligt mina beräkningar så hade jag sub 4.20 klart inom räckhåll och det kände jag att jag skulle vara skapligt nöjd med. Planen var ju 4.15 och skulle jag hamna där under så skulle jag bli toknöjd. Strandvägen fram, förbi Kungsträdgården, över Gamla Stan och så in för att passera Linnéas vätskekontroll och hejarklack för andra gången. Tog nu emot både mina gel och en mugg vatten och tankade lite energi av hejarklacken så att det räckte hela Söder Mälarstrand. Tankade också lite extra energi av Fredrika, Gunnar och Annika det är fantastiskt vilken energi det ger att bli påhejad runt banan. Det bär!!!

Västerbron närmade sig nu ännu en gång och den här gången så valde jag att promenera upp för den första lilla knixen upp mot Västerbron för att sedan börja springa igen. Nu började det göra riktigt riktigt ont i ljumsken, varje steg smärtade och jag visste inte riktigt hur jag skulle springa för att lindra det bäst. Jag var tvungen att slå av på springandet och gå lite oftare, nu även mellan vätskestationerna. Mellan promenaderna så kunde jag springa på någon kilometer igen, kilometertiderna sjönk nu stadigt mot långsammare och långsammare tider.

Över bron och ner mot Rålambshovsparken igen, där fick jag extra pepp av Maria och Johan, jag vinkade och tankade energi, lite längre fram såg jag Cecilia och jag fick lite energi av henne också. Nu var det bara sex kilometer kvar, sex kilometer hårt jävla arbete. Nu var det en ren plåga. Upp mot Odenplan och nu ville jag bara att det skulle ta slut. Det var fruktansvärt plågsam och jag hade många tankar på hur klokt det här var. Att ta sig mål till varje pris. När det var som värst så försökte jag att fokusera utanför mig själv, tittade mig omkring på mina medlöpare och insåg att många förmodligen hade mycket värre än jag. Jag försökte mig på mantran som “Det är nu vi sållar”, “Det är nu vi skiljer agnarna från vetet”, “var vän med smärtan”, “älska smärtan” och liknande. Jag skulle nog kunna älska smärtan. Den smärtan jag hade för övrigt, mina smärtande vader, låren som var som stockar och bara skrek av smärta, hälsenorna som gnisslade, det kände jag att jag kunde hantera, men smärtan i ljumsken var något annat. Jag var orolig för att jag kanske ställer till något framöver men ville ändå inte bryta. Inte ge upp, inte vika ner mig.

När jag sprang uppför Sturegatan så var det riktigt illa, jag hörde någon ropa, “kom igen nu Carina, håll i det här hela vägen in”, det fick mig att bita ihop det allra sista för att kunna med någon form av värdighet i behåll stappla över mållinjen. Åhhh vad skönt det var att passera den!!

Det var en resa det här minsann. Jag är nöjd med att jag inte fegade, jag hade en plan och jag höll den praktiskt taget i 33 kilometer. Jag vet också att jag kan göra bättre och är lite ledsen för att jag inte kunde hålla ihop det sista milen, att jag inte klarade av att bita ihop över smärtan i ljumsken. Om jag bara kan lära mig att stå på benen, för jag tror det var då jag drog på mig skadan i ljumsken, så ska det nog kunna bli bra det här .

Tusen tack alla sköna underbara människor som hejade runt banan, ni betydde massor!

Jag fick ju trots allt min medalj, men finisher tröja och jag persade ju trots allt med 35 minuter! 4.24.57 slutade det på.

Med lite distans till det här så ska jag nog kunna känna mig nöjd.

K6320 - Ready to take off

Jag kan inte bli mer redo nu tror jag. Jag är taggad, fulladdad med energi och fulltankad med kolhydrater. Jag har som så många andra slitit mig igenom en rätt så lång och tuff vinter. Sprungit långpass i både snöstormar och svinkyla, modd och is. Gett mig iväg ut även fast soffhörnet har lockat så mycket mer.

Nu är det dags att skörda. Nu vill jag ha framgång. Imorgon vill jag att det ska vara min dag!!

Vill du följa mig via sms skicka då SMS K6320 till 72700. Du får då mellantider vid 10km, 21,1 km, 30 km och vid målgång. SMS-tjänsten kostar 35 kronor. Det går också att gå in på sidan http://www.stockholmmarathon.se/start/ och där få direktrapporter om läget.

Om ni ser mig så hojta gärna, jag tror jag behöver allt stöd jag kan få.

Lidingö Ultra – check

Jaha ja, då har jag genomfört min andra ultratävling, Lidingö Ultra 50km. Tanken var att jag skulle ta loppet som ett vanligt långpass med lite extra service. Hur blev det då?

Vaknade på morgonen efter att ha sovit gott hela natten och var TOKNERVÖS!!!! Fattade inte alls varför, nervös för att ge mig ut och jogga ett långpass… men på något vis visste min kropp mer än vad min hjärna faktiskt hade en aning om. Min kropp hade helt andra planer än att kuta på samma sätt som ett vanligt långpass.

Käkade en stadig frukost som bestod av en massa frukt och keso och någon halvtimma senare en halv portion med spaghetti och köttfärssås. Vädret under dagen skulle vara runt 6-7 grader, mulet och regnskurar framåt eftermiddagen. Jag bestämde mig för att ta vätskebälte på mig, mest för att ha någonstans att förvara extrajacka, vatten och lite extra energi. I klädväg så blev det långa sommartights, kompressionsstrumpor, kortärmad funktions t-shirt, långärmad funktions t-shirt och IF Linnéa västen, tunn mössa och tunna vantar. På fötterna blev det snabbskorna, Adidas Adizero Ace.

Kom till Lidingövallen i god tid och gick direkt och köade för att få nummerlappen, träffade på alla mina löparvänner, det kändes jättebra att få peppa lite ihop med dem innan start.

Startskottet gick och vi joggade iväg, direkt efter startskottet blev jag nästan full i skratt, benen var BLY-tunga, hur f-n skulle jag orka släpa runt på de här stockarna i fem mil. Blev just då glad att det bara skulle vara ett helt vanligt långpass. Hade sällskap av Marie första biten men tappade sen bort henne. Efter de första hundra metrarna så släppte nämligen blyklumparna runt fötterna och jag kände mig rätt mycket lättare. Joggade lugnt, kikade på klockan och insåg att den visade under 6-minuters fart… hmmm.

Bestämde mig där och då för att låta kroppen ta kommandot, det jag själv bestämde var att jag skulle gå uppför, på slätten och nerför lät jag kroppen ta kommandot. Första milen var strax avklarad och kändes bra, förutom att jag stod på öronen rätt rejält vid ett tillfälle. Det bara smällde till så låg jag på backen med skrapsår i vänsterhanden och fattade inte riktigt vad som hänt. Reste på mig kände efter och insåg att det bara var att garva åt det och springa vidare.

Stoppade i mig det jag kom över vid kontrollerna, kaffe, Powerade, Cola, vatten, blåbärssoppa, chips, mackor, ris med sylt, frukt, russin. Blandade friskt och kroppen tog hand om allt och omvandlade det till behövlig energi. Jag hade dock en liten dip runt 23 km, kände att jag började tappa energi och sörplade snabbt i mig en gel som jag hade i bältet. Kom in till varvning vid 26 km och huvudet började helt plötsligt att tänka “Lidingövallen, kanske hoppa av här”, slog snabbt bort tanken innan den fick fäste och tog ett lite längre stopp den här gången. Pratade lite med Linda och Kristina som var där och peppade käkade lite extra och sprang sen iväg med sällskap av Fia. Vi höll ihop någon kilometer sen släppte hon, hon hade lite krångel med magen och orkade inte riktigt.

Jag kände mig nu lite starkare igen och sprang på bra och det var nu det riktigt roliga började, det var nu det var min grej helt klart! Jag fortsatte enligt plan med att gå uppför alla backar och lät kroppen och benen göra jobbet nedför och på flacken. Det var nu jag verkligen började plocka placeringar. Helt klart så var det många som var trötta nu, varför inte jag kände av den tröttheten på samma sätt har jag ingen aning om. Jag hade inte några som helst problem med att springa nerför backarna där andra stapplade och hade ont. Det var en helt underbar annorlunda upplevelse att se en rygg långt fram, inse att den kom närmare, gå upp jämsides och upptäcka att det var jag som var den starkare, säga några uppmuntrande ord och sedan vid nästa nedförbacke lägga in en högre växel och bara springa ifrån. Det här upprepade sig gång på gång!! Har aldrig varit med om något roligare, ju fler jag sprang om desto starkare blev jag, det var som om jag “knyckte” deras energi. Det här fortsatte hela vägen in i mål, den sista plockade jag under den sista kilometern, den som jag höll ofattbara 5.20 tempo i. Det var en helt underbart sjuk tävling och jag fattar ännu inte hur det var möjligt efter en rätt tung träningsvecka. Jag plockade närmare 40 placeringar under den sista halvan, snacka om att ha reservenergier!!!

Jag undrar om jag hade kunnat göra en så mycket bättre tävling med piggare ben, jag är tveksam, jag tror att jag gjorde det bästa jag kunde oavsett alla omständigheter och jag är lycklig som ett barn på julafton. Nog om mig, jag måste bara nämna två fantastiska tjejer som gjorde ultradebut igår.

Två tjejer som ni får se upp med på ultrabanorna framöver måste jag också lyfta fram och de är de två tjejer som kom femma och sexa i går.

Cecilia Johansson sprang sin första ultra. Hon har varit med i en del ultrasammanhang tidigare i och med en del sociala löpningar såsom Hornstull-Järna och har även där sprungit väldigt bra. Igår debuterade hon i officiella sammanhang och visade verkligen framfötterna och sprang in på en fantastisk sjätteplats.
Grattis Cecilia!

Den andra tjej som ni bör se upp med är en tjej som inte bara sprang sin första ultra i tävlingssammanhang utan även sin första ultradistans. Hon hade tidigare ett distansrekord på tre mil och igår så spurtade hon under den senare halvan av loppet förbi många ultradistans profiler och slutade på en fantastisk femteplats. Vad månne det bli av denna unga talang!!
Grattis Erika!!

Bilderna är tagna och lånade av Swissbabe och Lisse.

…på språng mot nästa ultra

Nu är det inte långt kvar, typ två dagar tills jag har prickat av ännu en ultratävling. En gång ingen gång, två gånger en vana… Känns som jag håller på att skaffa mig en väldigt trevlig vana.

Hur kommer det gå då? Ja, jag kan ju inte säga att jag tror på något stordåd. Jag har kört tuffa kvalitetspass vid tre tillfällen den här veckan. Poolrunning med Rubin i måndags, årets första riktigt tuffa backpass i tisdags och idag har jag kört ett löpekonomipass, vilket innebär att springa i högt tempo under några kilometer. Knappt fyra kilometer fick jag ihop idag i bra tempo.

Min plan för helgens ultra är att gå ut rätt lugnt men ändå inte fega för mycket. Försöka att trycka på lite nerför och på slätten och softa uppför. Tanken är ju att det ska vara ett soft långpass men då det faktiskt är tävling så vore det ju kul att försöka lite i alla fall. Kan jag hålla ett snittempo på under 7-minuter så kommer jag inte att gå därifrån missnöjd.

557

I helgen är det för övrigt en riktig tävlingshelg. En rad löparkompisar kommer att delta i antingen Lidingö Ultra, Kungsholmen runt eller Spring Cross så det är full fart på löparstockholm till helgen.

Vad ska ni göra till helgen, delta i något av ovan nämnda eller något annat lopp?

100 dagar kvar

I dag är det en magisk dag!!! Nu börjar den verkliga nedräkningen mot Swiss Alpine. Exakt 100 dagar kvar till mitt livs stora äventyr. 100 dagar fyllda med härlig träning för att bli riktigt stark och uthållig. Jag ser mig själv springa över dessa fantastiska berg i den vackra miljön och jag är ett enda stort leende när jag tänker på det. Dessutom kommer jag att dela upplevelsen med mina ultravänner, två hela veckor kommer jag att vistas i den miljön. Tänker på det varje gång jag känner att jag har det lite tråkigt.

Åhhhhhh vad jag längtar!!

72 timmar senare

Hur känner jag mg nu då, tre dygn efter mitt livs största fysiska prestation. Att springa i elva timmar i sträck borde ju sätta enorma avtryck i kroppen. Att hålla i gång kroppen och framför allt orka hålla fokus under så lång tid. Hur känner jag mig egentligen?

Jag skulle kunna fatta mig extremt kort genom att bara säga: Jag känner mig helt fantastisk! Jag är fortfarande hög av endorfiner, lycklig och stolt över min prestation och faktiskt så gott som återhämtad fysiskt.

Fast det är ju idag, lite har jag allt känt av loppet, både under det och efter det, det måste jag ju erkänna, konstigt vore det väl annars. Under loppet så hade jag ju påhälsning av två gamla bekanta, det onda i höger knäveck och det onda i höger fot. Dessutom fick jag en sträckning under vänster fot.

Knävecket kom på besök redan under andra varvet men då jag inte uppmärksammade min gäst så verkade den mattas av för att helt försvinna något varv senare. Min onda högerfot smärtade till under varv fyra och stannade också kvar under något varv för att även den tröttna på den ringa uppmärksamhet som jag gav den. Sträckningen i vänsterfoten oroade jag mig rätt mycket över till att börja med, det hände under det sjunde varvet och smärtan var rätt hög under ett tag. Jag lyckades då ändra löpsteget en aning så att det mildrades och något halvvarv senare så försvann även den smärtan nästan helt.

Sista varvet gjorde det ont i HELA benen, och värst var det när jag gick, då kändes knäna riktigt tjocka, svullna och ömma. Faktum var att jag upptäckte att det märkligt nog gjorde mycket mer ont då jag gick än då jag sprang. Fast å andra sidan så var benen stumma som stockar då så att jogga var inte heller helt enkelt. Men då det var sista varvet så kunde jag fokusera bortom dessa problem och istället visualisera när vi för åttonde gången skulle göra vågen för funktionärerna, nu för sista gången för min del, för den här gången skulle det bli min målgång. Den sista vågen tillsammans med Leif och Kristina var helt underbar samtidigt som det kändes lite tung att Kristina nu skulle ut på egen hand i mörkret.

Efter målgång strosade jag runt och pratade med folk och käkade lite, applåderade in fantastiska Jonas Buud i mål, tog en ruggigt välförtjänt och skön bastu, vinkade av Kristina och Fredrika som skulle ut på sina sista två varv och småpratade lite med Bernt som strax skulle ut på sina sista fyra varv och gav mig sen iväg hemåt. Jag var fortfarande hög på endorfiner och hade inte några problem med att ratta min bil hemåt. Väl hemma hade jag lite svårt att komma till ro, läste igenom alla inlägg som Fredrika hade skrivit på intothewild under dagen och gick sen och la mig framåt halv tre.

Vaknade ganska snart av att knäna värkte och gick upp och tog en värktablett och fyllde på med lite vätska. Sen somnade jag om igen och fick några timmars sömn. På söndagen gjorde jag inte många knop, jag var rätt stel och hade fortfarande ömmande knän och unnade mig att vara extremt lat…

Under gårdagen gjorde det fortfarande ont i knäna speciellt när jag gick i trappor, så jag försökte helt enkelt att undvika det. Smart va! Nu ikväll känner jag mig i stort sett helt återställd. Jag har ju inte provat att ge mig ut och springa men jag har inte ont någonstans, ingen träningsvärk, inte ett skavsår och inte en blånagel.

Jag tycker det är märkligt att en sådan enorm fysisk utmaning inte ger mer känningar än så här. Undrar vad det beror på?
- Är jag verkligen så här bra tränad?
- Tog jag inte ut mig ordentligt?
- Fanns det mer att plocka ut?

Frågor som jag får försöka ta reda på i kommande lopp. Närmast på tur står Lidingö Ultra om fyra veckor.

Jag är Ultra!!

Igår var det då äntligen dags för mig att få göra min ultradebut. Täby Extreme Challenge, TEC var det lopp jag debuterade i. Det fanns flera klasser från 50km till 100 miles. Själv skulle jag springa 50 miles vilket innebär ca 80.5 km.

Marathon var min längsta tävlingsdistans innan. Jag har laddat och sett fram mot den här dagen under lång tid. Den här veckan har jag gått som i ett rus och bara längtat efter att få ställa mig på startlinjen.

Gick upp tidigt för att hämta upp Fredrika och Annika vid Hornstull runt halv nio. Var framme vid Täby vid nio och gick in och registrerade oss fick vår kasse med bland annan nummerlapp och en skitsnygg jacka.

Hela underbara glada Linnéa-gänget. Alla gjorde fantastiska prestationer. Från vänster, Staffan under 24 timmar på 100 miles, Torkel 100 miles, Tene vann sin klass 50 miles på 8:15, Fredrika vår skjutjärnsreporter 50k, Anders under 9 timmar på 50 miles, Ken tvåa 50 miles på tiden 7:13, Mia under 24 timar på 100 miles, Annika körde långpass tog sig 30k och Magnus 50k.

Jag sprang runt och var allmänt glad och pirrig innan start och gick runt och pratade med folk och laddade det sista inför starten. Tog med mig påse 1 av alla de påsar som jag hade laddat upp med, innehållande lite snacks, fyllde vätska och var mer än redo för start.

Jag och Fredrika på väg ut, jag på min efterlängtade ultradebut. Foto: Linda Persson

Efter ett kort intro möte kvart i tio så avfyrades lite fyrverkerier och så gick startskottet och jag var äntligen äntligen äntligen på väg! Slog följe med Fredrika första biten, vår löpande reporter som jagade löpare i skogen med sin kamera, ingen kom undan. Hon var helt underbar i action där ute!

Första och andra varvet gick nästa utan att man ens funderade, schwosh bara så var de avverkade, det var skönt att springa jag fick hela tiden tänka på att hålla igen för det var väldigt lätt så här i början att farten trappades upp. Tanken var att hålla runt 7-minuters tempo men jag fann mig flera gånger lätt joggandes närmare minuten snabbare. Det var lätt så här i början, men det kan bli dyrt de sista varven, det är då man får betala.

Det var en bra bana, Jan Söderkvist, som är en av arrangörerna av det hela har jobbat hårt med att få banan i bra skick och han hade lyckats bra. Det var rätt blött på sina ställen och några mindra stråk med snö, annars var det barmark hela vägen runt. Ju längre tiden gick desto lerigare blev det här och var efter många fötters trampande.

Jag började att äta redan från varv två, plockade med mig mackor och åt medans jag rörde mig framåt för att vinna tid. Ganska snart visade det sig att jag, Kristina Paltén (som skulle springa 75 miles) och Leif Åhlander höll väldigt jämnt tempo så vi slog följe och höll sedan ihop hela vägen. Vi försökte att hålla stoppen vid varvning så korta som möjligt och hade god hjälp av de fantastiska funktionärerna. De var helt underbara, en stor eloge till dem som stod där och frös i kylan, för det var verkligen ruggigt, disigt småregnigt och blåsigt.

Under varv två när vi kände oss så grymt starka så hade jag och Leif en diskussion om att “det vore kul att springa TVÅ maraton, det är ju bara ett extravarv liksom” och “10 mil vore ju häftigt” men bestämde oss för att vi skulle ta upp den diskussionen igen under sista varvet och se om det var lika lockande då. Kan ju nämna att vi båda glömde bort att ta upp den här diskussionen under sista varvet…

Varv efter varv avverkades i ett otroligt jämnt tempo. Allt kändes bra och vi blev förvånade över hur fort tiden gick! Märklig känsla att man helt plötsligt sprungit i sju timmar och har samma känsla i kroppen som under ett normalt långpass. Efter det fjärde varvet så tog vi en lite längre paus, jag och Kristina gick in och tvättade av fötterna och tog på oss rena strumpor och Leif tog på sig ett par två nummer större skor då hans fötter hade svullnat en del. Vi kände oss som pånyttfödda efter den uppfräschningen.

På väg in för för varvning för fjärde gången, snart en mara avverkad.

Under hela varvet mötte vi människor som var ute och flanerade och de hejade på oss och det bar oss framåt, även tanken på alla som lyckönskat mig och som höll tummarna för mig förde mig framåt och inte minst alla facebook-meddelanden som Marie skickade till mig med jämna mellanrum.

Var det bara frid och fröjd? Nej, men visst gjorde det ont emellanåt, än var det knät som gnällde än var det foten än något annat. Men det var smärta som var övergående och jag bestämde mig redan tidigt för att jag inte skulle fästa någon som helst uppmärksamhet på dessa krämpor. Försöka att känna skillnad på om det onda berodde på skada eller bara trötthet och överansträngning, var det det senare så var det bara att ignorera, jag visste av tidigare erfarenhet att den typen av känning kommer och går.

Mitt humör var på topp under hela loppet, jag var så lycklig, tänk vad min kropp faktiskt klarar av, vad jag har förberett den på och gjort det så väl att det här var möjligt. Jag kände mig stark hela loppet. Hade bra energinivåer och tillräckligt med krafter i kroppen.

Min ungefärliga sluttid och den fina glasskulpturen som bevisar att jag fullföljt TEC 2010

Inte förrän när vi gick ut på sista varvet så började det bli riktigt jobbigt, mörkret hade nu lagt sig och vi plockade fram reflexvästar och pannlampor. Det var riktigt häftigt att springa mitt i skogen i mörkret, banan var uppmärkt med små kvadratiska reflexer som lös upp i skogen så banan var lätt att följa. Mina ben började nu att protestera allt mer högljutt och det var nu nästan omöjligt att inte lyssna på dem. Jag fick uppbåda alla mina krafter för att få dem att röra sig framåt. På sätt och vis är jag glad att det blev tungt sista varvet, det är utvecklande att få kämpa lite, jag är nöjd med att jag lyckades bita ihop och köra på hela sista varvet på ett bra sätt trots smärtan. Det kommer jag att kunna ta med mig till nästa ultraäventyr. För helt säkert är att det här gav mersmak, det kommer att bli många fler ultralopp för min del. Det här är livet!

Trötta och lyckliga efter målgång, de tre musketörerna som höll ihop från start. Kristina Paltén, Leif Åhlander och jag. Kristina har ännu 4 varv kvar att springa innan hon är i mål på sin distans 75 miles. Hon är helt grym!! Foto: Linda Persson

Delar av det fantastiska funktionärsteamet. Hårt arbete genom hela natten. Maxtiden på 30 timmar skvallrar lite om deras insats. Foto: Linda Persson

Ännu några av dagens, kvällens och nattens hjältar. Funktionärer vid tidtagningen, full koll på tider, deltagare och varv. Foto Micke Ceder.

Den här mannen, Jonas Buud, gjorde en fantastisk prestation. Fullkomligen slaktade det svenska rekordet med över fem timmar. Jag tror han varvade oss fem gånger. Han sprang i mål på 12:32 på 16.1 mil, det är så sjukt stort!! Foto: Linda Persson

Stort tack till arrangörerna, funktionärer och alla ni som kom ut och supportade. Ni gjorde den här dagen helt oförglömlig.

Vill ni läsa mer om loppet så kika även in på dessa bloggar. Jag fyller på allt eftersom.

• Intothewild – Fredrika, vår springande reporter som bloggade live från händelsernas centrum.
• Kristina Paltén – Underbara fantastiska Kristina, min kompanjon och partner in crime under mitt första ultra.
• MarathonMia - Denna fantastiska kvinna som med ett leende tar sig runt hela 16 mil. Alltid glad och positiv och med en enorm energi.
• Gax-Staffan - Mias partner in crime. En enormt talangfull härlig kille som tillsammans med Mia utför den ena prestationen efter den andra.

Bilder från loppet:

• Linda Perssons bilder
• Bilder från Micke Ceder