Metodstudie sista testet

Idag så var det dags igen för mig att maxa på löpbandet. Jag var rätt nervös innan jag gav mig av, vet ju att det där med att ta ut mig fruktansvärt mycket, pressa det allra allra sista ur kroppen inte är så himla lätt. 

Som förra gången så fick jag börja med att svara på en enkät om hur mycket jag rör mig. Frågor kring hur stillasittande jobb jag har, hur mycket jag rör mig förutom jobbet och i vilken ansträngningsgrad. Detta kommer sedan att matchas mot de data de har fått från den aktivitetsmätare som jag har burit i en vecka. Och sedan ytterligare matchas förstås från de tester som jag har genomgått vid två tillfällen nu.

Cyklingen som ju är rätt lätt var inte heller idag några som helst problem. Lite mjölksyra i benen efter den sista stegringen men annars inte nämnvärt ansträngande.

Därefter var det så dags för det så skrämmande löpbandet, löpbandet där farten och lutningen ska upp så att det blir sjukt ansträngande. Idag hade vi en liten annan taktik. Jag sprang först en längre stund på löpbandet i lugn fart och utan masken för att för det första bli av med mjölksyran och för det andra blir ordentligt varm i kroppen. Jag körde också två stycken rejäla fartökningar för att som Frida sa väcka upp alla de snabba muskelfibrerna, något som jag inte gjorde under förra testet.

När sen testet körde igång så gick det mycket bättre, jag lyckades bita ihop och slita på längre än förra gången, fick upp pulsen ytterligare några slag, försökte hela tiden att tänka två steg till, två steg till, bara två steg till. Frida hejade på, - jag vill ha sju minuter, - 30 sekunder till får du kämpa, - bit ihop nu, ge mig åtta minuter, - du är stark idag. Teamworket gjorde att jag lyckades mycket bättre än förra gången. Men faktum är att jag tror att jag skulle kunna ge ännu lite mer... övning ger helt klart färdighet och jag tror att det här är så jäkla nyttigt för mig!! Att kunna ta ut mig, att inse att jag faktiskt kan, att jag är mycket starkare än jag tror! Det ger verkligen en självförtroendeboost!!

Den här gången ökade jag den maximala pulsen från förra veckans 166 slag till idag 172 slag. Även VO2max ökade två tiondelar från förra veckan. Ökningarna beror, skulle jag tro, helt på att jag idag lyckades kämpa lite mer än förra veckan. Frida som gjorde testerna tror att jag kanske har en maxpuls på runt 176, själv tror jag att den ligger högre, men vad vet väl jag.

Elin som är den som jobbar med metodstudien kommer nu att sammanställa resultaten och så kommer jag att få dem hemskickade. Det kan nog dröja ett tag men så fort jag får dem så berättar jag om det för er.

Metodstudien del 1

Idag var det dagen för den första delen av den metodstudie som jag ska delta i. Metodstudien går som jag skrev i förra inlägget bland annat ut på att förbättra metoder för att göra ett maximal syreupptagningsförmåga.

Testet började med att Frida tog blodtrycket. Det är egentligen inte något som ingår i testet utan görs för att kolla så man inte har för högt blodtryck och inte bör genomföra testet över huvud taget.

Därefter var det dags för själva testet. Jag fick på mig en mask över näsa och mun som all in och utandningsluft skulle gå igenom och sen var det bara att sätta igång och trampa. Jag fick börja att trampa på en mycket lätt belastning och med tempot 60 varv/minut, ganska långsamt faktiskt! Efter ett tag så hade värdena stabiliserats och Frida ökade på belastningen ytterligare. Nu blev det aningen mer jobbigt och min andning blev lite tyngre. DÅ precis där och då började jag känna lätt panik och fick för mig att jag inte fick någon luft. Rena dumheterna då det inte är något tungt alls att andas genom masken, men huvudet spelade mig ett spratt och plockade fram min klaustrofobi till ytan. Jag sa till Frida att jag bara måste få bort masken och så blev det. Efter en stund då jag resonerade med mig själv om hur jäkla fjantig jag var så gjorde vi ett nytt försök. Började från början igen och var snart tillbaka där jag avbröt det hela. Den här gången gick det hur bra som helst. Knäppo!!!

Efter ett par ökningar så var det vid den tredje ökningen dags för att gå ner i tempo, ner till 50 varv/minut, det är just den här delen som är det specifika för Åstrandstestet som var namnet på det jag gjorde. Innan varje ökning fick jag också ange enligt Borgskalan om min upplevda ansträngning.

Efter cykeltestet var det dags att börja jobba ordentligt, då var det dags för att göra ett riktigt submaximalt test på löpband. Då var det dags att springa tills jag stupade och helst skulle jag nog springa lite till därefter. Värmde upp lite lätt för att bli av med eventuell mjölksyra från cyklingen och sen körde själva testet igång. Även här så hade jag mask som jag andades i. Började på lågt tempo 6.30 och sen ökade hon både lutning och tempo med jämna mellanrum. Det tog inte så lång tid innan jag var redigt trött. Min kropp är ju oftast rätt tacksam över att köra igång rätt lugnt och sansat och sedan öka försiktigt här var ökningen rätt snabb så jag vet inte om det kan ha varit det som gjorde att benen blev trötta långt innan jag hade någon direkt puls att tala om. När tempot var uppe i runt 5.00 min/km och lutningen upp mot 4 grader så hade min kropp fått nog och testet avslutades.

Summa sumarum så var det roligt att göra testerna och det ska bli ännu roligare att göra dem igen nästa vecka då jag vet vad som förväntas och jag nu har blivit kompis med masken…

Vad som kom fram under det här testet var att min kropp jobbar oerhört ekonomiskt och effektivt på de lägre pulsintervallerna. Frida var tvungen att dubbelkolla belastningen på cykeln flera gånger då hon tyckte att jag borde ha jobbat hårdare än jag gjorde. Det speglar väl rätt bra det faktum att jag tränar mycket långa och lugna pass.

Lika bra speglade min maximala syreupptagningsförmåga det faktum att jag inte jobbar så ofta i de registren. Lite mer tuff kvalitetsträning kommer att göra mig gott. Jag måste ju höja taket där så att jag blir uthålligare även i de högre pulsintervallerna.