Rädslor

Nu ska jag strax ge mig ut på en mycket kort tur, bara runt 25 minuter och lägga in några korta rusher. Allt för att skrämma lite liv i benen inför morgondagen.

Och jag är skitskraj!!! Skraj för att jag ska komma ut och känna att benen är stumma och tunga och ge mig dåligt självförtroende inför morgondagen.

Jag känner också oro inför uppvärmningen imorgon, jag brukar i regel inte bry mig om att värma upp inför lopp, jag brukar ju ändå bli varm efter någon kilometer. Men ska sanningen fram så är den riktiga orsaken till avsaknad av uppvärmning rädsla, jag är livrädd för att det ska kännas tungt. Jag har värmt upp någon gång inför en Bellmansstafett och hade just den där sjukt tunga känslan i benen då och jag vill verkligen inte ha den!! Då är man ju dömd på förhand liksom.

Men imorgon måste jag ju värma upp, jag kan liksom inte räkna med att kunna persa utan ordentlig uppvärmning. Tänk om benen är tunga på uppvärmningen, faan!! Kanske är det så att det bara är nervositet som sitter i benen och tynger.

Hur gör ni och hur känner ni inför det här? Brukar era ben vara tunga på uppvärmningen? Känner ni över huvud taget igen det här?

Inga intervaller idag

Skulle ha sprungit roliga intervaller med Running Sweden idag men blev rådd att vila ikväll. Varför då?

Jo, jag var hos naprapaten och fick djupmassage på mina mycket onda och stela ben och han gick riktigt tufft på mina vader och det gjorde så sjuuuuukt ont!!! Jag frågade: “Det är väl inga problem att köra intervaller ikväll efter det här?”. Jag kanske inte skulle ha frågat för han avrådde, sa att benen nog skulle må allra bäst av att vila efter den omgång som han gav mig. Trist men eftersom jag nu gjorde det, frågade alltså, så lär jag väl lyssna på svaret också. Så, inga roliga intervaller för min del idag :-(. Så ikväll blev det till att nöta lite på soffan istället. På fredag ska jag tillbaka och då ska han ta hand om hela benen, en hel timme plåga bokad till då och så hoppas jag att benen är på topp på söndag!

Föresten så gjorde jag två stycken riktiga chins idag :)

Inväntar träningsvärken …

… som Rubin utlovade skulle komma efter gårdagens pass. Jag hoppas den infinner sig snart, annars måste det ju betyda att jag inte tog i tillräckligt!! Jag körde till och med 20 minuter core och 90 minuter yoga nu ikväll för att ytterligare hjälpa den på traven. Infinner den sig inte innebär det att jag imorgon måste ta i galet mycket mer!!

Pulsanalys – 90% av max – hur länge?

Jag tycker att jag har så oerhört tungt att hänga med på passen på TSM. Eller tungt föresten, det är nog en underdrift. Jag orkar ju inte ens hänga på hela passet utan är gång på gång tvungen att bryta.

JAG VET!!! Jag kan springa med en långsammare grupp, jag BORDE kanske springa med en långsammare grupp. Vad vet jag!! Jag bara känner att jag inte vill, jag vill verkligen KUNNA springa med 4-timmars gruppen. Idag var det 12 kilometer som stod på schemat och vi skulle springa den fina rundan ut på södra Djurgården. 4-timmars gruppen var idag indelat i tre grupper och jag sprang i den första av dessa. Jag pallade med att springa ungefär fem kilometer sen sackade jag lite till grupp 2 och sen till grupp 3 och efter knappa åtta kilometer så fanns det inte något mer att ta så då tappade jag gruppen helt. Jag sänkte farten rätt rejält och joggade tillbaka till Stadion där jag hämtade upp Marie för att jogga hem tillsammans.

Nu när jag kom hem så tog jag mig lite tid att analysera passet, kollade tempo och puls och undrar nu om jag helt enkelt pressar mig lite för hårt. Det kanske är så att det inte är jag som har taskigt pannben och inte kan bita ihop, det kanske helt enkelt är så att ansträngningsgraden är så pass hög att det skulle bli tungt även MED bra pannben.

Så här ser pulskurvan och tempokurvan ut för dagens pass.

Det man kan se är att redan vid tre kilometer så är pulsen hög, vid ett par tillfällen är den uppe på runt 167 bpm. Efter fem kilometer så är den uppe där igen och går inte ner. Jag ligger alltså fram till då jag släpper gruppen helt vid runt åtta kilometer på en puls runt 166 bpm. Min maxpuls ligger runt 184 vilket innebär att jag i tre kilometer låg på en puls runt 90% av max.

Passet i siffror
Distans: 20.21 km
Tid: 2h 20 min
Tempo: 6.57 min/km
Puls: medel 150, max 168

Jag skulle bli jätteglad om någon har åsikter och analyser!

Är DET överträning …

En hel helg och nu gått utan ett endast blogginlägg. Fast jag HAR tränat, både ett långpass och en TSM-träning har det blivit i helgen och lite P90X. Men mest av allt har jag funderat. Funderat massor och diskuterat massor med bästa Marie, kring träning.

Två kloka tjejer har på senare tid skrivit mycket bra inlägg kring överträning. Men vad innefattas i överträning? Är överträning BARA att man tränar för mycket tills kroppen inte längre pallar med och man får en negativ trend i sina prestationer och resultat eller kan det vara något annat. Kan man vara övertränad rent mentalt eller kallas det något annat då? Är överträning detsamma som när man tappar sundheten i sin träning, när hjulet snurrar lite för fort och man börjar slarva med sitt näringsintag, eller kallas det något annat då? Är överträning när man hittar på saker för att kunna träna istället för att delta i sociala event, eller kallas det något annat då? Är överträning detsamma som att man bara fokuserar på träningen, när man inte tränar så planerar man träning, tänker träning, läser träning, skriver kring träning, eller kallas det något annat då?

När går man från att ha ett intresse för träning till att ha ett brinnande engagemang till att det blir fel, när passerar man gränsen? När börjar man tappa sig själv, tappa sin identitet och bli BARA sin träning?

Var är då jag i allt det här?

Jag har i sju veckor nu kört P90X- träning och det har allvarligt inkräktat på mitt liv. Jo, det är och har varit jätteroligt, det är fantastiskt bra träning, enormt varierande och stärker kroppen både muskulärt och rörlighetsmässigt. Jag känner mig verkligen mycket starkare. MEN jag kan inte följa ett program, eller föresten det är ju precis det jag kan, jag är fantastiskt duktig på att följa program, följer det minutiöst.

Men när jag någon gång missar ett pass så får jag antingen grymt dåligt samvete eller så ser jag till att köra “ifatt” det en annan dag. Samtidigt som P90X-satsningen så har det varit mycket på jobbet med tajta tidsramar vilket har tillfört ytterligare en stressnivå. P90X innebär ungefär 90 minuters träning om dagen, VARJE dag! Det innebär att jag många gånger har tränat fram till tio och halv elva på kvällarna för att jag kommit hem sent från jobbet. För ställa in… nono!! Vilket i sin tur har inneburit att jag inte orkat laga mat, så det har i bästa fall blivit någon macka eller så. I säng, självklart sent vilket är svårt att undvika, vilket i sin tur innebär försovning och ännu senare nästa kväll. Ibland har jag kommit i fas men oftast inte. I helgen var jag på väg att ställa in en träff med en kompis, som jag träffar typ två-tre gånger om året då hon inte bor i Stockholm. Dessutom försöker jag hålla mig uppdaterat på andras bloggar och skriva ett och annat inlägg själv också.

Idag börjar träningen inför Stockholm Marathon. Jag får inte ihop det!! Det är inte roligt!! Jag har dragit i handbromsen!!

Idag står det styrka och core i P90X programmet – jag vilar :)

Jag älskar ju min träning och vill ha roligt!! Alltså, tänk om tänk rätt!!

Hur känns det?

Den klassiska sportfrågan som alla utövare får efter ett lopp. Jag har konstigt nog inte fått den så jag tänkte att jag ställer den till mig själv :).

Var det bara ett stort leende genom hela loppet eller var jag på väg att ge upp, var jag less, gjorde det ont? Ja det finns många liknande frågor som jag tänkte svara på här.

Kylan då? Ja, kallt så det förslog var det allt och frussen som en lort var jag innan start, fast den var väldigt snabbt övergående, så fort vi började gneta upp för första branten så var frusenhet ett minne blott.

Backen då? Ja den var sjukt tung att ta sig uppför trots att jag ju använde mig av stavar. Hade absolut inte klarat av loppet utan dessa! Inte en chans! Första varven gick rätt bra, backen gick bra att streta sig uppför med hjälp av stavarna, jag hade en enorm hjälp av min P90X-träning. Jag har hunnit bygga upp bra med styrka i överkroppen som gjorde att jag verkligen kunde utnyttja stavarna. Sen hade jag hjälp av mitt guldfiskminne, på väg upp för backen, tanke: orkar inte ett varv till!! Så fort jag kom upp och hade joggat tre steg så hade jag glömt det jobbiga. Praktiskt!!

Ont då? Ja, högerfoten hade jag tyvärr ont i mer eller mindre under hela loppet, men jag börjar vänja mig vid det så det funkar. Sen ungefär i mitten av loppet så fick jag ont i höger armbåge, varje staktag smärtade, men eftersom man som ultralöpare är van vid smärta här och där så lät jag det bero och efter några varv så gav det ju med sig också. Sista två varven hade jag riktigt ont i höger hälsena och det smärtade än mer då jag gick hem direkt efter loppet. Men det var nog allt, smärtan kommer och går, det vet jag och det ingår liksom i paketet då man springer lite längre tuffare lopp och stör mig inte märkbart.

Less då? Nej, egentligen inte, ok de knäppa tankarna på väg upp, men det var inte så att jag kände att jag ville ge upp. Sista fem varven var tunga, då var jag lite less men då var det liksom nedräkning och tankar som att bryta slog mig aldrig!

Men nu då? Nu idag ett par dagar senare så har jag fortfarande grym träningsvärk i benen, rumpan, vaderna och utsidan av höftböjaren. Varje steg känns, jag har fortfarande känningar i höger hälsena men tror det kommer att lägga sig väldigt snart. Under höger fot har jag en markant smärta, under trampdynan liksom, fast även det tror jag lägger sig om någon dag.

Såå egentligen har jag kommit i stort sett helskinnat ur äventyret och tog redan idag upp träningen med P90X igen och imorgon tänkte jag springa igen.

Prioriterade sova framför träna…

Inte alla dagar blir som man planerar. Igår var det en sån dag, som inte alls gick planenligt. Tisdag innebär ju i mitt nya liv träning med klubben. Igår stod det backe på schemat, något som jag verkligen behöver bli bättre på. Det fick jag ju svart på vitt på i söndags, så fort backen kom så dog jag.

Fast gårdagen verkade vara en dag med syrebrist på kontoret, eller så var det helt enkelt så att jag bara var sjukt trött. Jag tror jag började gäspa redan runt nio på morgonen sen fortsatte jag med det hela dagen. Insåg att jag behövde sova. Antingen så låg jag back i sömnen eller så var det någon bacill som försökte få fäste. Hur som helst slutade dagen med att jag skippade IF Linnéa träningen, skippade det planerade P0X Kenpo passet och åkte hem. Klockan nio somnade jag som en klubbad och vaknade inte förrän klockan ringde halv sju på morgonen. Stängde av klockan, vände mig om och somnade om nästan en timme till. Jag behövde verkligen sova mycket mer än jag behövde träna.

Idag har jag varit mycket piggare, hunnit med några P90X-pass på kvällen, närmare bestämt tre stycken. Så nu är jag redigt trött igen och förbereder mig inför en ny natt med många timmars sömn.

God natt  zzzZZZzzzzzZzz!

Fyra veckor - 100% fokus

Mental styrka, mentalt fokus hur ska man jobba med det? Jag tycker det är jättesvårt, jag har alldeles för lätt att vika ner mig när det blir för jobbigt, när mjölksyran pockar på och andningen blir tung. Men nu tänkte jag ändra på det. Fyra veckor med 100 % fokus, det är min utmaning!

Nu går P90X in i fas två och även jag kommer nu att gå in i en ny fas, den mentala fasen. De här kommande fyra veckorna ska jag jobba med mitt svaga mentala psyke. Jag vet att fyra veckor inte är lång tid att jobba med det mentala men det är en början. Det är precis lagom långt för att jag ska kunna göra det till 100%. Programmet är tuffare och min mentala inställning ska vara lika tuff och fokuserad. Mitt mentala fokus ska vara stenhårt vare sig det gäller P90X-utmaningen eller löpningen.

Mitt mål med den här närmsta fyraveckorsperioden är 100%.  100% innebär att ge ALLT i varje pass, i varje övning, i varje repetition, i varje yogaposition. Jag ska blankt strunta i att det är tio övningar kvar, fyra intervaller eller fem kilometer kvar som också ska orkas med. Det brukar vara mitt vanliga tänk, att spara lite så jag orkar hela vägen. Lite ultratänk faktiskt, där kan man inte gå ut med 100% från start för då kommer man inte i mål. Men det tänket behövs inte här. Här är det bara fullt ös medvetslös HELA tiden!!

Som Tony som leder passen i P90X säger, det är de tre sista repetitionerna som gäller. Det är där det händer saker, det är då du utvecklas, det är då du bygger styrka och tålighet. Precis samma åsikt som Mia uttalade under förra veckans långa intervaller med IF Linnéa. Det är under den sista intervallen du bygger pannben, det är den intervallen, den som du egentligen inte orkar som gör att du blir starkare och bättre.

Med andra ord, de första 10 repetitionerna och de första fyra-fem intervallerna är bara ren transportsträcka, en transportsträcka som tar dig till de där sista repetitionerna och intervallerna som verkligen räknas. Det är så jag måste tänka, tugga tugga tugga mig igenom, fram till det som räknas, det som jag egentligen inte orkar. Fast jag har hört att när du känner att du inte orkar då har du rätt många procent kvar!! Det är de procenten som tar dig framåt, det gäller bara att ta sig dit och igenom!!

Någon som är med mig?

Jag är lite arg…

Jo, så är det faktiskt, jag är lite arg och lite rädd. Jag är arg på TSM, japp ni läser rätt. Men varför är jag det då? Jag gillar ju att springa med dom, jag gillar konceptet, ledarna och kompisarna. Ja, jag gillar det ju, men varför är jag då arg?  Fast mest arg är jag förstår på att jag känner mig orolig för det här, TSM gillar jag ju faktiskt!!

Jo, förra veckan när det var run-off så bestämde jag mig för att springa med 4.00-timmars gruppen. Det kändes lite tungt då för att de hade flyttat om lite så att den gruppen sprang sist av de snabbare grupperna, istället för som tidigare först av de långsammaste. Nåja, jag tänkte att jag får väl bita i och så får jag väl släppa gruppen om det skiter sig. Då trodde jag att det var en tillfällighet att de hade lagt grupperna på det viset.

Idag kollade jag hur det skulle vara på söndag, vilken sträcka vi ska springa och upptäcker att det är samma (o)ordning i grupperna på söndag också. Det vill säga 4.00-timmarsgruppen kommer att ligga sist av de snabbaste grupperna. Nu funderar jag på om det kommer att vara så?

Det sätter i så fall lite käppar i hjulet för min planering. Jag hade ju tänkt att springa med 4.00-timmarsgruppen i år och kände mig rätt trygg med att springa i den med vetskapen om att alltid kunna släppa gruppen och “halka” tillbaka ner till de långsammare om det skulle behövas. Med den vetskapen skulle jag kunna gå ut hårt varje gång.

MEN om det nu kommer att vara så att 4.00-timmars gruppen ska springa sist bland de snabbare grupperna så innebär det att jag inte kan vela… Jag måste bestämma mig för att ORKA springa hela passet i den gruppen. Nu känns det lite läskigt, jag vet att den gruppen egentligen är lite för snabb för mig. Springer jag där så kommer jag, för det första hela tiden vara sämst, långsammast och ha det riktigt spyjobbigt, jag kommer ibland att behöva släppa gruppen eller sinka den. Det känns inte bra!

Hur ska jag nu göra?

Jag håller tummarna

I helgen är det VM 100km i Gibraltar och jag tycker det ska bli jättespännande att följa våra svenska stjärnor. Tre stycken har blivit uttagna och ska ner och kämpa. Jag håller alla tummar och tår jag bara kan för att det ska gå bra för dem.

Jonas Buud
Morakille och troligtvis vårt största hopp. Han har i och för sig haft lite otur nu under hösten och drog först på sig en liten skada i vaden under Berlin marathon. Sen brände han foten på hett vatten och blev hindrad att springa under ett par veckor. Jag har sett honom i action vid två tillfällen och har blivit lika imponerad varje gång. Första gången var på TEC i våras, då han varvade mig fem gånger innan han till sist gick i mål. Andra gången var på Swiss Alpine i somras då jag hade förmånen att få se honom flyga förbi mig då jag sprungit 34 kilometer. Han vann naturligtvis båda dessa lopp på fantastiska tider.

Daniel Nilsson
Springer för Studenternas och är också en fantastiskt duktig kille. Även denna kille har jag sett i action på nära håll. Första gången var på TEC i våras då han sprang 50 miles och sprang tillsammans med Jonas Buud hela sträckan. Jonas Buud fortsatte ju då 50 miles till. Jag såg också hans framfart då jag var funktionär på Uppsala Monster Tour i höstas då Daniel imponerade och sprang 100km på fantastiska 7.23. Jag tror det var det loppet som Daniel kvalade in till VM med.

Gloria Vinstedt
Den här fantastiskt duktiga tjejen tror jag vi kommer att få se mycket av i ultrasammanhang framöver. Hon har börjat springa ultra nu i år och gått från klarhet till klarhet. Springer liksom Daniel för Studenterna i Stockholm. Henne träffade jag på första gången på Swiss Alpine i somras där hon sprang så fantastiskt bra och tog sig i mål som fjärde dam på den tuffa sträckan. Efter det så har hon briljerat både i Uppsala på Uppsala Monster Tour som hon tog hem helt utan motstånd. Även SUM, Sörmlands Ultra Marathon tog hon hem nästan halvtimmen före tvåan.

Failure – Success

Jaha ja, det var ju på gång redan igår!! Men då kämpade jag minsann emot men idag gick det inte. Jag har varit så galet trött hela dagen, efter en vecka med mycket sena kvällar, massor på jobbet och även på fritiden. Jag har sovit för lite, ätit för dåligt och ändå hållit igång träningen.

Idag var det dags för att ta en vilodag. Skulle ju ha sprungit hem från jobbet men blev kvar för länge. Väl hemma var det dags för 90 minuter yoga men jag avstår även den idag. Kroppen vill helt enkelt vila! Jag vägrar känna mig dålig för att ha gjort det valet idag. Ser jag tillbaka på de senaste 18 dagarna som jag har kört P90X så ser jag att jag har tränat 1533 minuter fördelat på 34 träningspass.

Det är ok att vila idag!

Dags att vinterutrusta

Måndag morgon vaknade jag av ett ljud jag inte kände igen utanför fönstret. Tittade ut och såg en man skrapa bilrutan utanför. Den är med andra ord här, vintern, kylan och isen. Bara att gilla läget och vinterutrusta sig själv med varma kläder, reflexväst, mössa vantar och det viktigaste av allt, att dubba dojjorna!

Vad jag vet så väljer många Ice-bugs eller liknande färdigdubbade joggingskor. Jag har inte provat några men har fått indikation om att de är ganska hårda. Jag gillar inte hårda skor utan vill ha mina vanliga mjuka joggingskor hela tiden.

Mitt första försök att lösa detta var genom att köra dubbar som man drar över skorna. De funkade jättedåligt, efter bara ett par kilometer så satt de snett och vint och det var bara att plocka av dem och halka vidare. Exakt varför de fungerade så dåligt vet jag inte riktigt, kanske fel storlek i förhållande till skorna, inte vet jag. Men hur som helst så var jag inte alls nöjd med den lösningen.

Jag surfade runt på nätet och hittade till sist en lösning som jag trodde på. Lösningen var lösa dubbar som man skruvar i sina vanliga joggingskor, Best-Grip heter dessa. Att ta mina favoritjoggingskor och skruva i dessa dubb ville jag inte riktigt utan har skruvat i dem i ett par gamla joggingskor, i en storlek något större än normalt.

   

Jag sprang hela förra vintern med den här lösningen och de har fungerat klockrent. Halkade inte det minsta, var varm och skön om fötterna då jag kunde ha ett par tjockare strumpor i dem och så sitter de superskönt, mjuka och fina som vanliga skor. Helt enkelt en lösning som fungerat för mig.

Anledningen till att jag inte skruvade i dubbarna i mina “vanliga” joggingskor var att jag vill ha ett par skor “redo” för löpning på sämre underlag under hela vintersäsongen. Mina andra, vanliga joggingskor vill jag ju ha när underlaget är bra. Det går ju alldeles utmärkt att skruva ur dubbarna efter säsongen men jag tror inte på att skruva i och ur dem ofta.

Hur vinterutrustar ni er?

Som man bäddar får man springa…

Jag har ju haft problem med min högerfot till och från sedan i januari. Jag har ont inne i foten liksom. Om man tänker sig högsta punkten uppe på foten, på vristen liksom fast inuti. Kan inte förklara det bättre. Ofta gör det inte ont alls och ibland hugger det liksom, ungefär som om något kommer snett eller som om det vore någon nerv som kommer i kläm. Händer det när jag är ute och springer kan jag oftast ändra löpsteget en aning så att smärtan klingar av och i stort sett försvinner. Nu under sommaren har dock smärtan eskalerats och det har under vissa pass gjort ont hela tiden. När jag kom hem från Schweiz så gjorde det ont även då jag inte belastade, det liksom pulserad smärta i foten.

Hur som helst det är bakgrunden till varför jag när jag kom hem från semestern gjorde slag i saken och tog mig till en läkare. Jag fick börja med att gå och röntga foten. Läkaren få fotkliniken på Sophiahemmet kunde dock inte se något på plåtarna men ville gärna sälja på mig ett par MTB-skor, ni vet såna där som är typ runda under och där man får ett rullande steg. Jag tackade nej och han valde att skicka mig till MR dit jag var igår och till en ortopedteknisk klinik för att ta fram fotbäddar.

På torsdag i nästa vecka ska jag först tillbaka till läkaren för att få svar på MR, jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas på att problemet är. Jo föresten det vet jag, jag hoppas att det INTE är artros som var läkarens första gissning, det vore oerhört tråkigt då det inte går att göra något åt. Efter läkarbesöket ska jag gå och hämta mina livs första fotbäddar. Även fast de kanske inte tar bort det onda, om det nu är så illa att det är artros, så kommer de förmodligen att lindra det onda. Det är jag glad för!

Jag älskar dem!!!!!

Nu kom inläggen i lite fel ordning tror jag men vem bryr sig om såna bagateller när det här inlägget handlar om en nyupptäckt kärlek! Tänk vilken tid det har tagit för mig att inse vad underbara de är!

Förut har jag sett dem som problem, fått ont i magen och känt mig besegrad av dem så fort de har närmat sig. Har alltid vetat att när de väl närmar sig så har det bara varit att vika ner mig, de har alltid varit de starka! Varken min vilja eller min fysik har klarat av dem!

Nu har något hänt, jag ser inte längre problemet, jag ser utmaningen och möjligheten, möjligheten att bygga fysik, att bygga vilja och pannben. Gång på gång har jag passerat dem men inte riktigt insett potentialen!! Hur fantastiskt stark man känner sig då man besegrar dem och hur fantastiskt stark man kommer BLI då man besegrar dem!! Stora som små, långa som korta, det spelar ingen roll, jag älskar dem alla!!

Jag älskar backarna!!!

Jag vill inte!!

Fick påminnelse i morse då jag steg upp att jag skulle till MR, detta innebar att jag nästan inte hann packa träningsväskan. Började med installationer på jobbet vilket innebar att jag missade tiden. Upptäckte att vattenflaskan hade läckt ut så mina träningskläder var fuktiga redan innan träning. Väl på core-passet insåg jag att jag inte orkade ett endaste dugg…

Efter core-passet var det dags för yoga 60 minuter, då insåg jag plötsligt vad hela den här dagen har försökt att säga mig…

Gick ur träningssalen, svidade om, åkte hem, käkade mackor.

Jag vill inte träna idag ju!!!

Just one of those days!!!

12

12 är dagens siffra. 12, Tolv, XII, C, 1100, Duodecad, Duodenary.

Här några exempel på 12:

• Fredsgatan 12 är en välkänd restaurang i Stockholm.
• Kristendomens apostlar är 12 till antalet.
• Klockan är indelad i 12 timmar.
• Året består av 12 månader.
• Sumererna hade ett talsystem med talbasen 12.
• 12 har sin egen benämning i form av ett dussin.
• De olympiska gudarna är 12 till antalet.

12 är med andra ord en viktig siffra, så även för mig. Hela dagen idag kommer jag att se siffran 12 framför mig, jag kommer att titta speciellt på husnummer med siffran 12, bilar med siffran 12 i sig kommer att få extra uppmärksamhet av mig och jag kommer att räkna trappstegen i de trappor jag passerar för att se hur många det är. Är de 12 kommer jag nog gå en sväng till där.

12 dagar kvar, 12 futtiga dagar kvar tills jag står på startlinjen till Swiss Alpine.

Far till Nynäshamn och tankar löparglädje

Idag sprang jag en riktigt kort runda. Lusten ville inte riktigt infinna sig. Tusen ursäkter att inte springa. Tiotusen anledningar att låta bli. Helt enkelt en sådan dag!!!

Blev till sist ilsk och snörde på mig skorna strax före åtta, rygga på och så iväg till affären, måste ju i alla fall ge mig ut och lufta löparskorna. Tom rygga dit, nyttigheter som melon och chips(??!??!) som last på vägen hem.

Den här dagen, det här passet har inte ägt rum. Imorgon far jag till Nynäshamn för att tanka Swiss- och löpglädje tillsammans med Jan-Erik och intothwwild-Mary.

Tjo hopp!!!!

Imorgon vänder det

Som ni märker så har jag inte skrivit så mycket på sista tiden. Jag har heller inte läst så många bloggar. Jag kan inte riktigt svara på varför men jag känner inget sug efter varken det ena eller det andra.

Kanske beror på att jag tränat dåligt och känt mig allmänt trött och ur både fokus och form. Fick besked i måndags att mina järnvärden har gått ner igen. Ligger nu återigen på gränsen. Har misstänkt det och ätit lite extra järntabletter ett par veckor men ökar nu på dosen. Det är ju bara en vecka kvar till vi far iväg på träningsläger till Davos och då ska ju lagren av järn vara välfyllda. Hoppas på att en ökad dos fixar till det hela.

Just nu har jag en liten dipp men det går över. Från imorgon tänker jag ta mig i kragen och öka upp träningsmängden igen. Då blir det även mer liv här på bloggen.

Ny kostym

Som ni ser så har jag gjort om layouten på min blogg. Hoppas att ni gillar det nya utseendet lika mycket som jag gör.

Visst ser det bättre ut?

Prorehab måndag

Idag har jag haft riktigt roligt!! Jag har kört två träningspass nu på kvällen. Ett av en helt ny typ och ett som jag kört ett pass av tidigare. Likheten med de båda passen är att de båda är skadeförebyggande.

Efter en lång mailkonversation med Ingmarie så var det idag äntligen dags att prova på PowerPlate. PowerPlate är för att fatta mig kort en platta som vibrerar och på denna platta gör man sedan en massa olika övningar. Det som är bra med plattan är att den genom vibrationerna aktiverar många fler muskler, alla dessa småmuskler som man har men som kan vara lite svåra att komma åt. En stor poäng med den här träningen är att den är väldigt skadeförebyggande och det är nog främsta orsaken till att jag var där och testade. Det var rätt intressant, när jag körde själva passet så kändes det som om jag tränade fast man inte tränade… typ som på tv-shop. “Sitt i soffan och få magrutor på en vecka utan att anstränga dig”. Fast när jag var klar med träningen så kändes det i musklerna att de hade fått sig en genomkörare ändå körde vi väldigt lugnt idag. Passet gav mersmak och jag tror att det är riktigt bra alternativträning.

Efter det passet var det en snabb promenad bort till Sveavägen för att köra mitt andra pass, Pool Running med Rubin. Här visste jag ju redan vad som skulle komma. Sjukt tuff träning med enorm intensitet i 45 minuter. Rubin kör hårt, han skonar ingen, det finns inte en chans att maska på det passet. Det är verkligen all in som gäller där. Idag hade han hittat på nytt, en bit in i passet slängde han till oss hantlar (i någon form av flytande material) som vi skulle springa med. Dessa gav ytterligare motstånd i vattnet och höjde jobbighetsgraden ytterligare en nivå (vilket jag inte trodde var möjligt).

Efter dessa två underbara pass så lockar sängen, jag lovar!! Nu är John Blund här och det är dags att krypa ner och låta musklerna få sig en välförtjänt vila.