huke er …. nu laddar hon om

Nu har jag njutit i dagarna två, verkligen gottat mig i min egen seger, ätit chips bara för att och ätit en massa bra återhämtande mat. Nu är det dags att vända blad och se framåt.

Bild lånad av Maria Wiberg för Jogg.se

Det är nu mindre än tolv dagar kvar till mitt nästa stora mål för våren, TEC 50 miles och jag ser fram mot det galet mycket!!! Nu är det tolv dagar av laddning, bra mat och mycket sömn. Jag har funderat på till och från hur jag ska göra med mitt planerade sista långpass som jag tänkt springa nu på onsdag. Kanske att det inte blir något riktigt långt pass utan att jag nöjer mig med runt 15 kilometer. Därefter är det definitivt nedtrappning. På söndag har det utlovats en provspringning av TEC-banan och det har utlovats fantastiskt väder med tvåsiffrig temperatur. Så då får det nog bli en utflykt till Täby för att kolla in banan och ladda lite extra inför loppet. Insupa banan och sällskapet.

Jösses jag känner mig taggad,
jag vill att det ska vara lördag den 9 april nu!!

Det kom en och annan skur i ösregnet…

Vaknade på morgonen och tittade ut och såg att regnet bara öste ner utanför fönstret. Det har varit ok väder hela veckan och det hade vi hoppats skulle fortsätta även under fredagen och bergspasset.

Det blev lite funderingar på vad man skulle ha på sig och hur mycket man skulle ha med sig. Det kunde ju bli uppehåll likväl som det skulle kunna bli just så regnigt som det var på morgonen under hela dagen. Vi småsprang ut till bussarna men hann ändå bli rätt blöta på den korta tiden. Väl uppe vid Odeleite så försökte de att göra väntan så kort som möjligt för att inte stå och bli kalla i regnet. Jag och Marie sprang lugnt och höll koll på “kön”. Även fast det kändes lite tungt i benen så var det ändå en helt annan känsla en tidigare bergspass jag gjort. Jag var klart starkare, orkade småspringa upp för många backar vilket jag knappt orkat tidigare år. Regnet bara fortsatte att ösa ner utan uppehåll och vi blev blötare och blötare. Jag hade inte så mycket kläder på mig, en t-shirt under min tunna vindjacka och trekvarts tights. Men märkligt nog så frös jag inte så mycket, jag som brukar kunna vara en sån fryslort!

I veckan innan så var det väldigt många som pratade om att de ville springa med hem från bergspasset för att få till ett riktigt bra långpass. Men ju mer regnet höll i sig så föll fler och fler bort och jag kan förstå dem, det var verkligen ett riktigt busväder. Jag hade ju bestämt mig redan innan att jag skulle springa hem what so ever så jag hade aldrig någon tanke på något annat än att göra det. Från att ha varit säkert över 20 aspiranter på hemlöpningen så blev vi till sist nio som gav oss iväg. Tyvärr fick vi inte med oss Marie då hon var kraftigt nerkyld och behövde komma hem och få på sig varma kläder. Det var nog klokt för det blev verkligen inte bättre.

Den enda bild jag tog innan jag stoppade undan kameran för att rädda den undan alla vattenmassor. Här är en glad Marie och ennTerese med ultradrömmar. 

Så gav vi oss iväg, nio tappra och så Bosse på cykel med extra vatten om vi skulle behövt. Det regnade rejält hela tiden och till och från kom det extra rejäla skurar mitt i regnet. Vi kunde inte göra så mycket annat än att garva åt det hela, det var ju rätt komiskt. Vi sprang genom små byar där människorna som bodde där kurade i busskurer, under paraplyer och stack ut näsan genom dörrarna och samtliga skakade de på huvudet, skrattade och hejade. Undrar vad de tänkte om oss egentligen där vi kom springande, dyngsura och med breda leenden :).

Nio kilometer efter bergspasset så stannade vi för att äta lunch, då passade jag också på att byta kläder, ta på mig torrt från topp till tå. Jag strippade av mig samtliga blöta kläder och drog på mig torrt. Sen efter lunchen så stoppade jag ner mina torra fina fötter med torra strumpor ner i skorna, slurp, slurp och så var de torra fötterna ett minne blott. Tog sen på mig vindjackan och ryggsäcken så var även den torra tröjan ett minne ur det förgångna. haha, men det var rätt gosigt så länge det varade med de torra paltorna :).

Tyvärr hade jag missat att ta med mig en torr sport-BH och chansade på att köra utan. Lite orolig var jag för det och såg bilder för mitt inre där jag kom fram till Monte Gordo med såriga blödande bröstvårtor, men det gick som tur var bra. Men nästa gång kommer jag att ta med ett KOMPLETT ombyte, man lär sig.

Vi höll ett rätt bra tempo hela vägen, visst, vi gick uppför backarna, annars hade jag aldrig orkat, riktigt SÅ stark är jag ännu inte. Men däremellan, på slätten och nerför så tuggade vi på i bra tempo, vi höll runt 6-minuters tempo den mesta tiden och för min del så är det ett riktigt bra tempo med tanke på att jag sprungit mycket under veckan.

Hela gänget höll ihop bra, bitvis så var det några som sprang iväg och så var det Stefan från SpringTime som sprang mellan täten och kön där jag var. Jag hade hela tiden under hemspringningen sällskap av fantastiska Mia, Kjell och så Bosse på cykel, det var såå skönt. Jag försökte verkligen att hålla deras tempo men sackade dem nog lite i uppförsbackarna. Vi pratade och skrattade blandat med en del mer allvarliga diskussioner. Tänk vad man pratar bra då man springer, pratar och kommer närmare varandra. Mia och jag pratade en del om att det faktiskt var bara två år sedan vi träffades exakt här i Monte Gordo och vad mycket fantastiskt som har hänt sedan dess. Alla äventyr och alla vänner som man har fått i och med löpningen och all positiv energi som det gett en. Det var Mia som fick mig att gå med i IF Linnéa och det var i och med det som min löparkarriär tog fart på riktigt.

Ibland så trodde vi att det skulle hålla uppe och det gjorde det under någon väldigt kort stund men vi hann knappt kommentera det innan det kom ytterligare en störtskur. Några kilometer från Monte Gordo så blev det verkligen uppehåll och solen orkade nästan kika fram mellan de regntyngda molnen och det var oerhört skönt.

Mia och jag hade pratat om att vi skulle förlänga passet till 50km men då vi kom fram till hotellet så insåg jag min begränsning, jag var rejält sliten och förmådde mig inte till att fortsätta att springa i ytterligare några kilometer, jag tackade för mig och gick in och tog mig ett varmt (läs skållhett) bad som bästa Marie hade tappat upp, gissa om det var gött!!! En timme senare så kröp vi ner i bastun för att fylla på med ytterligare värme.

Jag är så nöjd och glad att jag sprang hem från bergspasset. Ok, vädret var inte det bästa men det är bra att ge sig ut på sådana pass också ibland. Vem vet vad det blir för väder den 9 april då jag ska springa TEC. Bäst att vara väl förberedd på alla eventualiteter och att utsätta sig för sådana här tuffa pass är den bästa förberedelsen jag kan få tror jag.

Nöjd, nöjdare… nä nöjdast!!

Idag var det dags för den tredje gemensamma träningen inför Lidingö Ultra som jag i Running Swedens regi håller i. Kajsa var den här gången på träningsläger, den lyllosen, men som fantastisk standin så hoppade bästa Torkel in.

Dagens jobb var att ta oss 35 kilometer. Jag hade innan fixat bansträckningen som visade sig bli rätt precis 35k, tänk att det funkar så bra att mäta via kartverktyg på nätet!!

Dagen började dåligt med att jag spillde ut juice på alla kartor som jag hade skrivit ut och skulle dela ut, jag lyckades dock rädda de flesta och så blev köksduken tvättad på köpet. For iväg sen för att hämta Torkel och glömde kartorna hemma, vände tillbaka, in i bilen, ska ta på mig vantarna, saknar en, backar tillbaka och där på marken ligger den… Men därefter så tror jag det mesta gick bra idag :)

 
De kortbenta gasellerna efter 33 kilometer och långt från besegrade!

Träffade gänget vid Östermalms IP, det härliga ultragänget. En del nytillkomna och andra som har sprungit båda tidigare pass. Vi började med att springa tillsammans i 6.30 tempo och det var så harmoniskt och skönt, ingen som krigade och skulle upp och dra utan alla höll tempot. Vi körde gemensamt de första 15k, fram till Preem-macken på Norr Mälarstrand där vi hade vårt första stopp. Därefter tog Torkel med sig de långbenta gasellerna för att köra ett lite hårdare tempo. Själv tog jag med mig de kortbenta gasellerna och vi fortsatte i samma tempo. Det är så himla roligt när man ser stora förbättringar bland deltagarna. En deltagare hade det riktigt tungt under vårt första pass. Det var med mycket stor ansträngning som h*n fullföljde det första passet. Idag så var det en helt annan sak, jag såg inga sådana stora trötthetstecken över huvudtaget idag, trippade upp för backe efter backe.

Jag hade tyvärr känningar, nä föresten, känningar är lite fel uttryckt, jag hade ont helt enkelt, i höger vad och hälsena. Det blev bättre då jag stretchade så jag gjorde det några gånger under passet och kunde fullfölja. Förutom det så är jag så jäkla.., nä, så SJUKT jäkla nöjd med passet. Vi snittade 6.36 på 35 kilometer och det är fasiken riktigt bra!! Jag körde inte något ultratänk med att vi skulle gå uppför backarna utan sprang uppför alla backar, något som jag nog aldrig gjort tidigare på den sträckan. Idag är jag banne mig nöjdast!!

 

Jag sjöng lovsånger till mina ben i duschen sen, för det tyckte jag att de skulle ha!

Jag – en ledare!

Japp, så var det, idag hade jag min premiärtur som ledare inför ett löppass. Det var Running Sweden som anordnar träningar inför Lidingö Ultra i maj och jag fick förfrågan i december om jag ville vara med och leda passen. Och jag tackade ja.

Jag passade på att ta en gruppbild på gänget vid ett rödlyse.

Jag måste erkänna att jag i morse var rätt nervös inför passet. Jag vet ju hur det gick förra söndagen när jag skulle springa långpass efter en partynatt. Men med det i minnet så tog jag det mycket lugnare på 40-årsfesten igår och kom hem redan strax innan tolv. Men jag var inte alls säker på min kapacitet.

Det var jag och Kajsa Berg som höll i passet och med oss så var det åtta sköna deltagare. Halv tio imorse samlades vi på Östermalms IP till ett strålande väder och taggade deltagare. Vi bestämde att vi skulle gå ut lugnt och hålla ihop gruppen till att börja med men att det sedan fanns möjlighet att en grupp tillsammans med Kajsa kunde springa på lite snabbare. Vi höll ihop fram till Stadshuset vid 12.5km där det var toalettstopp (hade inte en tanke på att man kunde gå in där för toastopp). Fram dit så höll sig alla till mitt tempo. Intressant för väl framme vid Lyran sen så tyckte alla att det hade varit superbra att köra lugnt första milen och först därefter gasa på.

Förutom den fantastiska vädret, de trevliga deltagandet, det barmarksliknande underlaget och fikat på slutmålet, Lyran, så var nog det bästa idag att jag kände mig stark och kunde hålla tempo. De första 28 km så snittade vi strax under 6.40 och det kändes jättebra! Jag höll till och med igen lite i början för jag fann mig själv springa på tok för fort för mitt eget bästa. Efter 28km var det en deltagare som fick det rätt tufft och jag gick då ner rejält i tempo för att h*n skulle orka ta sig hela vägen. Bitvis gick vi långa sträckor också för att orka hålla ihop det. Men vad gör väl det när det gick så bra att samtliga deltagare tog sig ner till Lyran och alla var strålande glada!

 

Dagens pass
Distans: 30.58km
Tid: 03:26:46
Puls: medel 149 (81%), max 188 (103%) 
Tempo: 6.55 min/km

Årets första långpass

Söndag morgon, klockan ringer halv sju, DET är lite tidigare än jag brukar gå upp på söndagar. Normala söndagar är det ju långpass med TSM, men den här söndagen var det fråga om mycket längre distans än så.

Det var närmare 60 stycken som hade anmält sig via Funbeat, där passet bland annat hade utannonserats. 42 tappra kom till slussen för att springa med delar av eller hela sträckan. Jag var förväntansfull av flera skäl, för det första så visste jag att det skulle bli en bra dag då jag varit med på den här typen av sociala långpass tidigare, sen så visste jag att en massa vänner var anmälda så det skulle bli enda långt partymingel hela vägen.

Vädret var helt perfekt, några minusgrader och i stort sett vindstilla, underlaget däremot var av mycket blandad kvalitet. Bitvis rena sommarunderlaget och bitvis helt oplogat och ett par decimeter snömodd. Som vanligt vid sådana här tillställningar så var det ett antal som slog distansrekord vilket alltid är jätteroligt. Väldigt inspirerande att se alla glada stolta som spräcker sina gränser. Förutom ett par tjejer som spräckte distanser runt milen så var det tre stycken som sprang hela sträckan från att tidigare sprungit mara-distanser.

Precis som förra året så hade Peter och Ulla gjort ett hästjobb med rekning av banan innan till allt gott de bjöd på från bakluckan av bilen där Ulla stod och inväntade oss. Vid två tillfällen blev vi bjudna på cola, kaffe, buljong, chips wienerbröd, pepparkakor och skumtomtar!!

Min resa det här året var klart lättare är för ett år sedan. Förra året hade jag tungt från lunch och i stort sett hela vägen fram in till slussen. I år blev det riktigt tungt ungefär 4-5 kilometer innan Brommaplan. Peter sa att det är inte så långt dit men det är långa kilometer, och jag fattade precis vad han menade, segare kilometrar har jag not inte upplevt!! Väl framme så var det skönt med en sista rejäl paus innan den slutmilen in mot stan skulle avverkas. Kroppen lyckades återhämta sig rätt bra på pausen så jag återfick lite krafter och vägen in mot stan kändes aningen lättare. Det var bra underlag tills vi kom fram till Tranebergsbron, där var det KATASTROF!!! Hela bron upp var bara tjock sörjig modd men precis uppe på krönet av bron så vände det och underlaget var bra igen, märkligt!!

Härliga bilder då vi närmade oss stan!

Väl tillbaka till slussen igen så var det självklart på sin plats för ett grupp foto! Sträckan jag la bakom mig i dag blev fantastiska 61km. Jag hade varit väldigt nöjd med en sträcka över tre mil, men det kändes så pass bra i kroppen så jag bara fortsatte och fortsatte. Klart skönt att få ett riktigt långt pass i kroppen så här tidigt på året. Perfekt självförtroende boost inför TEC i april.

Väl framme vid slussen så längtade man hem rejält efter att få krypa ner under ett skönt täcke och bara slappa och njuta av prestationen. Men då frågade Cecilia om det var någon som skulle med och ta en öl… Ja men det är väl klart, det blev bara jag och Cecilia som hakade på men vad gjorde väl det, hur trevligt som helst att ta en öl på Oliver Twist. En härlig belöning och ett skönt slut på en perfekt dag!

Skål!!

Årets Ultraevent i Stockholm

I februari händer något väldigt roligt i Stockholm. Vi har bjudit in Timothy Noaks och Rune Larsson till Stockholm för att föreläsa kring uthållighet och ultralöpning. Helgen kommer förutom föreläsningarna att bjuda på gemensamma långpass kring Stockholms alla öar och självklart en härlig middag där erfarenheter och upplevelser kan utbytas och nya kontakter knytas såväl som att befästa gamla.

Den internationellt välkände idrottsfysiologen Timothy Noaks, tillika författaren av Lore of Running, gör ett besök i Sverige för att tala om var uthålligheten sitter – är det i hjärnan eller musklerna? Han kommer även tala om saltbalans, kost och vätska under träning och tävling, samt ge sina synpunkter på hur elitultralöpare bör träna. Rune Larsson, Sveriges mest meriterade ultralöpare, kommer att bidra med sina erfarenheter av samma ämnen. Det kommer att finnas gott om tid för frågor och diskussioner.

Rune Larsson	Timothy Noaks

Klicka här: för ytterligare information kring eventet och anmälan.

Platserna är begränsade och börjar gå åt så anmäl
dig i tid om du vill vara säker på en plats!

Sörmlanda Ultra Marathon

Då var det dags igen, för årets happening på Sörmlandsleden. Inte heller i år blir det någon start för min del men i år ska jag i alla fall vara delaktig i loppet. Jag är nu på väg för att ge mig ut och hjälpa till med det jag kan för att loppet ska bli så bra som möjligt för alla de lyckossar som faktiskt ska springa.

 Action från förra årets SUM, fotogram Maria Wiberg

Nu är kaffet urdrucket så nu är det dags att packa ihop sig och fara iväg.

Rehabträning på Frösön… jo tjena!!

Efter att ha ställt in den ena tävlingen efter den andra under hela hösten så bestämde jag mig för att Frösön 6-timmars,där skulle det minsann inte bli DNS. Anledningen till att jag inte gick på DNS den här gången var inte att jag kände mig kry i kroppen och att jag äntligen var skadefri utan att jag ändå skulle vara där och heja fram Marie och Madde. Marie som tänkte persa dubbelt upp och Madde som skulle springa sitt första ultra. Hon sprang ju sitt första Lidingölopp veckan innan så det var verkligen på tiden att gå på ultradistanserna, haha.

Jag och Marie kom upp med tåget fredag-kväll, och starten gick nio på lördagsmorgonen så vi hade gott om tid att tjattra på kvällen och ta en lugn skön lång frukost på morgonen innan vi begav oss iväg.

Min plan var att ta det superlugnt, 3*15 minuter stod det ju på min rehabplan, så jag tänkte nog att en timme kanske jag skulle kunna springa i alla fall. När startskottet gick så kutade alla iväg i en faslig fart och jag och Madde blev ganska omgående distanserade av de övriga. Sjuminuters tempo skulle vi hålla och sjuminuters tempo höll vi. Jag tror vi pratade mer än vi sprang och skrattade och höll på och hade det väldans trevligt, nästan lite av en förfest minsann. Det fanns en brantare liten nerförsbacke på banan och jag kände av vänster knät aningen under de första varven sen kändes det bara helt enkelt fantastiskt bra i kroppen. Vi joggade på och vädret var fantastiskt och jag hade inte någon som helst lust att kliva av. Rätt var det var hade vi sprungit tre timmar och kommit halvvägs!!! Fattar inte alls vad tiden tog vägen. Kroppen kändes fortfarande helt fantastisk, var inte trött, vid något tillfälle kände jag av höger baksida lår men annars ingenting. Efter fyra timmar började jag känna av högerfoten, släppte då Madde som bara fortsatte att mala på. Jag promenerade ytterligare något varv för att efter fyra och en halv timma ta beslutet att kliva av helt.

Därefter hade jag fullt sjå att heja fram mina hjältar på banan, Madde som hade bestämt sig för att försöka nå marathon-distansen och Marie som nu jobbade stenhårt på att slå sitt pers på marathon-distansen. Vilka tjejer!!!! Dom lyckades! Så jäkla bra dom va!! Madde som förra veckan slog distansrekord genom att springa LL, springer en vecka senare sitt första marathon, det är så sjukt bra!!! Stort grattis bästa Madde!!!

Marie persade på marathondistansen men nästan en kvart och fortsatte därefter för att försöka persa på 6-timmarsdistansen. Fem mil var målet. Jag räknade och räknade medans jag hejade på henne för att se om hon skulle fixa det, fast efter ett tag så tröttnade jag på att räkna och bestämde mig för att joina henne istället. Jag hakade på henne när hon hade ungefär två varv kvar och sprang med henne de sista två varven, hon bara kutade på, hur stark som helst och det sista hon gör är att spurta ifrån mig för att till sist sluta på 50.4 km. Stort grattis bästa Marie!!!

Vilovecka avklarad

Dåså, då har jag lyckas få till en hel veckas vila. Det har inte varit jättesvårt då jag fortfarande har en del känningar i kroppen. Men idag så ska vilan vara över, nu ger jag mig iväg till gymmet för att bygga upp grymma benmuskler som ska ta mig över alperna på ett bra sätt nästa sommar.

Vill också dela med mig lite mer av min upplevelse, här i form av lite bilder.

Swiss Alpine Marathon

Nu har jag börjat smälta mitt äventyr. Jag har börjat förstå vilken prestation det verkligen är att genomföra ett högalpint ultralopp. Det kräver sin kvinna att vara körd i benen på väg uppåt efter dryga fyra mil och veta att det är minst 1300 meters stigning och ytterligare fyra mil kvar. När jag anmälde mig visste jag inte vad jag gav mig inpå. Hade jag sprungit loppet innan jag anmälde mig hade jag aldrig anmält mig!! Men nu har jag gjort det, det gick vägen och jag är stolt!

Hur förbereder man sig inför ett sånt lopp? Vad krävs det mer än att träna tillräckligt? Jag vet ännu inte! Med facit i hand skulle jag kanske ha låst in mig bra mycket oftare på gymmet för benträning och jag skulle kanske ha hoppat över något lopp i våras till förmån för mer backträning. Lärdomar att ta med sig in i framtiden.

Vad äter man då på ett sånt långt och tufft lopp? Av loppets hemsida framgick att det skulle bjudas på diverse olika drycker utefter banan och som energi fanns det bananer, bröd och någon form av energikakor. För att säkerställa energiintaget för egen del så hade jag innan jag for bakat Runekakor med en hel del nyttigt i som jag tog med mig ner. Jag packade en hög med dessa Runekakor, nötter, kakor, chips, macka, smoothie, en extra flaska med sportdryck, gel, redbullshot och godis i form av lakritsrullar i den dropbag som skulle fraktas till Bergün ungefär fyra mil in i loppet.

Hur klär man sig då när temperaturen kommer att variera från några plusgrader på morgonen till upp mot tjugo under dagen. Jag hade i min dropbag också packat ner ett par trekvarts tights, ifall jag skulle få skavsår av att springa i kjolen, en t-shirt, ett par compressionsstrumpor och ett par korta strumpor. Jag velade länge om jag skulle ta med mig ett par större skor eller om jag skulle chansa att mina Adidas Adizero Tempo skulle funka hela vägen. Jag hade bara sprungit 6 km med dem innan start så det var lite av en chanstagning som visade sig gå hem.

På mig från start hade jag; långärmad IF Linnéa tröja, tunn vindjacka ockå IF Linnea, löparkjolen från Race Ready, compressionsstrumpor CAP, på fötterna Adidas Adizero Tempo och på huvudet en vit keps. Med mig från start i fickorna på min kjol hade jag packat ner; en perfecta-flaska med sportdryck, fem Runekakor en att ta varje timme, salttabletter att ta varje halvtimme, tre lakritsrullar, ipren utifall att, en gel och en liten koffeinshot. 

Jag ställde klockan på fyra på morgonen, galet tidigt om du frågar mig!!! Snacka om att vara uppe FÖRE tuppen. Upp och förberedde det sista, tog på mig de framlagda kläderna och åt den planerade frukosten. Jag nöjde mig med att äta yoghurt och frukt, kände inte för att peta i mig en massa bröd så tidigt på morgonen.

Plockade ihop det sista, snörde på mig skorna och så gav vi oss iväg ner till stadion. Det var kyligt friskt ute, bakom träden i parken kunde vi skymta att gräsmattan var täckt av ett tunt frostlager, vi hade alla klätt oss med soppåsar utanpå våra löparkläder som skydd mot morgonkylan. Väl på plats lämnade vi in våra dropbagar, gjorde ett sista toalettbesök och gav oss iväg mot starten. Jag tog av mig min plastskrud den sista minuten innan start sen stod vi där, high fivade mot varandra och var sjukt taggade.

Starten gick och vi joggade iväg ut ur stadion. De första fem kilometrarna sprang vi på gatorna i Davos, som ett ärevarv fast i vårt fall så började vi med det. Jag hade koll på Maria och Annika de första kilometrarna men tappade bort dem redan innan vi lämnade Davos. Fredrikas härligt blå buff guppade upp och ner framför mig, från början rätt nära för att sen försvinna allt längre bort. Det tog inte lång tid innan jag var ensam, nu var det jag mot alperna. Det var trevligt att springa en sväng i Davos, först vinkade jag till Rune Larsson, lite senare morsade jag på Gunnar, som ju inte skulle starta sitt lopp förrän på eftermiddagen men som nu var ute och hejjade på oss. Uppe vid vårt lägenhetshotell uppe på balkongen stod hela övriga ligan och skrek för full hals, de skulle liksom Rune inte starta förrän klockan åtta. Vi var runt 400 personer som valt att starta klockan sex för att få fjorton timmar på oss istället för tolv som de övriga.

När jag närmade mig stationen, vilket var den första vätskestationen och också det sista vi skulle se av Davos på många timmar så stod Kjell och Ann-Marie och hejade, Kjell hade som de övriga någon timme kvar innan det var hans tur att ge sig upp i bergen och Ann-Marie skulle springa C42 också med start klockan åtta. Hon sprang med mig en liten bit och hejjade och peppade och tyckte att jag var en tuffing som gav mig iväg.

Den biten som jag nu hade framför mig fram till Fillisur hade jag inte tidigare sprungit men skulle visa sig vara fantastiskt vacker och underbar att springa. De första tre milen fram till Fillisur där stigningen skulle börja var lättsprungen och rolig och jag hade bra flyt och kände mig riktigt stark. Fredrika och jag såg varandra några gånger på väg dit, ibland låg hon före mig och ibland var jag före. Det kändes trevligt och tryggt att ha vänner runt kring sig. Efter Fillisur som var den lägsta punkten på banan så började stigningen, i början inte så brutalt då benen var pigga och lutningen relativt snäll. Jag visste att jag var stark i gång, att gå i rask takt då det lutar lite lagom visste jag från träningslägret var min grej. Det jag hade "glömt" bort var att jag då stigningen började den här gången hade nästan en mara i benen. Det gjorde att det blev allt utom lätt. Vid 34 kilometer kände jag en hand i ryggen och de uppmuntrande orden "kom igen, kämpa på nu", det var täten som kom i kapp och handen jag fick i ryggen och de uppmuntrande orden kom från vår stjärna Jonas Buud. Oj vilket tempo!! Klockan var då tio och fyra timmar senare skulle han springa i mål som vinnare, för fjärde året i rad, jag är så sjukt imponerad av honom!!

Nästa "milstolpe" för min del var att komma fram till Bergün vid fyra mil. Där skulle jag byta ut min långärmade tröja mot en t-shirt, det hade blivit klart varmare nu så en kortärmad skulle räcka bra. Här fanns det även lite belöning att hämta i min dropbag i form av chips godis och mat. Jag hade blivit lite småhungrig trots de Runekakor som jag regelbundet knaprat i mig. Aldrig mer köpe-bars för min del, från och med nu kommer jag hålla mig till mina Runekakor, lättätna, goda och fulla med nyttigheter! Jag funderade här också på om jag skulle byta ut min kjol till tights då jag hade börjat få antydan till skavsår på insidan av låren. Men då jag stormtrivdes i min kjol för övrigt så var jag bara in och plåstrade om mig, drog några remsor tejp där jag tyckte att det skavde. Detta skulle senare visa sig vara en rätt dålig idé då tejpen rätt snart lossnade och istället lämnade kvar själva klistret vilket gjorde att det skavde ännu värre. Alltid lär man sig något :-). Fick lite frågande blickar då jag skavde sönder en leverfläck som blödde ymnigt och färgade mina vanligtvis vita lår svagt rödfärgade på insidan...

Efter Bergün blev det allt brutalare, stigningen bara fortsatte. Det var några ställen som det flackade ut på och till och med lutade lätt neråt där jag valde att jogga väldigt lätt men det var på sjukt tunga ben. Att jag ändå valde att försöka jogga var för att få lite variation i kroppen. Efter lång tids gång så är det skönt för kroppen att få jobba med lite andra muskler om så bara för en kort stund. Den riktigt brutala stigningen, den beryktade 24%-aren började ungefär sex kilometer innan Keschhütte vilket är den högsta punkten på banan på 2632 meter. Redan innan jag kom dit var jag trött och sliten som en urvriden disktrasa, det var korta bitar jag orkade ta mig uppför innan jag var tvungen att gå åt sidan för att vila. Det var under den här stigningen som jag verkligen undrade vad sjutton jag gett mig in på och det var nu som jag tänkte att "10 000 kronor för att flyga helikopter ner från Keschhütte" lät som ett mycket överkomligt pris. Jag funderade på vad i min hjärna som gjorde att jag nu befann mig där jag var, vad som gjorde att jag självmant valde att utsätta mig för något dylikt. Jag lovade mig själv att aldrig någonsin göra om det! Det var nu som den stora massan från den senare starten började komma ifatt, förbi och ifrån, det var en strid ström av trötta hjältar som stretade uppför branterna upp mot högsta punkten.

Jag var trött och sliten och även om jag funderade på vad jag höll på med hade jag ändå hela tiden humöret i behåll. Publiken som hojtade och hejjade på oss efter banan med glada rop "hop hop Carina" "Super" "Bravo" följde i min väg. Mannen som stod vid Spina i början av loppet med en stor kokälla runt midjan och med "juckande" rörelser fick klockan att klämta var en syn. Folk som stod på sidan om och applåderade, jag hejjade, vinkade, log och applåderade tillbaka till dessa hjältar, det var minsann ett dagsverke även för dessa. Alla funktionärer som hälsade godmorgon när man sprang förbi under den tidiga morgonen. Vädret som tidigare i veckan hade varit rätt kallt och regnigt visade sig nu från sin allra bästa sida. Solen som sken från en i stort sett klarblå himmel vilket nog bidrog stort till all publik som var ute och hejjade. Att springa genom de små byarna kantad av människor var som att gå sin egen Eriksgata, jag kände mig kungligt stolt och kände att de var där för min skull. Att springa över den fantastiskt vackra tågbron och från andra sidan höra ljuv musik från två män som stod med enorma alphorn och spelade var magiskt! Allt detta gjorde att jag inte kunde vara annat än lycklig trots allt.

Väl uppe vid Keschhütte möttes jag av en läkare som stod där och tog i hand och hälsade mig välkommen med mitt namn och tittade mig i ögonen när han hälsade, jag log brett mot honom. Redan innan jag tog läkaren i hand så var alla tankar på helikopterfärd som bortblåsta och jag var bara lycklig över att ha tillryggalagt 53 kilometer på den här tuffa banan. Satte mig ner och njöt av ännu en Runekaka innan jag fortsatte upp över den lilla kanten för att fortsätta ut på Panoramatrail och vidare upp mot Scalettapasset.

Panoramatrail är en på många ställen väldigt smal stig med väldigt tekniskt underlag vilket gör att det blir rätt svårsprunget, jag kunde jogga lite försiktigt på en del ställen medan jag på andra ställen blev nästan stillastående på grund av min icke väl utvecklade teknik... Den smala stigen med brant lutning åt både hållen gjorde också att det här var lite svårt att både släppa om och springa om andra löpare. Tålamod hette dygden på den här biten. Vägen var enormt vacker med en utsikt över alperna som var helt magisk, snöklädda alptoppar ackompanjerade av den djupblå himlen. Det var tungt även upp till Scalettapasset men väl där var det "bara" 18 kilometer kvar med stora bitar skön nerförslöpning. Kroppen var nu galet sliten, benen tunga men känslan av att jag nu verkligen skulle klara det och känslan av att vara på hemväg gjorde att jag ändå kunde lufsa fram, det gick inte fort, inte smidigt men jag rörde mig stadigt framåt, meter för meter närmade jag mig Dürrboden varifrån även den tekniskt lite svårare löpningen skulle övergå i mer normal löpning på stigar och skogsvägar. Från Dürrboden och ner springer man genom hagar och över ängar, jag mötte ett gäng kor som jag fick dela väg med på deras väg in för mjölkning. Alpkorna är så fantastiskt söta, ser lite ut som rådjur i ansiktena.

När jag efter 77 kilometer löpning närmade mig Davos igen var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag hörde speakerns röst från Stadion på lång väg utan att kunna urskilja några ord. Men att nu till och med höra sorlet från stadion var helt underbart. Jag sprang nerför backen, under järnvägen för att sen svänga upp höger och vidare bort mot stadion. Folk hejjade och vinkade  och ropade längs hela vägen, publik blandat med människor som var på väg från stadion med medaljer dinglande runt halsen och trötta lyckliga leenden efter sina prestationer. Jag sprang försiktigt upp på trottoaren precis innan stadion och tog sen det första härliga steget in på tartanbanan. Följde långsidan och rundade kurvan på kortsidan, jag vinkade och high fivade med publiken och var oerhört lycklig. Gråten satt som en klump i halsen och nästan kvävde mig.

Jag hade gjort det, efter att ha sprungit min första mil för bara tre år sedan så har jag nu fullföljt Swiss Alpine Marathon.

Om jag ska göra om det?? Självklart :)

YES!!!

Jag har sprungit över alperna! Det var en fantastisk dag som började i ottan och höll på hela dagen. Tillsammans med vänner stod jag på startlinjen och med vänner firade jag bedriften. Jag var inte snabbast men jag var bäst, i min värld!!

Just nu har jag precis kommit innanför dörren efter 24 timmars försening. Fast i Zürich på grund av “kaksmulor i oljefiltret” som Mary uttryckte det… Det blev som ett bonusdygn vi fick tillsammans!

Nu ska jag sova. Smälta alla underbart galna och fantastiska intryck och så kommer det en längre rapport om mitt äventyr om ett par dagar!

Tack alla som lyckönskade och gratulerade via mess, facebook och bloggen, ni var med mig runt!!

Redo för Swiss Alpine

Nu så börjar det dra ihop sig. Runekakorna är  bakade, väskan är packad, strax ska jag iväg och köpa smågodis för att ta med på resan. Sen är det bara att ta sig iväg mot Centralen för vidare färd mot Arlanda med slutdestination Davos och Swiss Alpine. Tänk att det är dax snart, kommer ihåg när jag skrev det här inlägget, då 100 dagar kvar och oceaner med tid att träna och formtoppa. Nu är det 6 dagar kvar och det som är gjort är gjort, nu är det bara att ladda, vila och se till att benen är så fräscha som möjligt till på lördag. Veckan kommer att bestå av mycket vandring, vilket enligt Rune Larsson som har sprungit loppet närmare 20 gånger är det absolut bästa sättet för att formtoppa det sista.

Boostade energi med bästa Kristina i går, frågade ut henne ALLT om hennes lopp som hon gjorde 2007. Kvällen tillbringades i köket med att baka Runekakor fyllda med havregryn, solrosfrön, torkade physalis, hasselnötter, valnötter, Marabou mjölkchoklad och russin :-).

 
Det är det här jag nu åker ner till, bara att se det här fotot gör mig salig!!

Joddeli da ho ho!!!

12

12 är dagens siffra. 12, Tolv, XII, C, 1100, Duodecad, Duodenary.

Här några exempel på 12:

• Fredsgatan 12 är en välkänd restaurang i Stockholm.
• Kristendomens apostlar är 12 till antalet.
• Klockan är indelad i 12 timmar.
• Året består av 12 månader.
• Sumererna hade ett talsystem med talbasen 12.
• 12 har sin egen benämning i form av ett dussin.
• De olympiska gudarna är 12 till antalet.

12 är med andra ord en viktig siffra, så även för mig. Hela dagen idag kommer jag att se siffran 12 framför mig, jag kommer att titta speciellt på husnummer med siffran 12, bilar med siffran 12 i sig kommer att få extra uppmärksamhet av mig och jag kommer att räkna trappstegen i de trappor jag passerar för att se hur många det är. Är de 12 kommer jag nog gå en sväng till där.

12 dagar kvar, 12 futtiga dagar kvar tills jag står på startlinjen till Swiss Alpine.

Laddar och packar

Imorgon far jag till Davos på höghöjdsläger. Det ska bli fantastiskt roligt och jag ser fram mot en vecka med vandring/löpning i underbara miljöer med goa ultrakompisar. Just nu är det en mess på golvet hemma hos mig men innan sängdags så ska allt vara packat och klart och stå innanför ytterdörren. Jag kommer att försöka uppdatera bloggen under veckan så att ni kan hänga med lite på mina äventyr och ta del av de fantastiska miljöer som jag tror att jag kommer att få uppleva.

Medans jag har vänt upp och ner på min lägenhet för att hitta allt som jag ska ha med mig inför resan så har Mia gått i mål efter en fantastisk prestation, hon har gått och gått och gått tills det bara var hon kvar. De var 16 stycken från start i Fotrally och de sista tre timmarna var det bara Mia och Silvio kvar. Mia är en svår nöt att knäcka och den här gången var det ingen som rådde på henne. Stort grattis till henne.

Här ser ni också ett inslag i östnytt om hennes bragd.

Ännu mer roliga saker!

Då jag kom hem idag från mötet så var jag sprudlande glad. Glad och hedrad över att ha blivit tilldelad slutsträckan. Inte blev jag mindre glad och bubblig efter att ha länsat brevlådan. För i brevlådan låg det här:

Och på lördag far vi till Davos på träningsläger, det är nära nu, mitt fantastiska äventyr!!

Följ med på triathlon i skärgården

Nu på lördag så händer det massor. Inte nog med att det tydligen är ett giftermål som många pratar om så går det också en helt fantastisk härligt lopp, Jättelångt, som många av våra vänner ska springa.

Nu blev det så att jag och Maria inte ska springa det loppet men vi vill ändå springa jättelångt på lördag. Vi bestämde oss då för att fixa ett eget jättelångt som vi nu gärna tar med er på. Det kommer nog att till och med blir längre än våra vänner springer fast vi har valt att göra det som ett triathlon. Vi börjar med vatten för att fortsätta med löpningen och sedan avsluta med hjulmomentet. Med andra ord så börjar vi med en båtfärd från Strömkajen till Vaxholm. Springer från Vaxholm till Domarudden och tar sedan bussen hem.

Runt 40 km löpning kommer det att bli, en lagom lördagsutflykt i våra ögon, i härlig terräng och på små vägar och stigar.

Vi samlas på Strömkajen för att ta båten Sjögull tur 2651, den avgår därifrån klockan 09.00 och kommer fram till Vaxholm 09.50. 75 kronor är kostnaden för båten. Sen börjar vi i ett mycket lugnt och skönt tempo, en sådan här dag stressar vi inte, mot Domarudden. Vi kommer att följa den blå leden hela vägen.

Väl framme vid Domarudden finns det möjlighet till både mat och fika i vackra omgivningar. Om vädret är med oss kan det vara en skön avslutning på ett långpass. Är det riktigt dåligt väder kan vi korta av sträckan en aning och svänga direkt in mot Åkersberga för transport med buss eller roslagsbanan hem.

EDIT: Om man vill följa med och springa men vill springa lite kortare så kan man ta Roslagsbanan vid Rydbo station, vilken vi passerar vid 25km.

Häng med oss!!

Lidingö Ultra – check

Jaha ja, då har jag genomfört min andra ultratävling, Lidingö Ultra 50km. Tanken var att jag skulle ta loppet som ett vanligt långpass med lite extra service. Hur blev det då?

Vaknade på morgonen efter att ha sovit gott hela natten och var TOKNERVÖS!!!! Fattade inte alls varför, nervös för att ge mig ut och jogga ett långpass… men på något vis visste min kropp mer än vad min hjärna faktiskt hade en aning om. Min kropp hade helt andra planer än att kuta på samma sätt som ett vanligt långpass.

Käkade en stadig frukost som bestod av en massa frukt och keso och någon halvtimma senare en halv portion med spaghetti och köttfärssås. Vädret under dagen skulle vara runt 6-7 grader, mulet och regnskurar framåt eftermiddagen. Jag bestämde mig för att ta vätskebälte på mig, mest för att ha någonstans att förvara extrajacka, vatten och lite extra energi. I klädväg så blev det långa sommartights, kompressionsstrumpor, kortärmad funktions t-shirt, långärmad funktions t-shirt och IF Linnéa västen, tunn mössa och tunna vantar. På fötterna blev det snabbskorna, Adidas Adizero Ace.

Kom till Lidingövallen i god tid och gick direkt och köade för att få nummerlappen, träffade på alla mina löparvänner, det kändes jättebra att få peppa lite ihop med dem innan start.

Startskottet gick och vi joggade iväg, direkt efter startskottet blev jag nästan full i skratt, benen var BLY-tunga, hur f-n skulle jag orka släpa runt på de här stockarna i fem mil. Blev just då glad att det bara skulle vara ett helt vanligt långpass. Hade sällskap av Marie första biten men tappade sen bort henne. Efter de första hundra metrarna så släppte nämligen blyklumparna runt fötterna och jag kände mig rätt mycket lättare. Joggade lugnt, kikade på klockan och insåg att den visade under 6-minuters fart… hmmm.

Bestämde mig där och då för att låta kroppen ta kommandot, det jag själv bestämde var att jag skulle gå uppför, på slätten och nerför lät jag kroppen ta kommandot. Första milen var strax avklarad och kändes bra, förutom att jag stod på öronen rätt rejält vid ett tillfälle. Det bara smällde till så låg jag på backen med skrapsår i vänsterhanden och fattade inte riktigt vad som hänt. Reste på mig kände efter och insåg att det bara var att garva åt det och springa vidare.

Stoppade i mig det jag kom över vid kontrollerna, kaffe, Powerade, Cola, vatten, blåbärssoppa, chips, mackor, ris med sylt, frukt, russin. Blandade friskt och kroppen tog hand om allt och omvandlade det till behövlig energi. Jag hade dock en liten dip runt 23 km, kände att jag började tappa energi och sörplade snabbt i mig en gel som jag hade i bältet. Kom in till varvning vid 26 km och huvudet började helt plötsligt att tänka “Lidingövallen, kanske hoppa av här”, slog snabbt bort tanken innan den fick fäste och tog ett lite längre stopp den här gången. Pratade lite med Linda och Kristina som var där och peppade käkade lite extra och sprang sen iväg med sällskap av Fia. Vi höll ihop någon kilometer sen släppte hon, hon hade lite krångel med magen och orkade inte riktigt.

Jag kände mig nu lite starkare igen och sprang på bra och det var nu det riktigt roliga började, det var nu det var min grej helt klart! Jag fortsatte enligt plan med att gå uppför alla backar och lät kroppen och benen göra jobbet nedför och på flacken. Det var nu jag verkligen började plocka placeringar. Helt klart så var det många som var trötta nu, varför inte jag kände av den tröttheten på samma sätt har jag ingen aning om. Jag hade inte några som helst problem med att springa nerför backarna där andra stapplade och hade ont. Det var en helt underbar annorlunda upplevelse att se en rygg långt fram, inse att den kom närmare, gå upp jämsides och upptäcka att det var jag som var den starkare, säga några uppmuntrande ord och sedan vid nästa nedförbacke lägga in en högre växel och bara springa ifrån. Det här upprepade sig gång på gång!! Har aldrig varit med om något roligare, ju fler jag sprang om desto starkare blev jag, det var som om jag “knyckte” deras energi. Det här fortsatte hela vägen in i mål, den sista plockade jag under den sista kilometern, den som jag höll ofattbara 5.20 tempo i. Det var en helt underbart sjuk tävling och jag fattar ännu inte hur det var möjligt efter en rätt tung träningsvecka. Jag plockade närmare 40 placeringar under den sista halvan, snacka om att ha reservenergier!!!

Jag undrar om jag hade kunnat göra en så mycket bättre tävling med piggare ben, jag är tveksam, jag tror att jag gjorde det bästa jag kunde oavsett alla omständigheter och jag är lycklig som ett barn på julafton. Nog om mig, jag måste bara nämna två fantastiska tjejer som gjorde ultradebut igår.

Två tjejer som ni får se upp med på ultrabanorna framöver måste jag också lyfta fram och de är de två tjejer som kom femma och sexa i går.

Cecilia Johansson sprang sin första ultra. Hon har varit med i en del ultrasammanhang tidigare i och med en del sociala löpningar såsom Hornstull-Järna och har även där sprungit väldigt bra. Igår debuterade hon i officiella sammanhang och visade verkligen framfötterna och sprang in på en fantastisk sjätteplats.
Grattis Cecilia!

Den andra tjej som ni bör se upp med är en tjej som inte bara sprang sin första ultra i tävlingssammanhang utan även sin första ultradistans. Hon hade tidigare ett distansrekord på tre mil och igår så spurtade hon under den senare halvan av loppet förbi många ultradistans profiler och slutade på en fantastisk femteplats. Vad månne det bli av denna unga talang!!
Grattis Erika!!

Bilderna är tagna och lånade av Swissbabe och Lisse.

…på språng mot nästa ultra

Nu är det inte långt kvar, typ två dagar tills jag har prickat av ännu en ultratävling. En gång ingen gång, två gånger en vana… Känns som jag håller på att skaffa mig en väldigt trevlig vana.

Hur kommer det gå då? Ja, jag kan ju inte säga att jag tror på något stordåd. Jag har kört tuffa kvalitetspass vid tre tillfällen den här veckan. Poolrunning med Rubin i måndags, årets första riktigt tuffa backpass i tisdags och idag har jag kört ett löpekonomipass, vilket innebär att springa i högt tempo under några kilometer. Knappt fyra kilometer fick jag ihop idag i bra tempo.

Min plan för helgens ultra är att gå ut rätt lugnt men ändå inte fega för mycket. Försöka att trycka på lite nerför och på slätten och softa uppför. Tanken är ju att det ska vara ett soft långpass men då det faktiskt är tävling så vore det ju kul att försöka lite i alla fall. Kan jag hålla ett snittempo på under 7-minuter så kommer jag inte att gå därifrån missnöjd.

557

I helgen är det för övrigt en riktig tävlingshelg. En rad löparkompisar kommer att delta i antingen Lidingö Ultra, Kungsholmen runt eller Spring Cross så det är full fart på löparstockholm till helgen.

Vad ska ni göra till helgen, delta i något av ovan nämnda eller något annat lopp?

Roslagsleden

Lördagen var vigd för Upptaktsläger inför Jättelångt på Roslagsleden, vilket blev en helt fantastisk dag. Förutom att jag fick möjlighet att träffa världens underbaraste människor och få vistas i fantastisk natur så var mina fötter också lyckliga. Lyckliga i att få spritta fram i galet tempo över våta stenar och leriga stigar utan att halka det minsta.

Passet skulle gå efter Roslagsleden och det var etapperna två och tre som skulle springas. Började med att köra bilen ut till Domarudden som var slutdestinationen för vår löptur igår. Blev där upplockad av Jonte, som är en av de tre eldsjälarna bakom Jättelångt, och körd till starten vid Karby gård i Täby. Där väntade Kristina Paltén och Cecilia Pettersson som är de som har anordnat det här passet, Upptaktsläger för Jättelångt, tillsammans med tolv stycken övriga hugade lägerdeltagare. Där fanns också Jan Söderkvist, anordnare av TEC, som var mitt första ultralopp och Jan-Erik vilken stod för markservicen under passet.

Från vänster: Jonte, Torkel, Kari, Bernt, Jan-Erik, Charlotta, Jan, Lisse, Helena, Saeid, Nati, Rickard, jag, Marie, Niklas, Linda och längst fram Cecilia och Kristina. Bild Lisse.

Det var ett glatt gäng som sprang iväg, det var sorl i leden av glada röster, skön stämning, precis så skön som den alltid brukar vara på sådana här sociala långpass. Jag har varit med på några tidigare och jag blir alltid lika glad och förväntansfull för jag vet precis hur trevligt det alltid är.

Dagens tur var i stort sett uppdelat i fyra etapper och efter ungefär varje mil så skulle vi mötas upp av Jan-Erik för fika och påfyllning av energi. Den första sträckan var lättsprungen och jag fick inte så många tillfällen att utmana mina nya terrängskor. Efter ett snabbt fikastopp så sprang vi vidare på nästa delsträcka och nu hade jag sällskap av Marie och Kristina. Jag var tvungen att vid några tillfällen springa på lite fortare för att testa skorna. De var helt underbara och vi flög fram på fina stigar, jag studsade över stock och sten och inga rötter lyckades sätta krokben på mig. Det lyckades däremot en liten oansenlig sten som låg på en stor och fin äng, typ slät gräsmatta, göra. Jag for ner i backen och så fort Kristina och Marie såg att det hade gått bra så kunde de skratta åt det, för det hade sett rätt kul ut.

Första fikastoppet där det bjöds på sportdryck, energikakor, Runekakor, bananer och dextrosol.

Andra stoppet var vid Brottby, där det fanns en liten ICA och ett hamburgerställe. En ostburgare med pommes och cola satt fint där. Nu lämnade Marie oss bakom sig, då vi inte var klara samtidigt. Jag, Kristina och Saeid, som idag slog distansrekord, fortsatte vidare nu på den tredje sträckan. Nu var det verkligen riktig terräng, vi blev varnade av ett par vandrare att det skulle bli lite blött framöver och det blev det minsann med besked. Den här sträckan blev det inte mycket joggat på, ideligen kom det nya vattensamlingar som vi fick lirka oss förbi på än det ena än det andra sättet. Ofta med en stor omväg i granskogen som enda möjlighet.

Den här synen var mer regel än undantag på den tredje sträckan.

Den sista sträckan fram till Domarudden var en lättsprungen del och jag och Kristina sprang på lite där för att försöka hinna med att basta innan den stängdes klockan sex. Det var som vanligt helt grymt skönt att få krypa in i en varm bastu efter ett långt löppass. Som balsam för hela kroppen!!

Efter en trevlig middag så gick jag, Kristina och Bernt som var de som skulle bo kvar där till dagen efter en liten promenad runt Domarudden och solnedgången över sjön där var bedårande vacker.

Hela dagen var fantastisk, massor med prat och i härlig miljö. Ännu en helg att lägga på minnet och med värme i hjärtat se tillbaka på. Jag är så oerhört glad att jag lät löpningen komma in i mitt liv och speciellt glad att jag hittat långdistanslöpningen. Den har skänkt mig sån enorm glädje och jag har funnit så många goa underbara vänner och en sån fantastisk gemenskap. Jag ser fram mot en massa år i den här nyfunna gemenskapen och inser mer och mer vilka fantastiska äventyr jag kommer att få uppleva i och kring löpningen.

Fler bilder:
Lisses foton
Mina foton

Fler berättelser
Kristina Paltén
Marie

72 timmar senare

Hur känner jag mg nu då, tre dygn efter mitt livs största fysiska prestation. Att springa i elva timmar i sträck borde ju sätta enorma avtryck i kroppen. Att hålla i gång kroppen och framför allt orka hålla fokus under så lång tid. Hur känner jag mig egentligen?

Jag skulle kunna fatta mig extremt kort genom att bara säga: Jag känner mig helt fantastisk! Jag är fortfarande hög av endorfiner, lycklig och stolt över min prestation och faktiskt så gott som återhämtad fysiskt.

Fast det är ju idag, lite har jag allt känt av loppet, både under det och efter det, det måste jag ju erkänna, konstigt vore det väl annars. Under loppet så hade jag ju påhälsning av två gamla bekanta, det onda i höger knäveck och det onda i höger fot. Dessutom fick jag en sträckning under vänster fot.

Knävecket kom på besök redan under andra varvet men då jag inte uppmärksammade min gäst så verkade den mattas av för att helt försvinna något varv senare. Min onda högerfot smärtade till under varv fyra och stannade också kvar under något varv för att även den tröttna på den ringa uppmärksamhet som jag gav den. Sträckningen i vänsterfoten oroade jag mig rätt mycket över till att börja med, det hände under det sjunde varvet och smärtan var rätt hög under ett tag. Jag lyckades då ändra löpsteget en aning så att det mildrades och något halvvarv senare så försvann även den smärtan nästan helt.

Sista varvet gjorde det ont i HELA benen, och värst var det när jag gick, då kändes knäna riktigt tjocka, svullna och ömma. Faktum var att jag upptäckte att det märkligt nog gjorde mycket mer ont då jag gick än då jag sprang. Fast å andra sidan så var benen stumma som stockar då så att jogga var inte heller helt enkelt. Men då det var sista varvet så kunde jag fokusera bortom dessa problem och istället visualisera när vi för åttonde gången skulle göra vågen för funktionärerna, nu för sista gången för min del, för den här gången skulle det bli min målgång. Den sista vågen tillsammans med Leif och Kristina var helt underbar samtidigt som det kändes lite tung att Kristina nu skulle ut på egen hand i mörkret.

Efter målgång strosade jag runt och pratade med folk och käkade lite, applåderade in fantastiska Jonas Buud i mål, tog en ruggigt välförtjänt och skön bastu, vinkade av Kristina och Fredrika som skulle ut på sina sista två varv och småpratade lite med Bernt som strax skulle ut på sina sista fyra varv och gav mig sen iväg hemåt. Jag var fortfarande hög på endorfiner och hade inte några problem med att ratta min bil hemåt. Väl hemma hade jag lite svårt att komma till ro, läste igenom alla inlägg som Fredrika hade skrivit på intothewild under dagen och gick sen och la mig framåt halv tre.

Vaknade ganska snart av att knäna värkte och gick upp och tog en värktablett och fyllde på med lite vätska. Sen somnade jag om igen och fick några timmars sömn. På söndagen gjorde jag inte många knop, jag var rätt stel och hade fortfarande ömmande knän och unnade mig att vara extremt lat…

Under gårdagen gjorde det fortfarande ont i knäna speciellt när jag gick i trappor, så jag försökte helt enkelt att undvika det. Smart va! Nu ikväll känner jag mig i stort sett helt återställd. Jag har ju inte provat att ge mig ut och springa men jag har inte ont någonstans, ingen träningsvärk, inte ett skavsår och inte en blånagel.

Jag tycker det är märkligt att en sådan enorm fysisk utmaning inte ger mer känningar än så här. Undrar vad det beror på?
- Är jag verkligen så här bra tränad?
- Tog jag inte ut mig ordentligt?
- Fanns det mer att plocka ut?

Frågor som jag får försöka ta reda på i kommande lopp. Närmast på tur står Lidingö Ultra om fyra veckor.