Sidor

söndag, mars 21

Bra och dålig smärta

Det här med löpning är inte alltid enkelt. Det gäller att lyssna på kroppen och försöka tolka den rätt. Fel tolkning kan göra att en från början bagatellartad skada kan hindra en från löpning för lång tid framöver. Men hur vet man att man tolkar den rätt? Ja, jag tror ju inte att det är så himla enkelt, man får helt enkelt lära sig på vägen, ibland ta en och annan törn och ibland kanske lyssna lite i onödan.

I början av mina pass kan jag ha lite smärta eller känning både här och där. Det liksom flammar upp på ett ställe, håller i sig någon eller några minuter och klingar sen av. För att kanske lite senare smärta till någon annanstans för att sedan klinga av även där. De här plötsliga smärtorna som klingar av brukar jag inte alls bry mig om, jag vet att de kommer och jag vet att det försvinner. Jag vet inte riktigt vad det beror på men tänker som så, att kroppen liksom sätter sig ungefär som gamla hus gör, det knakar lite här och där men det är inget man behöver fästa sig vid.

Igår när jag sprang mitt långpass var inget undantag jag hade känningar lite här och där men de kortvariga smärtorna försvann som vanligt. Men så började det efter två tre mil kännas lite i kroppen igen. Benen blev stumma och det gjorde ont, fast det onda var rätt jämnt fördelat om ni förstår. Det var inte så att det gjorde ont på ett specifikt ställe utan det var mer en tröttond känsla. Det här onda är inget heller som jag brukar fästa mig vid, det känns ofta så efter riktigt långa pass. Att kunna bita ihop här och springa vidare ser jag inte som något dåligt utan något som man måste lära sig att hantera. Det är förmågan att kunna hantera den här typen av situationer som gör att man faktiskt kan ta sig vidare och i mål på riktigt långa lopp.

Jag skrev också igår om smärtan jag hade i min högerfot. Den smärtan var ingen bra smärta, den började redan i början av passet, Det smärtade till ordentligt när jag sprang vid ett par tillfällen, försvann sedan helt men kom sedan tillbaka under senare delen av passet och fortsatte att hålla i sig. Det gick att ändra på steget lite och på så vis mildra smärtan lite men den fanns där.

Idag var det dags för två mil med TSM. Jag kände av smärtan i högerfoten direkt när jag började springa. Det höll i sig och till och med tilltog under passet. Den här smärtan kändes som en dålig smärta, jag bröt passet efter strax åtta kilometer. Jag hade kunnat bita ihop och sprungit vidare, kanske utan att ha dragit på mig en långvarig skada men jag vill verkligen inte riskera något nu. Det här var ett sånt tillfälle när jag lyssnade på kroppen och lät den bestämma, ett sånt tillfälle när jag tror det inte är bra att bita ihop.

Som sagt det finns dålig och det finns bra smärta och det gäller att skilja på det. Hur hanterar ni smärtan, när lyssnar ni på den och låter den avbryta ett pass och när lyssnar ni på den men biter ihop?

6 kommentarer:

  1. Den typen av ont du beskriver efter tre mil brukar jag kalla "huvudvärk i benen". Den försöker jag glädjas åt och inbillar mig att det är "växtvärk", att jag blir bättre, men också att det är ett fantastiskt tillfälle att lära sig springa med den värken - för hur kommer det inte att kännas på allt längre distanser!

    Precis som du ser jag dock mer specifika, lokala smärtor som dåliga och anledning att bryta. Kan dock inte helt ärligt komma ihåg när det hände senast. Minns att jag fick ont i en höft efter mitt livs första tremilare, då lade jag av.

    Man skall absolut inte springa när man har ont, även återkommande småkrämpor ska man vara rädd om - rätt vad det är kommer de oftare. Jag brukar göra en notering om det i träningsdagboken (ex. "keff vänsterfot") så jag kan hålla koll och följa upp det mer systematiskt. Överhuvudtaget är träningsdagboken ett superviktigt verktyg här.

    SvaraRadera
  2. Precis som du känner jag skillnad på smärta och smärta. Vissa gånger gör det lite ont här och där men det ringer inga varningsklockor. Andra gånger känner man att det är läge att sluta. Att vila och vänta ut. Sen är man ibland dum och ignorerar, som när jag sprang bergspasset i portugal efter smärtorna från femmilen. Ville inte missa hela denna happening som ALLA pratade om. Kan hända att jag spädde på eländet lite då. Att min tvångsvila efteråt blev längre. Ja det är till och med rätt troligt....

    Hemma hade jag inte gjort så. Då hade jag vilat redan efter femmilen!

    SvaraRadera
  3. Jag tycker att det är stor skillnad på "godartad" smärta och "elakartad" smärta. Du har nämnt din fot till och från ett tag nu så kan vara läge att gå och kolla den. Jag ringer dig senare, så får du beskriva smärtan mer ingående så ska jag berätta vad jag skulle göra.

    SvaraRadera
  4. Jag har ett par ställen i min kropp som jag vet har en skada - vänster fot är en sådan. Där kan när som helst två ben lägga sig fel, det gör ont, och då är det bara att bryta, beställa tid hos kiropraktorn som drar det hela rätt, vila en vecka och sen är det bra. Att under träning ignorera den smärtan - bara dumt. Likaså känning av löparknä.
    Men ibland känns smärta mer som en trötthet i kroppen, ett allmänt molande till exempel i ryggen, och då fortsätter jag. På några långpass har jag varit med om det. Av den typen av värk har det inte blivit någon skada. Lite längre återhämtning än vanligt, sedan är det bra igen.
    Kanske kan en bedömning slira lite beroende på i vilket sammanhang man känner smärta. Äventyra mycket på en vanlig torsdagsträning? Tveksamt. Genomföra något man drömt om länge, förberett sig inför? Ja, då kanske jag chanssar på att kroppen ska klara av smärtan utan för stora skador, för att det är värt det. Just då.
    Hoppas du får en förklaring till det onda i din fot och hur du ska bli bra igen!

    SvaraRadera
  5. Bra Carina, att du hoppade av TSM träningen om jag hade varit du hade jag till och med skippat det passet totalt. DU hade ganska många mil i bena dagarna innan med dina långpass. Jag själv har svårt att vika ner mig under ett lopp och lyssna på kroppen. Hade jag lyssnat för mycket på min kropp under Gax hade jag troligen inte klarat av hela distansen.

    Det är en svår balans gång men jag tror du har bra koll på när du ska lyssna på kroppen och inte. Dessutom tror jag man flyttar gränserna under tävlingen när det verkligen gäller då viker man inte ner sig lika fort, det är min erfarenhet.

    /Staffan

    SvaraRadera
  6. Fredrika -> Vilket superbra uttryck "huvudvärk i benen", det är ju precis så som det faktiskt känns, det i kombination med "tröttont" säger nog exakt vilken smärta det är fråga om. Jag tror att de flesta kan känna igen den smärtan. Jag vet när jag sprang min första halvmara så kom den smärtan redan efter en mil, nu är en mil ingenting gränsen har flyttats fram åtminstone ett par mil till.

    Jag noterar självklart dessa reflektioner som jag har under löppass i min träningsdagbok. Bra att kunna gå tillbaka, som du skriver väldigt viktigt.

    Anna -> Visst är det så, att vissa saker vill man inte missa. Jag förstår att du hade svårt att inte hänga med på det omtalade bergspasset. Skönt att du verkar vara igång nu igen i alla fall, lite längre vila än önskat kanske men ibland gör man sådana prioriteringar.

    Marie -> Ja, tack för samtalet! Jag ska verkligen känna efter imorgonbitti. Känner jag av foten på samma sätt så ska jag än en gång utnyttja vår sjukförsäkring. Kolla upp foten för säkerhets skull.

    Cecilia -> Välbekanta smärtor som du vet om vad det beror på och direkt vet vad du ska göra åt det. Då skulle jag också stanna direkt, men ibland så tar det en stund innan man inser att det just den här gången inte är en övergående smärta utan något annat som man faktiskt måste reagera på.

    Ditt molande i ryggen låter ju som något liknande som Fredrika beskriver som "huvudvärk i benen" fast i ditt fal i sitter det i ryggen, en smärta som "stärker" och "bygger". Den typen av smärta tror jag att man med träning kan "flytta fram" så att det dröjer längre och längre innan den uppkommer. Man blir helt enkelt uthålligare och tåligare.

    Gax Staffan -> Ja, det kanske hade varit klokt, att skippa det menar jag, men jag ville ha till ett back to back pass med lite mängd så det var anledningen. Jag valde att springa i den näst långsammaste gruppen bara för att verkligen inte pressa det minsta utan bara jogga lätt. Smärtan i foten tänkte jag att den kanske ger med sig som mycket smärta ju gör efter lite uppvärmning men det gjorde den inte och därför klev jag helt enkelt av.

    Jag tror inte att något liknande kommer att stoppa mig under TEC, där kommer min smärttröskel vara mycket högre och jag kommer att välja min strid. Det är ju mitt första ultra och jag hatar att misslyckas så det kommer jag inte att göra...

    SvaraRadera

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.

Profillänk på Facebook

Carina Boréns Facebook-profil