15+15+15+15 = Tufft

Då det här var mina längsta femton minuter i mitt liv så blir det självklart ett av de längre inläggen också.

Idag stod det på mitt schema från Skogen att jag skulle springa 15-30 minuter löpekonomi vilket är samma som snabbdistans. På schemat för IF Linnéa stod det 15 15 15 15. Hmm, what is that!! Vi fick förklaringen av Allan precis innan passet att det innebar:

15 15 15 15. Mitt planerade tempo inom parantes

• 15 minuter uppvärmning, helt fritt tempo (6.30)
• 15 minuter i den absolut övre delen av komfortzonen (6.00)
• 15 minuter i riktigt högt tempo, det här ska inte vara behagligt, det ska göra ont och smaka blod (5.40)
• 15 minter nedvarvning i helt fritt tempo (sakta återkomma till livet)

Rundan vi skulle springa idag var runt södermalm, jag insåg på en gång att skulle jag springa den rundan med de här snabbfotade varelserna så skulle jag komm så långt efter att de skulle ha hunnit dricka upp sina öl och gått hem innan jag ens hade tagit mig runt. Jag kollade då med Allan om det var ok att korta rundan, vilket var helt i sin ordning, men det skulle göra ont! Han har ju sprungit en del med mig och insåg säkert också att det var en rätt bra idé.

Vi gav oss iväg, gåendes... tills någon kläckte ur sig: "att visst var det fritt tempo, men det kanske inte var gång som avsågs...." då började det röra på sig i leden. Jag trodde ju att jag skulle få kuta själv på min minirunda men fick sällskap av Mia, Sofie och Micke. Mia och Sofie sprang ju båda 12-timmars i helgen och behövde ta det "lugnt" så det passade bra att kuta med mig. Mia sa att hon skulle piska mig, fast ändrade det till pepp, kändes aningen lugnare. Kändes fantastiskt kul att hon ville göra det.

Vi började jogga ner mot Tanto och tog där till vänster bort mot Dannvikstull. De övriga sprang åt andra hållet för att köra Södermalm runt. Vår plan blev då att vi skulle komma ungefär samtidigt tillbaka till Tanto för ett härligt bad innan After Run Beer.
Tranorna har kommit till Tanto
Jag kände redan vid de första 15 att det skulle bli rätt tufft, värmen tog ut sin rätt. Mia var fantastisk, hon pratade massor och kom med en tips och råd redan här på uppvärmningen vad jag skulle tänka på då det blev tungt och jobbigt.
- "Om benen känns tunga, fokusera då på andningen och att den går lätt".
- "Om andningen blir tung, känn då vad lätt benen springer och att de trummar på".
- "Fokusera också på armarna, tänk dig att du har stavar i händerna och hjälp till med dom".
- "Räkna steg, som Paula Radcliff".
- "Andas in, räkna, ett två tre, andas ut, räkna, ett två tre, känn rytmen".

När första 15 var avklarade ökade vi till 6.00-tempo. Det blev verkligen jäkligt jobbigt, Mia peppade hela tiden!! "Du orkar, Det ser bra ut, Kom igen Carina, Upp med hakan, Tänk dig att du sätter foten aningen längre fram, Glöm inte att andas. Du har ett bra löpsteg." Det funkade fast pulsen var skyhög, den låg i spannet jag enligt Skogen ska ha för intervaller, så nog kämpade jag lite. När det började närma sig slutet på andra kvarten och då det skulle vara dags att vända för att springa RIKTIGT fort, så sa jag att jag måste få vila innan. Jag fick det på nåder... en minut kom vi fram till att jag skulle få hämta andan innan vi vände för 5.40 tempo-löpningen. Vi gick Vi vände Vi ökade

Fan vad fort det gick, redan efter drygt ett par minuter så kände jag att faaan, det här går inte och slog av på takten. Mia hojtade, "du kan, kom igen, fem minuter ska du orka, det är bara fem minuter av ditt liv". Hon hade strax innan försökt med "det är bara femton minuter av ditt liv", men i det läge kändes femton minuter som en hel evighet. Jag bet ihop, ökade steget igen och tänkte att va fan, hon har rätt, fem minuter fixar jag. Vi sprang under Skanstullsbron och det började bli riktigt plågsamt och jag visste att det skulle komma en uppförsknix strax och tänkte hur fasiken det skulle gå. Vi närmade oss och Mia hojtade "Korta steget, spring upp för backen sen får du slå av, vi springer upp för backen, i Linnéa springer man upp för backar". Ok, jag ÄR ju IF Linnéa så jag tog i och helt plötsligt var vi uppe och som belöning så fick jag vila lite, jag slog av på tempot till gång. Mia var på direkt, "jogga Carina, rör på benen, det är nu du bygger pannben, lär kroppen att återhämta sig" och jag joggade, sakta sakta.

Så fortsatte det, bit för bit. Vi ökade ett par tre minuter, joggade, ökade igen och jag orkade!!!! Mot slutet av de femton minutrarna så såg vi en tjej en bit framför oss. Och Mia sa "Vi kutar om henne sen är vi klara, kom igen, när du har passerat henne får du slå av på takten!!" Jag längde steget, jag ökade steget och var uppe i grymma 4.20 då jag passerade tjejen!! Jag flög!!!

Tack för fantastisk pepp UltraBästaMarathonMia!!

Så här såg vi ut när vi sprang, jag med tungan ständigt
hängande och Mia med ett leende.