Nu har jag börjat smälta mitt äventyr. Jag har börjat förstå vilken prestation det verkligen är att genomföra ett högalpint ultralopp. Det kräver sin kvinna att vara körd i benen på väg uppåt efter dryga fyra mil och veta att det är minst 1300 meters stigning och ytterligare fyra mil kvar. När jag anmälde mig visste jag inte vad jag gav mig inpå. Hade jag sprungit loppet innan jag anmälde mig hade jag aldrig anmält mig!! Men nu har jag gjort det, det gick vägen och jag är stolt!
Hur förbereder man sig inför ett sånt lopp? Vad krävs det mer än att träna tillräckligt? Jag vet ännu inte! Med facit i hand skulle jag kanske ha låst in mig bra mycket oftare på gymmet för benträning och jag skulle kanske ha hoppat över något lopp i våras till förmån för mer backträning. Lärdomar att ta med sig in i framtiden.
Vad äter man då på ett sånt långt och tufft lopp? Av loppets hemsida framgick att det skulle bjudas på diverse olika drycker utefter banan och som energi fanns det bananer, bröd och någon form av energikakor. För att säkerställa energiintaget för egen del så hade jag innan jag for bakat Runekakor med en hel del nyttigt i som jag tog med mig ner. Jag packade en hög med dessa Runekakor, nötter, kakor, chips, macka, smoothie, en extra flaska med sportdryck, gel, redbullshot och godis i form av lakritsrullar i den dropbag som skulle fraktas till Bergün ungefär fyra mil in i loppet.
Hur klär man sig då när temperaturen kommer att variera från några plusgrader på morgonen till upp mot tjugo under dagen. Jag hade i min dropbag också packat ner ett par trekvarts tights, ifall jag skulle få skavsår av att springa i kjolen, en t-shirt, ett par compressionsstrumpor och ett par korta strumpor. Jag velade länge om jag skulle ta med mig ett par större skor eller om jag skulle chansa att mina Adidas Adizero Tempo skulle funka hela vägen. Jag hade bara sprungit 6 km med dem innan start så det var lite av en chanstagning som visade sig gå hem.
På mig från start hade jag; långärmad IF Linnéa tröja, tunn vindjacka ockå IF Linnea, löparkjolen från Race Ready, compressionsstrumpor CAP, på fötterna Adidas Adizero Tempo och på huvudet en vit keps. Med mig från start i fickorna på min kjol hade jag packat ner; en perfecta-flaska med sportdryck, fem Runekakor en att ta varje timme, salttabletter att ta varje halvtimme, tre lakritsrullar, ipren utifall att, en gel och en liten koffeinshot.
Jag ställde klockan på fyra på morgonen, galet tidigt om du frågar mig!!! Snacka om att vara uppe FÖRE tuppen. Upp och förberedde det sista, tog på mig de framlagda kläderna och åt den planerade frukosten. Jag nöjde mig med att äta yoghurt och frukt, kände inte för att peta i mig en massa bröd så tidigt på morgonen.
Plockade ihop det sista, snörde på mig skorna och så gav vi oss iväg ner till stadion. Det var kyligt friskt ute, bakom träden i parken kunde vi skymta att gräsmattan var täckt av ett tunt frostlager, vi hade alla klätt oss med soppåsar utanpå våra löparkläder som skydd mot morgonkylan. Väl på plats lämnade vi in våra dropbagar, gjorde ett sista toalettbesök och gav oss iväg mot starten. Jag tog av mig min plastskrud den sista minuten innan start sen stod vi där, high fivade mot varandra och var sjukt taggade.
Starten gick och vi joggade iväg ut ur stadion. De första fem kilometrarna sprang vi på gatorna i Davos, som ett ärevarv fast i vårt fall så började vi med det. Jag hade koll på Maria och Annika de första kilometrarna men tappade bort dem redan innan vi lämnade Davos. Fredrikas härligt blå buff guppade upp och ner framför mig, från början rätt nära för att sen försvinna allt längre bort. Det tog inte lång tid innan jag var ensam, nu var det jag mot alperna. Det var trevligt att springa en sväng i Davos, först vinkade jag till Rune Larsson, lite senare morsade jag på Gunnar, som ju inte skulle starta sitt lopp förrän på eftermiddagen men som nu var ute och hejjade på oss. Uppe vid vårt lägenhetshotell uppe på balkongen stod hela övriga ligan och skrek för full hals, de skulle liksom Rune inte starta förrän klockan åtta. Vi var runt 400 personer som valt att starta klockan sex för att få fjorton timmar på oss istället för tolv som de övriga.
När jag närmade mig stationen, vilket var den första vätskestationen och också det sista vi skulle se av Davos på många timmar så stod Kjell och Ann-Marie och hejade, Kjell hade som de övriga någon timme kvar innan det var hans tur att ge sig upp i bergen och Ann-Marie skulle springa C42 också med start klockan åtta. Hon sprang med mig en liten bit och hejjade och peppade och tyckte att jag var en tuffing som gav mig iväg.
Den biten som jag nu hade framför mig fram till Fillisur hade jag inte tidigare sprungit men skulle visa sig vara fantastiskt vacker och underbar att springa. De första tre milen fram till Fillisur där stigningen skulle börja var lättsprungen och rolig och jag hade bra flyt och kände mig riktigt stark. Fredrika och jag såg varandra några gånger på väg dit, ibland låg hon före mig och ibland var jag före. Det kändes trevligt och tryggt att ha vänner runt kring sig. Efter Fillisur som var den lägsta punkten på banan så började stigningen, i början inte så brutalt då benen var pigga och lutningen relativt snäll. Jag visste att jag var stark i gång, att gå i rask takt då det lutar lite lagom visste jag från träningslägret var min grej. Det jag hade "glömt" bort var att jag då stigningen började den här gången hade nästan en mara i benen. Det gjorde att det blev allt utom lätt. Vid 34 kilometer kände jag en hand i ryggen och de uppmuntrande orden "kom igen, kämpa på nu", det var täten som kom i kapp och handen jag fick i ryggen och de uppmuntrande orden kom från vår stjärna Jonas Buud. Oj vilket tempo!! Klockan var då tio och fyra timmar senare skulle han springa i mål som vinnare, för fjärde året i rad, jag är så sjukt imponerad av honom!!
Nästa "milstolpe" för min del var att komma fram till Bergün vid fyra mil. Där skulle jag byta ut min långärmade tröja mot en t-shirt, det hade blivit klart varmare nu så en kortärmad skulle räcka bra. Här fanns det även lite belöning att hämta i min dropbag i form av chips godis och mat. Jag hade blivit lite småhungrig trots de Runekakor som jag regelbundet knaprat i mig. Aldrig mer köpe-bars för min del, från och med nu kommer jag hålla mig till mina Runekakor, lättätna, goda och fulla med nyttigheter! Jag funderade här också på om jag skulle byta ut min kjol till tights då jag hade börjat få antydan till skavsår på insidan av låren. Men då jag stormtrivdes i min kjol för övrigt så var jag bara in och plåstrade om mig, drog några remsor tejp där jag tyckte att det skavde. Detta skulle senare visa sig vara en rätt dålig idé då tejpen rätt snart lossnade och istället lämnade kvar själva klistret vilket gjorde att det skavde ännu värre. Alltid lär man sig något :-). Fick lite frågande blickar då jag skavde sönder en leverfläck som blödde ymnigt och färgade mina vanligtvis vita lår svagt rödfärgade på insidan...
Efter Bergün blev det allt brutalare, stigningen bara fortsatte. Det var några ställen som det flackade ut på och till och med lutade lätt neråt där jag valde att jogga väldigt lätt men det var på sjukt tunga ben. Att jag ändå valde att försöka jogga var för att få lite variation i kroppen. Efter lång tids gång så är det skönt för kroppen att få jobba med lite andra muskler om så bara för en kort stund. Den riktigt brutala stigningen, den beryktade 24%-aren började ungefär sex kilometer innan Keschhütte vilket är den högsta punkten på banan på 2632 meter. Redan innan jag kom dit var jag trött och sliten som en urvriden disktrasa, det var korta bitar jag orkade ta mig uppför innan jag var tvungen att gå åt sidan för att vila. Det var under den här stigningen som jag verkligen undrade vad sjutton jag gett mig in på och det var nu som jag tänkte att "10 000 kronor för att flyga helikopter ner från Keschhütte" lät som ett mycket överkomligt pris. Jag funderade på vad i min hjärna som gjorde att jag nu befann mig där jag var, vad som gjorde att jag självmant valde att utsätta mig för något dylikt. Jag lovade mig själv att aldrig någonsin göra om det! Det var nu som den stora massan från den senare starten började komma ifatt, förbi och ifrån, det var en strid ström av trötta hjältar som stretade uppför branterna upp mot högsta punkten.
Jag var trött och sliten och även om jag funderade på vad jag höll på med hade jag ändå hela tiden humöret i behåll. Publiken som hojtade och hejjade på oss efter banan med glada rop "hop hop Carina" "Super" "Bravo" följde i min väg. Mannen som stod vid Spina i början av loppet med en stor kokälla runt midjan och med "juckande" rörelser fick klockan att klämta var en syn. Folk som stod på sidan om och applåderade, jag hejjade, vinkade, log och applåderade tillbaka till dessa hjältar, det var minsann ett dagsverke även för dessa. Alla funktionärer som hälsade godmorgon när man sprang förbi under den tidiga morgonen. Vädret som tidigare i veckan hade varit rätt kallt och regnigt visade sig nu från sin allra bästa sida. Solen som sken från en i stort sett klarblå himmel vilket nog bidrog stort till all publik som var ute och hejjade. Att springa genom de små byarna kantad av människor var som att gå sin egen Eriksgata, jag kände mig kungligt stolt och kände att de var där för min skull. Att springa över den fantastiskt vackra tågbron och från andra sidan höra ljuv musik från två män som stod med enorma alphorn och spelade var magiskt! Allt detta gjorde att jag inte kunde vara annat än lycklig trots allt.
Väl uppe vid Keschhütte möttes jag av en läkare som stod där och tog i hand och hälsade mig välkommen med mitt namn och tittade mig i ögonen när han hälsade, jag log brett mot honom. Redan innan jag tog läkaren i hand så var alla tankar på helikopterfärd som bortblåsta och jag var bara lycklig över att ha tillryggalagt 53 kilometer på den här tuffa banan. Satte mig ner och njöt av ännu en Runekaka innan jag fortsatte upp över den lilla kanten för att fortsätta ut på Panoramatrail och vidare upp mot Scalettapasset.
Panoramatrail är en på många ställen väldigt smal stig med väldigt tekniskt underlag vilket gör att det blir rätt svårsprunget, jag kunde jogga lite försiktigt på en del ställen medan jag på andra ställen blev nästan stillastående på grund av min icke väl utvecklade teknik... Den smala stigen med brant lutning åt både hållen gjorde också att det här var lite svårt att både släppa om och springa om andra löpare. Tålamod hette dygden på den här biten. Vägen var enormt vacker med en utsikt över alperna som var helt magisk, snöklädda alptoppar ackompanjerade av den djupblå himlen. Det var tungt även upp till Scalettapasset men väl där var det "bara" 18 kilometer kvar med stora bitar skön nerförslöpning. Kroppen var nu galet sliten, benen tunga men känslan av att jag nu verkligen skulle klara det och känslan av att vara på hemväg gjorde att jag ändå kunde lufsa fram, det gick inte fort, inte smidigt men jag rörde mig stadigt framåt, meter för meter närmade jag mig Dürrboden varifrån även den tekniskt lite svårare löpningen skulle övergå i mer normal löpning på stigar och skogsvägar. Från Dürrboden och ner springer man genom hagar och över ängar, jag mötte ett gäng kor som jag fick dela väg med på deras väg in för mjölkning. Alpkorna är så fantastiskt söta, ser lite ut som rådjur i ansiktena.
När jag efter 77 kilometer löpning närmade mig Davos igen var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag hörde speakerns röst från Stadion på lång väg utan att kunna urskilja några ord. Men att nu till och med höra sorlet från stadion var helt underbart. Jag sprang nerför backen, under järnvägen för att sen svänga upp höger och vidare bort mot stadion. Folk hejjade och vinkade och ropade längs hela vägen, publik blandat med människor som var på väg från stadion med medaljer dinglande runt halsen och trötta lyckliga leenden efter sina prestationer. Jag sprang försiktigt upp på trottoaren precis innan stadion och tog sen det första härliga steget in på tartanbanan. Följde långsidan och rundade kurvan på kortsidan, jag vinkade och high fivade med publiken och var oerhört lycklig. Gråten satt som en klump i halsen och nästan kvävde mig.
Jag hade gjort det, efter att ha sprungit min första mil för bara tre år sedan så har jag nu fullföljt Swiss Alpine Marathon.
Om jag ska göra om det?? Självklart :)
Innan passet värmde jag upp på löpbandet. Tänkte att det kunde vara dags att väcka löparbenen från en veckas semester, det kändes sådär… Lite känningar här och var trots att steget ändå kändes piggt och lätt.
Jag har sprungit över 
Därefter körde jag massor med stretch och lade speciellt mycket fokus på löparknä-stretch. Fick lite tips på en stretch som kändes riktigt bra av en kille där. Tackar för det! 
%5B6%5D.jpg "bild (4)")
