P90X – nu 4 dagar – and I’m lovin it!

Gårdagens pass fokuserade på axlar och armar och jag insåg rätt snart att ska jag fortsätta med det här, och det ska jag ju, så måste jag köpa på mig lite fler hantlar i olika vikter. Just nu har jag två hantlar nu men jag skulle behöva ett par till. Surfade lite och insåg att Rusta absolut hade det billigaste alternativet, så det blir nog en sväng dit till helgen.

Jag jobbade sent idag och var inte hemma förrän närmare åtta och då väntade ett pass med 90 minuter yoga på mig. Härligt!! Precis vad min stela kropp behöver, krigarens posé ett, två och tre och massor med andra övningar som utmanade både stela muskler och taskigt balanssinne.

Jag ser redan fram mot passet imorgon som innehåller ben och ryggträning. Pullups och chins igen… När jag gjorde testet i söndags så kunde jag, om man verkligen är snäll i sin bedömning, göra typ 1/4 dels pullups. Det var allt… Det ska bli intressant att se om jag överhuvud taget någon gång i framtiden kommer att kunna göra en hel själv utan att ta hjälp av en stol. Men det är mitt mål. Jag ska ge mig själv en guldstjärna då jag fixar en hel pullups på egen hand.

Bring it on!!

P90X Fas1 dag 2 o så lite löpning

Redan idag på morgonen, närmare bestämt klockan 06:00 till mina grannars förfäran drog jag igång pass nummer två, Plyometrics, ett pass med massor med hopp och skutt och flås, som gjort för att köra tidigt på morgonen när resten av världen sover. Det var roligt fast jag tror att jag skulle kunna ha tagit ut mig en hel del mer om jag inte hade känt mig lite hämmad av den tidiga morgonen. Nästa vecka då samma pass ska köras igen så ska jag nog försöka att få till det på kvällen istället, skulle kännas bättre.

Att jag körde passet i ottan idag berodde på att min plan var att träna med IF Linnéa nu på kvällen. Marie skulle göra debut och jag “återkomsten”. Tyvärr, eller föresten egentligen inte tyvärr, men inställt blev det. För Maries del så kom jobbet emellan och för egen del så prioriterade jag bort det då Madde ringde och ville träffas. Valet var enkelt:).

Väl hemma igen gav jag mig ändå ut på ett sent pass, det blev riktigt riktigt kort, nog bland det kortaste jag sprungit. Det var ändå en seger att jag kom ut för jag kan inte påstå att jag var supersugen på att springa när jag väl kom hem. Knappa tre kilometer blev det, faktiskt var det rätt skönt att springa när jag väl tagit mig ut, luften var klar och crispig, riktigt höstigt! Tyvärr så gnällde mitt knä redan efter ett par kilometer så då vek jag ner mig och lommade slokörat hem igen. Så kan det gå. Nu tortyrstund med min foamroaller så är den här träningsdagen till ända.

Kan nämna också att i P90X ingår också en dietplan, den berättar jag mer om i ett annat inlägg.

Bring it on!

P90X – Fas 1 dag 1 - då var jag igång

Har idag rivstartat igång P90X-programmet med supertuff träning för bröst och rygg. Det var en kavalkad av olika pullups och pushups som serverades mig idag. Det var vanliga push-ups följt av vanliga pull-ups som direkt följdes av military push-ups, reverse grip chin-ups, diamond push-ups, dive-bomber push-ups och en rad andra med mer eller mindre fantasifulla namn. Namn på övningar som såg rätt oskyldiga ut men som visade sig innehålla riktigt tuffa moves.

Exempelvis dive-bomber push-ups är en övning där man står på alla fyra, ganska brett mellan både händer och fötter, sen gör man en dykning med näsan mot golvet mitt emellan händerna och därefter ska bröst och höfter röra sig samma väg mot golvet så att när man är klar befinner sig i typ kobran. Sen tillbaka samma väg… Fattar ni? Nej, kanske inte men ok kolla här då:

Det var roligt och utmanande och jag känner mig oerhört skönt trött i kroppen nu. När jag var klar med det här passet så fick jag mig ett bonuspass :-). Nästan 20 minuter magträning! 300 moves! Jo jag tackar!

Bring it on!!

Johodå – jag gillar utmaningar

Så var det så dags igen, jag läste på den här bloggen om det här och blev så klart jättesugen att testa. Jag har lite svårt att motstå såna här utmaningar och just den här typen passar mig väldigt bra. Jag gillar att ha ett program och köra efter och då jag ändå planerar att träna upp styrka och smidighet och snabbhet nu under hösten så landade det här helt perfekt.

Jag har roat mig idag med att väga, mäta, fota och testa så att jag nu har ett utgångsläge från vilket jag ska förbättra mig galet mycket!!

Nu ska jag bara inhandla en sån här:

någonstans…

Sen är det bara att köra igång, P90X som står för Power 90 dagar eXtreme.

Bring it on!!

Sörmlanda Ultra Marathon

Då var det dags igen, för årets happening på Sörmlandsleden. Inte heller i år blir det någon start för min del men i år ska jag i alla fall vara delaktig i loppet. Jag är nu på väg för att ge mig ut och hjälpa till med det jag kan för att loppet ska bli så bra som möjligt för alla de lyckossar som faktiskt ska springa.

 Action från förra årets SUM, fotogram Maria Wiberg

Nu är kaffet urdrucket så nu är det dags att packa ihop sig och fara iväg.

Runners Gym

Jag och Tene pratade redan då vi åkte hem från Vasastafetten för typ jättelänge sen att vi skulle ta oss till Runnersgym för att testa på den träningen. Runnersgym är träning som är anpassad för löpning och löpare och hålls i Body In Motions lokaler vid slussengallerian. Passet hålls av Rubin McRae och då jag har gått på pass med honom redan tidigare så hade jag en del förhoppningar på klassen.

Jag och Tene bestämde oss för att även haka på på löpningen som föregår själva passet, löpningen är en 8km runda som de kör innan. Jag måste erkänna att jag var rätt orolig för passet och inte blev jag mindre orolig när jag kikade runt på vilka som skulle med o springa. Det var inte direkt några som kämpar med att komma under timmen på milen… Jag ville inte sinka så jag tänkte att jag hakar på så länge det går. De hävdade förstås att det skulle vara ett lugnt pass.. yeah right!!!

Drog iväg från slussengallerian uppför Katarinavägen, sneddade upp på Glasbruksgatan och vidare över Södermalm. Catti och Rubin frågade då och då om jag var med och höll lite koll och frågade om det gick bra. Jodå, svarade jag, kommer persa på fem kilometer… Tyvärr hade klockan inte fått kontakt med satelliterna så jag kunde inte kolla då vilket tempo vi höll men fort gick det. Hängde med i dryga tre kilometer sen vek jag av och genade tillbaka till slussen, vi var där ungefär samtidigt ändå… jaja, jodå, jag överlevde uppvärmningen.

Sen började själva Runnersgym-passet. Först värmde vi upp, haha, med jogg på stället, hälkick, höga knän, jägarvila med hopp och andra typer av hopp. Högt tempo, en jäkla pepp från Rubin och tuffa övningar där hela kroppen fick sig en gneomkörare. Ungefär det sista vi gjorde på passet var att Rubin skickade ut oss till trappan i husen och så var det bara att springa på, upp och ner, tempo tempo tempo!!! Ta tre steg i taget, tempo!! Spring uppför med höga knän, varje trappsteg. Sen var det dags att hoppa jämfota uppför trappan och jag inser FAN, jag kan inte hoppa jämfota!!! Jag står, koncentrerar mig, hoppar och landar…. vänster höger. Står, koncentrerar mig hoppar, landar… vänster höger, jag ska ju landa jämfota!!!!! Förutom den lilla fadäsen så var träningen mycket bra, känner mig skönt trött i kroppen.

Note to self: Lära mig hoppa jämfota

Rocken roller

Köpte ett alldeles eget tortyrredskap!!! Den är i alla fall fruktansvärt plågsam att använda och jag funderar till och från om det verkligen är bra det här!! Jag har köpt mig en “Foamroller” som är en rulle, knappa metern lång och kanske dryga tio centimeter i diameter. Den var dyr men jag räknar med att den är värd varenda krona. Den lägger jag under min onda ITB och rulla fram och tillbaka.

Så nu har jag plågsamma stunder här hemma både morgon och kväll. Undrar bara hur länge det ska göra så här fruktansvärt ont!????

Rehabträning på Frösön… jo tjena!!

Efter att ha ställt in den ena tävlingen efter den andra under hela hösten så bestämde jag mig för att Frösön 6-timmars,där skulle det minsann inte bli DNS. Anledningen till att jag inte gick på DNS den här gången var inte att jag kände mig kry i kroppen och att jag äntligen var skadefri utan att jag ändå skulle vara där och heja fram Marie och Madde. Marie som tänkte persa dubbelt upp och Madde som skulle springa sitt första ultra. Hon sprang ju sitt första Lidingölopp veckan innan så det var verkligen på tiden att gå på ultradistanserna, haha.

Jag och Marie kom upp med tåget fredag-kväll, och starten gick nio på lördagsmorgonen så vi hade gott om tid att tjattra på kvällen och ta en lugn skön lång frukost på morgonen innan vi begav oss iväg.

Min plan var att ta det superlugnt, 3*15 minuter stod det ju på min rehabplan, så jag tänkte nog att en timme kanske jag skulle kunna springa i alla fall. När startskottet gick så kutade alla iväg i en faslig fart och jag och Madde blev ganska omgående distanserade av de övriga. Sjuminuters tempo skulle vi hålla och sjuminuters tempo höll vi. Jag tror vi pratade mer än vi sprang och skrattade och höll på och hade det väldans trevligt, nästan lite av en förfest minsann. Det fanns en brantare liten nerförsbacke på banan och jag kände av vänster knät aningen under de första varven sen kändes det bara helt enkelt fantastiskt bra i kroppen. Vi joggade på och vädret var fantastiskt och jag hade inte någon som helst lust att kliva av. Rätt var det var hade vi sprungit tre timmar och kommit halvvägs!!! Fattar inte alls vad tiden tog vägen. Kroppen kändes fortfarande helt fantastisk, var inte trött, vid något tillfälle kände jag av höger baksida lår men annars ingenting. Efter fyra timmar började jag känna av högerfoten, släppte då Madde som bara fortsatte att mala på. Jag promenerade ytterligare något varv för att efter fyra och en halv timma ta beslutet att kliva av helt.

Därefter hade jag fullt sjå att heja fram mina hjältar på banan, Madde som hade bestämt sig för att försöka nå marathon-distansen och Marie som nu jobbade stenhårt på att slå sitt pers på marathon-distansen. Vilka tjejer!!!! Dom lyckades! Så jäkla bra dom va!! Madde som förra veckan slog distansrekord genom att springa LL, springer en vecka senare sitt första marathon, det är så sjukt bra!!! Stort grattis bästa Madde!!!

Marie persade på marathondistansen men nästan en kvart och fortsatte därefter för att försöka persa på 6-timmarsdistansen. Fem mil var målet. Jag räknade och räknade medans jag hejade på henne för att se om hon skulle fixa det, fast efter ett tag så tröttnade jag på att räkna och bestämde mig för att joina henne istället. Jag hakade på henne när hon hade ungefär två varv kvar och sprang med henne de sista två varven, hon bara kutade på, hur stark som helst och det sista hon gör är att spurta ifrån mig för att till sist sluta på 50.4 km. Stort grattis bästa Marie!!!

Nu kör jag…

Det här känns jättekonstigt, att skriva ett blogginlägg. Det var så länge sen nu att jag faktiskt funderar på vem i hela världen som är intresserad av att läsa. Är man borta så här länge från “bloggvärlden” så får man liksom finna sig i att falla i glömska. Men ändå för er mina vänner som kanske ändå fortfarande kikar in här så tänkte jag smyga igång lite igen, både med bloggandet och trappa upp tränandet. Varför nu denna vändning?

Först en kort resumé:

Jag sprang Swiss Alpine, fick ont i foten, gick till läkaren och fick min dom, var deppig och trulig och visste inte riktigt varken ut eller in. Var och kollade mina blodvärden och hade all time high!! Resulterade i att jag struntade i foten och artros och allt vad läkaren sa och sprang på, hade sån grym energi så jag sprang till mig ett alldeles eget löparknä… Var hos Rubin och fick behandling och ett “komma tillbaka från skada-program” från honom som jag nu följer. Ställde in halvmaran, ställde in Lidingöloppet och nu är det knappt en vecka kvar till Frösön 6-timmars, som jag kanske ställer in…

Men varför just idag? Jo, jag var idag hos läkaren som gav mig min dom för så många veckor sedan, jag mailade till honom redan veckan efter domen för att få svar på mina frågor och fick en tid först idag. Nu har jag fått mycket förklarat för mig utan att egentligen veta så mycket mer… haha jag kanske är lite trög.

Vad sa han då, jo i stora drag att han inte egentligen vet, bra va!! Nu blev jag klokare. Om jag fattade allt rätt så sa han att det som syntes på röntgen då den 18 augusti mindre än tre veckor efter Swiss Alpine var svullnad runt leden och pålagringar som inte nödvändigtvis behöver vara artros, det skulle kunna varit början på en stressfraktur också, en rejäl överansträngning. Pålagringarna skulle kunna härröra från det faktum att jag pronerar. Alltså så bör jag gå tillbaka till skor med pronationsstöd. OM det är så att det inte är artros utan en rejäl överansträngning så kan det bli bättre av att jag vilar och inte anstränger foten. OM det är artros så spelar det ingen större roll om jag vilar, det blir inte direkt bättre av att vila. Något som också lugnade mig betydligt var att han berättade att en steloperation i den leden absolut inte kommer att hindra mig från att kunna springa. Hade jag varit balettdansös hade jag däremot fått problem, så den karriären får jag väl lägga ner :)…

Så vad jag har kommit fram till är att jag fortsätter med min rehabträning för löparknät, trappar upp löpningen, håller tummarna för att allt kommer att lösa sig.

Domen

Nu var det ett tag sedan jag skrev något inlägg och det kommer förmodligen att dröja ett tag även till nästa inlägg kommer in. Jag har väntat på min dom och nu har jag fått den:

Mellan proximala metatarsale 1 och kuniformae mediale finns artrosförändringar i leden med reaktiva pålagringar och visst litet intillliggande ödem. I senorna kring fotlederna bilateralt finns lätt ökad mängd vätska och i peroneus brevissenan på vänster sida finns från i höjd med strax ovan laterala malleolens spets gående kaudalt en längsgående ruptur i senan som inte förefaller färsk. I övrigt ses inga påtagligare förändringar.

Jag har ännu inte riktigt kommit på hur jag ska förhålla mig till resultatet. Jag måste få fundera lite till.

Till dess, ha det bra alla ni därute. Kram!!

Som man bäddar får man springa…

Jag har ju haft problem med min högerfot till och från sedan i januari. Jag har ont inne i foten liksom. Om man tänker sig högsta punkten uppe på foten, på vristen liksom fast inuti. Kan inte förklara det bättre. Ofta gör det inte ont alls och ibland hugger det liksom, ungefär som om något kommer snett eller som om det vore någon nerv som kommer i kläm. Händer det när jag är ute och springer kan jag oftast ändra löpsteget en aning så att smärtan klingar av och i stort sett försvinner. Nu under sommaren har dock smärtan eskalerats och det har under vissa pass gjort ont hela tiden. När jag kom hem från Schweiz så gjorde det ont även då jag inte belastade, det liksom pulserad smärta i foten.

Hur som helst det är bakgrunden till varför jag när jag kom hem från semestern gjorde slag i saken och tog mig till en läkare. Jag fick börja med att gå och röntga foten. Läkaren få fotkliniken på Sophiahemmet kunde dock inte se något på plåtarna men ville gärna sälja på mig ett par MTB-skor, ni vet såna där som är typ runda under och där man får ett rullande steg. Jag tackade nej och han valde att skicka mig till MR dit jag var igår och till en ortopedteknisk klinik för att ta fram fotbäddar.

På torsdag i nästa vecka ska jag först tillbaka till läkaren för att få svar på MR, jag vet inte riktigt vad jag ska hoppas på att problemet är. Jo föresten det vet jag, jag hoppas att det INTE är artros som var läkarens första gissning, det vore oerhört tråkigt då det inte går att göra något åt. Efter läkarbesöket ska jag gå och hämta mina livs första fotbäddar. Även fast de kanske inte tar bort det onda, om det nu är så illa att det är artros, så kommer de förmodligen att lindra det onda. Det är jag glad för!

Jag älskar dem!!!!!

Nu kom inläggen i lite fel ordning tror jag men vem bryr sig om såna bagateller när det här inlägget handlar om en nyupptäckt kärlek! Tänk vilken tid det har tagit för mig att inse vad underbara de är!

Förut har jag sett dem som problem, fått ont i magen och känt mig besegrad av dem så fort de har närmat sig. Har alltid vetat att när de väl närmar sig så har det bara varit att vika ner mig, de har alltid varit de starka! Varken min vilja eller min fysik har klarat av dem!

Nu har något hänt, jag ser inte längre problemet, jag ser utmaningen och möjligheten, möjligheten att bygga fysik, att bygga vilja och pannben. Gång på gång har jag passerat dem men inte riktigt insett potentialen!! Hur fantastiskt stark man känner sig då man besegrar dem och hur fantastiskt stark man kommer BLI då man besegrar dem!! Stora som små, långa som korta, det spelar ingen roll, jag älskar dem alla!!

Jag älskar backarna!!!

Jag vill inte!!

Fick påminnelse i morse då jag steg upp att jag skulle till MR, detta innebar att jag nästan inte hann packa träningsväskan. Började med installationer på jobbet vilket innebar att jag missade tiden. Upptäckte att vattenflaskan hade läckt ut så mina träningskläder var fuktiga redan innan träning. Väl på core-passet insåg jag att jag inte orkade ett endaste dugg…

Efter core-passet var det dags för yoga 60 minuter, då insåg jag plötsligt vad hela den här dagen har försökt att säga mig…

Gick ur träningssalen, svidade om, åkte hem, käkade mackor.

Jag vill inte träna idag ju!!!

Just one of those days!!!

Aj aj aj

Härliga träningsvärk!!! Jag har grymt ont i hamstrings. Helt klart ett kvitto på att jag inte maskade på träningen igår!! Stelt och ont och jag njuter för fullt!!

Då passade det enormt bra att slänga sig i poolen idag för att köra ett tufft Pool Running pass med tuffa intervaller. Även idag var det Robert istället för Rubin. Lite annorlunda upplägg av passet, kändes som ett väldigt tufft pass plus att det var längre än normalt. Nästan en timme körde han med oss idag.

Nu ser jag oerhört mycket fram mot intervallerna som ska köras i kuperad terräng imorgon!! Spännande att se om kroppen är lika stark då som i söndags!

Bästa passet!!!

Har funderat till och från på den här bloggens vara eller icke vara. Har ännu inte kommit till något beslut men som ni märker så duggar det inte så vansinnigt tätt mellan inläggen just nu. Det beror inte på att jag inte har tränat för det har jag.

Efter intervallpasset i tisdags har jag kört:

• Två pass styrketräning på gymmet
• Ett pass Core
• Ett pass PowerYoga
• Två löppass

Som sagt nog tränar jag på allt. Att jag nu känner att jag bara måste lägga in ett inlägg har med dagens löppass med RunningSweden ute på Lidingö att göra. Dagar som den här och pass som dagens gör att jag vill dela med mig upplevelsen till minst hela världen!!

16 kilometer terrängkör ute på Lidingö med 6 kilometer fartökning stod det på programmet. Bara den beskrivningen gör mig skräckslagen!! Jag är verkligen inte stark i terränglöpning, backar skrämmer mig fortfarande och jag brukar nästan ALLTID hitta någon trovärdig förklaring till varför jag inte tar mig igenom ett sådant pass. Idag hade jag laddat med ett antal förklaringar till varför jag inte skulle orka springa i alla backar, varför jag skulle sacka efter och kanske bryta i förtid. Jag segade till och med i morse för att kanske missa passet, hann som tur var i tid.

Passet började med genomgång där jag tydligen uttryckte min oro, Tone tittade på mig och sa “det är lugnt”, kände mig inte så lugn. Vi joggade iväg, den ena backen efter den andra avverkades och jag fann mig springa i hasorna på Anders och Tone utan några problem. Jag fasade för fartökningen då mina tillkortakommanden skulle märkas för tydligt. Efter fem kilometer var det dags, ledarna ökade tempot och jag joggade med, den ena backen efter den andra avverkades, pulsen steg till skyhöga dryga 170 men benen och huvudet la inte av. När det var 1500 meter kvar av fartökningen var jag riktigt körd, sjukt trött och med en ventilering som hördes vida omkring. När det var 300 meter kvar så kom ytterligare en backe. Pulsen var nu uppe i 177, det är riktigt högt!!! Jag slet mig uppför hela backen, på toppen firade jag i mitt inre. Fan va jag var stark idag!!

Vet inte vad det beror på, höghöjdseffekten, att mina blodvärden nu äntligen ligger över 130, att jag har börjat köra styrka på gymmet eller att jag helt enkelt har byggt någon ytterligare centimeter på pannbenet. Ingen aning och vet ni??? Jag skiter i det, idag är jag bara glad och stark!!!

Härliga intervaller

Efter att ha drillars i närmare en timme i poolen igår på Pool Running passet så var det idag dags för intervaller med Running Sweden.

Igår körde jag ett pass Pool Running, det var ett tag sedan sist och det kändes, eller om det var Swiss som satt kvar lite i kroppen. Tungt var det i alla fall. Robert som körde passet igår körde intervaller med oss. Efter uppvärmningen var det dags för intervaller, tio stycken enminuters intervaller med 15 s vila mellan och vi skulle ligga på max!! Efter det var det dags för långa intervaller, 4*4 minuter med lite längre vila mellan varje. Mjölksyran bara sprutade i benen, sjukt jobbigt. Efter dessa intervaller var det så dags för enminuters intervaller igen, tio stycken. Vi avslutade med 5* en minuts benspark som grädde på moset. Superkul pass som verkligen körde slut på mig. Jag tror att jag har hittat en teknik också som gör det ännu jobbigare och som får mjölksyran att komma mycket snabbare = bättre träning. Me like :-)!

Idag var det löpning på schemat, intervaller med Running Sweden. Vi skulle köra 2*5 enminuters intervaller i runt 5.00 tempo. En minutersintervaller i det tempot ska ju absolut inte vara så övermäktigt då jag ju faktiskt kört tusingar i det tempot tidigare. MEN då vi ju tränar inför Lidingöloppet som ju som bekant inte är ett flackt lopp så körde vi ju självklart inte heller dessa intervaller på flacken utan dessa kördes i kuperad terräng. Det gjorde det hela klart jobbigare!! Fast jag kände mig rätt stark idag, hängde med på alla de intervaller jag körde (nöjde mig med sex stycken). Visst fick jag slita lite för att haka på uppför backarna i det tempot men det var absolut inte galet jobbigt. Tror faktiskt att jag har byggt en och annan muskel under semesterveckorna i Schweiz.

Fast jag måste verkligen jobba på min utförslöpning, fick lite tips av Tone, hon kikade på mig när jag sprang utför och hade en hel del tips att komma med. Jag har helt fel teknik, lyfter inte på benen, lutar mig mer bakåt än framåt och bromsar hela vägen ner, helt enkelt gör det onödigt jobbigt för mig. Öva öva öva!!!

De sex en intervallerna jag körde gick i följande tempo:

1. 5.15 min/km
2. 4.52 min/km
3. 4.42 min/km
4. 4.30 min/km
5. 5.05 min/km
6. 4.59 min/km

Inte så stark – ännu

Det får bli mer av den här varan, varan som jag har försummat rejält under vintern och våren. Ren skär jäkla styrketräning på gymmet!!!!

Körde idag igenom precis hela kroppen, inte en enda muskel har kunnat undgå mitt skarpa öga. Med hjälp av en bra app på min Iphone så fick jag till ett riktigt bra pass. Då det är oceaner av tid sedan jag körde ett rent styrkepass sen så tog jag det ganska lugnt. La inte på speciellt mycket vikt utan såg till att jag kunde köra runt 3*15 rep på varje övning. Nu känner jag mig så där skönt mör i kroppen och inväntar träningsvärken som ju lär komma som ett brev på posten.

Innan passet värmde jag upp på löpbandet. Tänkte att det kunde vara dags att väcka löparbenen från en veckas semester, det kändes sådär… Lite känningar här och var trots att steget ändå kändes piggt och lätt.

Nästa vecka kommer jag att trappa upp träningen rejält, fast jag kommer att köra väldigt varierad träning, nu är det slut med enahanda löpning. Jag kommer att lägga in massor av annat, stående inslag i min träning framöver kommer förutom regelrätta styrkepass och löpning även att innefatta Pool Running, core och yoga. Sen kan det nog tänkas att jag smyger in annat också som jag tycker verkar kul.

Vilovecka avklarad

Dåså, då har jag lyckas få till en hel veckas vila. Det har inte varit jättesvårt då jag fortfarande har en del känningar i kroppen. Men idag så ska vilan vara över, nu ger jag mig iväg till gymmet för att bygga upp grymma benmuskler som ska ta mig över alperna på ett bra sätt nästa sommar.

Vill också dela med mig lite mer av min upplevelse, här i form av lite bilder.

Swiss Alpine Marathon

Nu har jag börjat smälta mitt äventyr. Jag har börjat förstå vilken prestation det verkligen är att genomföra ett högalpint ultralopp. Det kräver sin kvinna att vara körd i benen på väg uppåt efter dryga fyra mil och veta att det är minst 1300 meters stigning och ytterligare fyra mil kvar. När jag anmälde mig visste jag inte vad jag gav mig inpå. Hade jag sprungit loppet innan jag anmälde mig hade jag aldrig anmält mig!! Men nu har jag gjort det, det gick vägen och jag är stolt!

Hur förbereder man sig inför ett sånt lopp? Vad krävs det mer än att träna tillräckligt? Jag vet ännu inte! Med facit i hand skulle jag kanske ha låst in mig bra mycket oftare på gymmet för benträning och jag skulle kanske ha hoppat över något lopp i våras till förmån för mer backträning. Lärdomar att ta med sig in i framtiden.

Vad äter man då på ett sånt långt och tufft lopp? Av loppets hemsida framgick att det skulle bjudas på diverse olika drycker utefter banan och som energi fanns det bananer, bröd och någon form av energikakor. För att säkerställa energiintaget för egen del så hade jag innan jag for bakat Runekakor med en hel del nyttigt i som jag tog med mig ner. Jag packade en hög med dessa Runekakor, nötter, kakor, chips, macka, smoothie, en extra flaska med sportdryck, gel, redbullshot och godis i form av lakritsrullar i den dropbag som skulle fraktas till Bergün ungefär fyra mil in i loppet.

Hur klär man sig då när temperaturen kommer att variera från några plusgrader på morgonen till upp mot tjugo under dagen. Jag hade i min dropbag också packat ner ett par trekvarts tights, ifall jag skulle få skavsår av att springa i kjolen, en t-shirt, ett par compressionsstrumpor och ett par korta strumpor. Jag velade länge om jag skulle ta med mig ett par större skor eller om jag skulle chansa att mina Adidas Adizero Tempo skulle funka hela vägen. Jag hade bara sprungit 6 km med dem innan start så det var lite av en chanstagning som visade sig gå hem.

På mig från start hade jag; långärmad IF Linnéa tröja, tunn vindjacka ockå IF Linnea, löparkjolen från Race Ready, compressionsstrumpor CAP, på fötterna Adidas Adizero Tempo och på huvudet en vit keps. Med mig från start i fickorna på min kjol hade jag packat ner; en perfecta-flaska med sportdryck, fem Runekakor en att ta varje timme, salttabletter att ta varje halvtimme, tre lakritsrullar, ipren utifall att, en gel och en liten koffeinshot. 

Jag ställde klockan på fyra på morgonen, galet tidigt om du frågar mig!!! Snacka om att vara uppe FÖRE tuppen. Upp och förberedde det sista, tog på mig de framlagda kläderna och åt den planerade frukosten. Jag nöjde mig med att äta yoghurt och frukt, kände inte för att peta i mig en massa bröd så tidigt på morgonen.

Plockade ihop det sista, snörde på mig skorna och så gav vi oss iväg ner till stadion. Det var kyligt friskt ute, bakom träden i parken kunde vi skymta att gräsmattan var täckt av ett tunt frostlager, vi hade alla klätt oss med soppåsar utanpå våra löparkläder som skydd mot morgonkylan. Väl på plats lämnade vi in våra dropbagar, gjorde ett sista toalettbesök och gav oss iväg mot starten. Jag tog av mig min plastskrud den sista minuten innan start sen stod vi där, high fivade mot varandra och var sjukt taggade.

Starten gick och vi joggade iväg ut ur stadion. De första fem kilometrarna sprang vi på gatorna i Davos, som ett ärevarv fast i vårt fall så började vi med det. Jag hade koll på Maria och Annika de första kilometrarna men tappade bort dem redan innan vi lämnade Davos. Fredrikas härligt blå buff guppade upp och ner framför mig, från början rätt nära för att sen försvinna allt längre bort. Det tog inte lång tid innan jag var ensam, nu var det jag mot alperna. Det var trevligt att springa en sväng i Davos, först vinkade jag till Rune Larsson, lite senare morsade jag på Gunnar, som ju inte skulle starta sitt lopp förrän på eftermiddagen men som nu var ute och hejjade på oss. Uppe vid vårt lägenhetshotell uppe på balkongen stod hela övriga ligan och skrek för full hals, de skulle liksom Rune inte starta förrän klockan åtta. Vi var runt 400 personer som valt att starta klockan sex för att få fjorton timmar på oss istället för tolv som de övriga.

När jag närmade mig stationen, vilket var den första vätskestationen och också det sista vi skulle se av Davos på många timmar så stod Kjell och Ann-Marie och hejade, Kjell hade som de övriga någon timme kvar innan det var hans tur att ge sig upp i bergen och Ann-Marie skulle springa C42 också med start klockan åtta. Hon sprang med mig en liten bit och hejjade och peppade och tyckte att jag var en tuffing som gav mig iväg.

Den biten som jag nu hade framför mig fram till Fillisur hade jag inte tidigare sprungit men skulle visa sig vara fantastiskt vacker och underbar att springa. De första tre milen fram till Fillisur där stigningen skulle börja var lättsprungen och rolig och jag hade bra flyt och kände mig riktigt stark. Fredrika och jag såg varandra några gånger på väg dit, ibland låg hon före mig och ibland var jag före. Det kändes trevligt och tryggt att ha vänner runt kring sig. Efter Fillisur som var den lägsta punkten på banan så började stigningen, i början inte så brutalt då benen var pigga och lutningen relativt snäll. Jag visste att jag var stark i gång, att gå i rask takt då det lutar lite lagom visste jag från träningslägret var min grej. Det jag hade "glömt" bort var att jag då stigningen började den här gången hade nästan en mara i benen. Det gjorde att det blev allt utom lätt. Vid 34 kilometer kände jag en hand i ryggen och de uppmuntrande orden "kom igen, kämpa på nu", det var täten som kom i kapp och handen jag fick i ryggen och de uppmuntrande orden kom från vår stjärna Jonas Buud. Oj vilket tempo!! Klockan var då tio och fyra timmar senare skulle han springa i mål som vinnare, för fjärde året i rad, jag är så sjukt imponerad av honom!!

Nästa "milstolpe" för min del var att komma fram till Bergün vid fyra mil. Där skulle jag byta ut min långärmade tröja mot en t-shirt, det hade blivit klart varmare nu så en kortärmad skulle räcka bra. Här fanns det även lite belöning att hämta i min dropbag i form av chips godis och mat. Jag hade blivit lite småhungrig trots de Runekakor som jag regelbundet knaprat i mig. Aldrig mer köpe-bars för min del, från och med nu kommer jag hålla mig till mina Runekakor, lättätna, goda och fulla med nyttigheter! Jag funderade här också på om jag skulle byta ut min kjol till tights då jag hade börjat få antydan till skavsår på insidan av låren. Men då jag stormtrivdes i min kjol för övrigt så var jag bara in och plåstrade om mig, drog några remsor tejp där jag tyckte att det skavde. Detta skulle senare visa sig vara en rätt dålig idé då tejpen rätt snart lossnade och istället lämnade kvar själva klistret vilket gjorde att det skavde ännu värre. Alltid lär man sig något :-). Fick lite frågande blickar då jag skavde sönder en leverfläck som blödde ymnigt och färgade mina vanligtvis vita lår svagt rödfärgade på insidan...

Efter Bergün blev det allt brutalare, stigningen bara fortsatte. Det var några ställen som det flackade ut på och till och med lutade lätt neråt där jag valde att jogga väldigt lätt men det var på sjukt tunga ben. Att jag ändå valde att försöka jogga var för att få lite variation i kroppen. Efter lång tids gång så är det skönt för kroppen att få jobba med lite andra muskler om så bara för en kort stund. Den riktigt brutala stigningen, den beryktade 24%-aren började ungefär sex kilometer innan Keschhütte vilket är den högsta punkten på banan på 2632 meter. Redan innan jag kom dit var jag trött och sliten som en urvriden disktrasa, det var korta bitar jag orkade ta mig uppför innan jag var tvungen att gå åt sidan för att vila. Det var under den här stigningen som jag verkligen undrade vad sjutton jag gett mig in på och det var nu som jag tänkte att "10 000 kronor för att flyga helikopter ner från Keschhütte" lät som ett mycket överkomligt pris. Jag funderade på vad i min hjärna som gjorde att jag nu befann mig där jag var, vad som gjorde att jag självmant valde att utsätta mig för något dylikt. Jag lovade mig själv att aldrig någonsin göra om det! Det var nu som den stora massan från den senare starten började komma ifatt, förbi och ifrån, det var en strid ström av trötta hjältar som stretade uppför branterna upp mot högsta punkten.

Jag var trött och sliten och även om jag funderade på vad jag höll på med hade jag ändå hela tiden humöret i behåll. Publiken som hojtade och hejjade på oss efter banan med glada rop "hop hop Carina" "Super" "Bravo" följde i min väg. Mannen som stod vid Spina i början av loppet med en stor kokälla runt midjan och med "juckande" rörelser fick klockan att klämta var en syn. Folk som stod på sidan om och applåderade, jag hejjade, vinkade, log och applåderade tillbaka till dessa hjältar, det var minsann ett dagsverke även för dessa. Alla funktionärer som hälsade godmorgon när man sprang förbi under den tidiga morgonen. Vädret som tidigare i veckan hade varit rätt kallt och regnigt visade sig nu från sin allra bästa sida. Solen som sken från en i stort sett klarblå himmel vilket nog bidrog stort till all publik som var ute och hejjade. Att springa genom de små byarna kantad av människor var som att gå sin egen Eriksgata, jag kände mig kungligt stolt och kände att de var där för min skull. Att springa över den fantastiskt vackra tågbron och från andra sidan höra ljuv musik från två män som stod med enorma alphorn och spelade var magiskt! Allt detta gjorde att jag inte kunde vara annat än lycklig trots allt.

Väl uppe vid Keschhütte möttes jag av en läkare som stod där och tog i hand och hälsade mig välkommen med mitt namn och tittade mig i ögonen när han hälsade, jag log brett mot honom. Redan innan jag tog läkaren i hand så var alla tankar på helikopterfärd som bortblåsta och jag var bara lycklig över att ha tillryggalagt 53 kilometer på den här tuffa banan. Satte mig ner och njöt av ännu en Runekaka innan jag fortsatte upp över den lilla kanten för att fortsätta ut på Panoramatrail och vidare upp mot Scalettapasset.

Panoramatrail är en på många ställen väldigt smal stig med väldigt tekniskt underlag vilket gör att det blir rätt svårsprunget, jag kunde jogga lite försiktigt på en del ställen medan jag på andra ställen blev nästan stillastående på grund av min icke väl utvecklade teknik... Den smala stigen med brant lutning åt både hållen gjorde också att det här var lite svårt att både släppa om och springa om andra löpare. Tålamod hette dygden på den här biten. Vägen var enormt vacker med en utsikt över alperna som var helt magisk, snöklädda alptoppar ackompanjerade av den djupblå himlen. Det var tungt även upp till Scalettapasset men väl där var det "bara" 18 kilometer kvar med stora bitar skön nerförslöpning. Kroppen var nu galet sliten, benen tunga men känslan av att jag nu verkligen skulle klara det och känslan av att vara på hemväg gjorde att jag ändå kunde lufsa fram, det gick inte fort, inte smidigt men jag rörde mig stadigt framåt, meter för meter närmade jag mig Dürrboden varifrån även den tekniskt lite svårare löpningen skulle övergå i mer normal löpning på stigar och skogsvägar. Från Dürrboden och ner springer man genom hagar och över ängar, jag mötte ett gäng kor som jag fick dela väg med på deras väg in för mjölkning. Alpkorna är så fantastiskt söta, ser lite ut som rådjur i ansiktena.

När jag efter 77 kilometer löpning närmade mig Davos igen var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Jag hörde speakerns röst från Stadion på lång väg utan att kunna urskilja några ord. Men att nu till och med höra sorlet från stadion var helt underbart. Jag sprang nerför backen, under järnvägen för att sen svänga upp höger och vidare bort mot stadion. Folk hejjade och vinkade  och ropade längs hela vägen, publik blandat med människor som var på väg från stadion med medaljer dinglande runt halsen och trötta lyckliga leenden efter sina prestationer. Jag sprang försiktigt upp på trottoaren precis innan stadion och tog sen det första härliga steget in på tartanbanan. Följde långsidan och rundade kurvan på kortsidan, jag vinkade och high fivade med publiken och var oerhört lycklig. Gråten satt som en klump i halsen och nästan kvävde mig.

Jag hade gjort det, efter att ha sprungit min första mil för bara tre år sedan så har jag nu fullföljt Swiss Alpine Marathon.

Om jag ska göra om det?? Självklart :)

YES!!!

Jag har sprungit över alperna! Det var en fantastisk dag som började i ottan och höll på hela dagen. Tillsammans med vänner stod jag på startlinjen och med vänner firade jag bedriften. Jag var inte snabbast men jag var bäst, i min värld!!

Just nu har jag precis kommit innanför dörren efter 24 timmars försening. Fast i Zürich på grund av “kaksmulor i oljefiltret” som Mary uttryckte det… Det blev som ett bonusdygn vi fick tillsammans!

Nu ska jag sova. Smälta alla underbart galna och fantastiska intryck och så kommer det en längre rapport om mitt äventyr om ett par dagar!

Tack alla som lyckönskade och gratulerade via mess, facebook och bloggen, ni var med mig runt!!