Rehabträning på Frösön… jo tjena!!

Efter att ha ställt in den ena tävlingen efter den andra under hela hösten så bestämde jag mig för att Frösön 6-timmars,där skulle det minsann inte bli DNS. Anledningen till att jag inte gick på DNS den här gången var inte att jag kände mig kry i kroppen och att jag äntligen var skadefri utan att jag ändå skulle vara där och heja fram Marie och Madde. Marie som tänkte persa dubbelt upp och Madde som skulle springa sitt första ultra. Hon sprang ju sitt första Lidingölopp veckan innan så det var verkligen på tiden att gå på ultradistanserna, haha.

Jag och Marie kom upp med tåget fredag-kväll, och starten gick nio på lördagsmorgonen så vi hade gott om tid att tjattra på kvällen och ta en lugn skön lång frukost på morgonen innan vi begav oss iväg.

Min plan var att ta det superlugnt, 3*15 minuter stod det ju på min rehabplan, så jag tänkte nog att en timme kanske jag skulle kunna springa i alla fall. När startskottet gick så kutade alla iväg i en faslig fart och jag och Madde blev ganska omgående distanserade av de övriga. Sjuminuters tempo skulle vi hålla och sjuminuters tempo höll vi. Jag tror vi pratade mer än vi sprang och skrattade och höll på och hade det väldans trevligt, nästan lite av en förfest minsann. Det fanns en brantare liten nerförsbacke på banan och jag kände av vänster knät aningen under de första varven sen kändes det bara helt enkelt fantastiskt bra i kroppen. Vi joggade på och vädret var fantastiskt och jag hade inte någon som helst lust att kliva av. Rätt var det var hade vi sprungit tre timmar och kommit halvvägs!!! Fattar inte alls vad tiden tog vägen. Kroppen kändes fortfarande helt fantastisk, var inte trött, vid något tillfälle kände jag av höger baksida lår men annars ingenting. Efter fyra timmar började jag känna av högerfoten, släppte då Madde som bara fortsatte att mala på. Jag promenerade ytterligare något varv för att efter fyra och en halv timma ta beslutet att kliva av helt.

Därefter hade jag fullt sjå att heja fram mina hjältar på banan, Madde som hade bestämt sig för att försöka nå marathon-distansen och Marie som nu jobbade stenhårt på att slå sitt pers på marathon-distansen. Vilka tjejer!!!! Dom lyckades! Så jäkla bra dom va!! Madde som förra veckan slog distansrekord genom att springa LL, springer en vecka senare sitt första marathon, det är så sjukt bra!!! Stort grattis bästa Madde!!!

Marie persade på marathondistansen men nästan en kvart och fortsatte därefter för att försöka persa på 6-timmarsdistansen. Fem mil var målet. Jag räknade och räknade medans jag hejade på henne för att se om hon skulle fixa det, fast efter ett tag så tröttnade jag på att räkna och bestämde mig för att joina henne istället. Jag hakade på henne när hon hade ungefär två varv kvar och sprang med henne de sista två varven, hon bara kutade på, hur stark som helst och det sista hon gör är att spurta ifrån mig för att till sist sluta på 50.4 km. Stort grattis bästa Marie!!!