Bergsmarathon – en tuff novemberutmaning

Lördag den 20 november vilket innebar som jag skrev i förra inlägget ett fullt marathon i Hammarby backen. Initierat av Marie och jag är så glad att jag antog utmaningen! Vaknade imorse, tittade ut genom fönstret och såg att världen var vit. Insåg att det här skulle bli en minnesvärd dag.

Väder
Vädret var verkligen ett riktigt novemberväder. Bara någon plusgrad och det blåste friskt från start men avtog under loppet. Det var disigt och ett tunt lätt regn föll hela dagen, eller om det var luftfuktigheten som var så himla hög att det kändes som ett fint regn. Snön som hade fallit under natten förvandlades under dagen från ett tunt snötäcke till rena sörjan. Underlaget var från början rätt halt på sina ställen och de som inte hade rätt skor på fötterna fick slita lite för att ta sig upp för backen.

Utrustning
Jag kan verkligen inte skylla något på utrustningen, den var helt perfekt. Lagom varmt och bra fäste under sulorna. Jag hade på mig en extra varm sportbehå (fleece), en funktions t-shirt, en långärmad klubbtröja och en tunnare Houdini med extra långa ärmar. En tunn vindjacka som tål lite regn och ovanpå det klubbvästen, perfekt med fickor för att få med sig lite saker. En buff på huvudet och tunna vantar på händerna. Vintertights med lite vindskydd, långa kompressionsstrumpor och gaiters. Sen mitt triumfkort Inov-8 X-talon som visade sig vara helt perfekta för underlaget. Fäster både på snö, snösörja och lervälling. Självklart hade jag också min Garmin på handleden som jag hade ställt in på autolap på position för att ha full koll på varven. Och sist men inte minst, stavarna. De allra flesta i startfältet använde stavar så det kändes inte som något “fusk” i sammanhanget. Föresten hade jag nog inte klarat av att genomföra loppet utan dem.

Banan
Banan var en varvbana där varvet var 1928 meter och med stigningen 85 meter. Banan sprangs 22 varv plus en sista stigning vilket gav 42800 meter och 1955 meters stigning. Den första branten var rätt rejält brant men inte superlång, därefter planade det ut en aning men lutade fortfarande på bra uppåt för att på slutet branta på rejält igen. Upp på platån och runda den och ner på baksidan mot kontrollen för att sedan svänga av och fortsätta neråt på grusvägen. Vänster in på gångvägen genom skogen förbi lekplatsen in på nästa gångväg en bit och därefter vänster in på en stig som skulle visa sig bli värsta lervällingen och det blev den redan efter ett par varv. Efter vällingen var det bara nerför grusvägen genom en lång vänstersväng uppför en liten rasbrant och så dags för nästa varv.

Arrangemang
Loppet arrangeras av Roger, Olof och Thomas, samma duo som även arrangerar Rogers Bergstävling som är en lite snällare variant av det här, där man “bara” springer sex varv fast då utan stavar. De hade fixat allt till det bästa för oss med både vätska och energi i form av vatten, energidryck och bananer, dessutom fick vi varm smaskig nyponsoppa med jämna mellanrum. Och så hade de hela tiden ett gott humör och glada peppande tillrop till oss när vi passerade.
Edit: Även Olof var ju med och arrangerade igår.

Loppet
Kom fram till startplatsen uppe på backen och insåg hur jäkla kallt det var!!! Jag började genast att dra på mig varm jacka och överdragsbyxor och var då VÄLDIGT säker på att jag efter ett varv skulle frysa så galet mycket så att jag direkt skulle kliva av. Även Thomas och Roger som höll i det hela insåg att det skulle bli VÄL blåsigt att stå hela dagen uppe på toppen så de flyttade ner varvnings och service stationen till där det faktiskt var lite lä. I sista minuten dök Marie upp, eller rättare sagt hon kom precis då de ropade upp hennes namn för att hämta nummerlapp, snacka om tajming!! I gemensam tropp gick vi sen ner till starten för en kort sista genomgång. På vägen ner frös jag alldeles vansinnigt!! Fötterna var iskalla i mina tunna X-talon och händerna som isbitar. Men redan efter den första branten hade jag fått upp värmen i kroppen och var sen skönt varm resten av loppet.

Starten gick och alla for iväg, själv tog jag det tillsammans med Marie rätt lugnt, plockade fram kameran och tog ett par kort på alla som tog sig upp för den första knixen. Det var 34 stycken som startade. Jag och Marie hade planen klar för oss, ta det lugnt och plocka placeringar vartefter folk gav upp, verkade vara en rätt bra taktik då vi bet ihop och tog oss i mål och tolv personer bröt.

Första varven gick rätt bra fast nedräkningen gick långsamt. Hur många varv vi än presterade var det väldigt många varv kvar. Varven tog runt 17-18 minuter om vi inte stannade och fikade eller kissade eller pratade, vilket vi dock gjorde de allra flesta varven. Och sen genom att vi hade bestämt oss för att hålla ihop och vi var rätt osynkade så var det alltid någon av oss som behövde göra något varje varv. Det gjorde ju att det tog lite tid fast å andra sidan så hade vi det väldigt trevligt och jag tror att det hjälpte till när det blev lite tungt att det alltid var någon av oss som drev på. Rent generellt sätt så kan man säga att Marie var starkast uppför backen, där fick hon dra och jag var starkast under löpningen så där fick jag dra. Bra teamwork med andra ord!

När vi hade fem varv kvar var det bara vi och serviceteamet kvar… Det började också skymma rejält så vi plockade på oss pannlampor och så var det mörkerlöpning resten av loppet. Fungerade riktigt bra, enda stället där det var lite problematiskt var i lervällingen förbi kolonilotterna, där var det powerwalk som gällde. Det var också de här sista fem varven som mina ben verkligen började ge upp på vägen uppför backen. Jag var nu också redigt trött även i överkroppen så det var hela tiden en tuff kamp mellan överkropp och underkropp om vilken del som skulle bära den tyngsta bördan. Det var bara tjura ner skallen och bara köra, det var här tävlingen började på allvar för min del. Ett steg i taget uppför backen, inte titta uppåt för att se hur jäkla lång den faktiskt var utan titta precis bara framför sig och ta ett steg i taget. Det funkade, varje gång!!

Vi hade lite diskussioner sista varvet om vem av oss som skulle vinna spurtpriset men insåg att vänskapen var viktigare så det blev dött lopp på mållinjen. Jag var nog aldrig någon gång på väg att ge upp, det blev faktiskt lite skönt varierat, galet tungt uppför backen och sen skön löpning där kroppen rensades på trötthet under löpdelen på väg nerför. Jag hade aldrig tråkigt utan det var med ett leende på läpparna som jag genomförde hela loppet. Jag skulle absolut kunna tänka mig att göra om det. Och med en sådan partner in crime som Marie så var det ett rent nöje!

Kändisspotting
När vi hade passerat en bit mer än hälften så såg vi en kille som lufsade nerför backen på vår nerförslöpa och jag frågade honom “är du klar nu, har du sprungit alla varven” varvid han vände sig om och svarade, “nja, jag springer bara upp och ner här”. Han såg väldigt bekant ut… Wissman, Johan Wissman var det visst som körde backträning så näsan blödde!! Och jag missade att slänga fram kameran!!! Jag är minsann ingen riktigt bloggare.

Publiken
Det var riktigt kul att det dök upp lite folk som hejade på oss i denna annars rätt publikfria tävling. Varv ut och varv in, bara vi mot backen, så de varv de stod lite kändisar och ickekändisar runt banan, förgyllde verkligen vår dag. Där var Kristina, Elisabeth, Helena, Peter, Ingela, Eva-Lena, Mats och många fler!

Visa fullständigt album

Summa sumarum
Jag kunde!!!