Prorehab måndag

Idag har jag haft riktigt roligt!! Jag har kört två träningspass nu på kvällen. Ett av en helt ny typ och ett som jag kört ett pass av tidigare. Likheten med de båda passen är att de båda är skadeförebyggande.

Efter en lång mailkonversation med Ingmarie så var det idag äntligen dags att prova på PowerPlate. PowerPlate är för att fatta mig kort en platta som vibrerar och på denna platta gör man sedan en massa olika övningar. Det som är bra med plattan är att den genom vibrationerna aktiverar många fler muskler, alla dessa småmuskler som man har men som kan vara lite svåra att komma åt. En stor poäng med den här träningen är att den är väldigt skadeförebyggande och det är nog främsta orsaken till att jag var där och testade. Det var rätt intressant, när jag körde själva passet så kändes det som om jag tränade fast man inte tränade… typ som på tv-shop. “Sitt i soffan och få magrutor på en vecka utan att anstränga dig”. Fast när jag var klar med träningen så kändes det i musklerna att de hade fått sig en genomkörare ändå körde vi väldigt lugnt idag. Passet gav mersmak och jag tror att det är riktigt bra alternativträning.

Efter det passet var det en snabb promenad bort till Sveavägen för att köra mitt andra pass, Pool Running med Rubin. Här visste jag ju redan vad som skulle komma. Sjukt tuff träning med enorm intensitet i 45 minuter. Rubin kör hårt, han skonar ingen, det finns inte en chans att maska på det passet. Det är verkligen all in som gäller där. Idag hade han hittat på nytt, en bit in i passet slängde han till oss hantlar (i någon form av flytande material) som vi skulle springa med. Dessa gav ytterligare motstånd i vattnet och höjde jobbighetsgraden ytterligare en nivå (vilket jag inte trodde var möjligt).

Efter dessa två underbara pass så lockar sängen, jag lovar!! Nu är John Blund här och det är dags att krypa ner och låta musklerna få sig en välförtjänt vila.

Lördagsmys på Lidingö

Ville springa lite terräng i lördags och fick med mig underbara Marie ut till Lidingö. Jag kan ju nämna att hon inte var speciellt svårövertalad då just Lidingöloppets bana tillhör hennes favoriter.

Det blev en riktigt skön dag ute på ön, första gången för mig som jag springer den banan och det var en klart positiv bekantskap. En fantastiskt fin bana så jag förstår Maries kärlek till den.

Det blev en mycket lugn och skön tur därute. Det bästa med att springa lugnt och sakta är att man får umgås desto längre!! Jag tror vi pratade mer eller mindre under alla de nästan fem timmar vi var ute, riktigt mysigt var det.

 Det var full med vackra blåsippor ute på ön, våren är här!!

Det kändes riktigt bra i kroppen, jag kände mig urstark, fick i och för sig lite ont i högerknät vid 15 km men det klingade sen av under passet för att nästan försvinna helt. 33 kilometer blev det, ett bra långpass så här tre veckor innan Lidingö Ultra.

Lördagsmyset fortsatte sedan med födelsedagsfest hemma hos fina söta Kristina. Liselott Guest, Bernt Hedlund, Kristina Paltén och jag. Foto Lisse.

Med karta och kompass

I går kväll var jag iväg för att försöka lära mig att navigera i naturen. För att försöka förstå vad de där prickarna och strecken i olika färger betyder. Helt enkelt försöka att lära mig orientera. Skulle vilja ge mig ut i lite mer okänd terräng utan att bli helt lost. Det är klart jag har ju Mr Garmin men den säger ju ingenting om hur naturen ser ut, säger ingenting om var branterna, kärren och ledstängerna befinner sig. Jag vill helt enkelt bara ha lite koll på läget som det kontrollfreak jag är. Det är Södertörns OK som anordnar kursen som kommer att pågå 5-6 gånger. Igår fick vi mest bekanta oss med kartan och lära oss lite olika figurer såsom ledstänger, kullar, stenar och branter. Får väl se vart dessa kunskaper för mig. Känner inte att jag kommer att ta till mig sporten med hull och hår men att förstärka sitt lokalsinne en aning kan ju inte skada.

72 timmar senare

Hur känner jag mg nu då, tre dygn efter mitt livs största fysiska prestation. Att springa i elva timmar i sträck borde ju sätta enorma avtryck i kroppen. Att hålla i gång kroppen och framför allt orka hålla fokus under så lång tid. Hur känner jag mig egentligen?

Jag skulle kunna fatta mig extremt kort genom att bara säga: Jag känner mig helt fantastisk! Jag är fortfarande hög av endorfiner, lycklig och stolt över min prestation och faktiskt så gott som återhämtad fysiskt.

Fast det är ju idag, lite har jag allt känt av loppet, både under det och efter det, det måste jag ju erkänna, konstigt vore det väl annars. Under loppet så hade jag ju påhälsning av två gamla bekanta, det onda i höger knäveck och det onda i höger fot. Dessutom fick jag en sträckning under vänster fot.

Knävecket kom på besök redan under andra varvet men då jag inte uppmärksammade min gäst så verkade den mattas av för att helt försvinna något varv senare. Min onda högerfot smärtade till under varv fyra och stannade också kvar under något varv för att även den tröttna på den ringa uppmärksamhet som jag gav den. Sträckningen i vänsterfoten oroade jag mig rätt mycket över till att börja med, det hände under det sjunde varvet och smärtan var rätt hög under ett tag. Jag lyckades då ändra löpsteget en aning så att det mildrades och något halvvarv senare så försvann även den smärtan nästan helt.

Sista varvet gjorde det ont i HELA benen, och värst var det när jag gick, då kändes knäna riktigt tjocka, svullna och ömma. Faktum var att jag upptäckte att det märkligt nog gjorde mycket mer ont då jag gick än då jag sprang. Fast å andra sidan så var benen stumma som stockar då så att jogga var inte heller helt enkelt. Men då det var sista varvet så kunde jag fokusera bortom dessa problem och istället visualisera när vi för åttonde gången skulle göra vågen för funktionärerna, nu för sista gången för min del, för den här gången skulle det bli min målgång. Den sista vågen tillsammans med Leif och Kristina var helt underbar samtidigt som det kändes lite tung att Kristina nu skulle ut på egen hand i mörkret.

Efter målgång strosade jag runt och pratade med folk och käkade lite, applåderade in fantastiska Jonas Buud i mål, tog en ruggigt välförtjänt och skön bastu, vinkade av Kristina och Fredrika som skulle ut på sina sista två varv och småpratade lite med Bernt som strax skulle ut på sina sista fyra varv och gav mig sen iväg hemåt. Jag var fortfarande hög på endorfiner och hade inte några problem med att ratta min bil hemåt. Väl hemma hade jag lite svårt att komma till ro, läste igenom alla inlägg som Fredrika hade skrivit på intothewild under dagen och gick sen och la mig framåt halv tre.

Vaknade ganska snart av att knäna värkte och gick upp och tog en värktablett och fyllde på med lite vätska. Sen somnade jag om igen och fick några timmars sömn. På söndagen gjorde jag inte många knop, jag var rätt stel och hade fortfarande ömmande knän och unnade mig att vara extremt lat…

Under gårdagen gjorde det fortfarande ont i knäna speciellt när jag gick i trappor, så jag försökte helt enkelt att undvika det. Smart va! Nu ikväll känner jag mig i stort sett helt återställd. Jag har ju inte provat att ge mig ut och springa men jag har inte ont någonstans, ingen träningsvärk, inte ett skavsår och inte en blånagel.

Jag tycker det är märkligt att en sådan enorm fysisk utmaning inte ger mer känningar än så här. Undrar vad det beror på?
- Är jag verkligen så här bra tränad?
- Tog jag inte ut mig ordentligt?
- Fanns det mer att plocka ut?

Frågor som jag får försöka ta reda på i kommande lopp. Närmast på tur står Lidingö Ultra om fyra veckor.

Jag är Ultra!!

Igår var det då äntligen dags för mig att få göra min ultradebut. Täby Extreme Challenge, TEC var det lopp jag debuterade i. Det fanns flera klasser från 50km till 100 miles. Själv skulle jag springa 50 miles vilket innebär ca 80.5 km.

Marathon var min längsta tävlingsdistans innan. Jag har laddat och sett fram mot den här dagen under lång tid. Den här veckan har jag gått som i ett rus och bara längtat efter att få ställa mig på startlinjen.

Gick upp tidigt för att hämta upp Fredrika och Annika vid Hornstull runt halv nio. Var framme vid Täby vid nio och gick in och registrerade oss fick vår kasse med bland annan nummerlapp och en skitsnygg jacka.

Hela underbara glada Linnéa-gänget. Alla gjorde fantastiska prestationer. Från vänster, Staffan under 24 timmar på 100 miles, Torkel 100 miles, Tene vann sin klass 50 miles på 8:15, Fredrika vår skjutjärnsreporter 50k, Anders under 9 timmar på 50 miles, Ken tvåa 50 miles på tiden 7:13, Mia under 24 timar på 100 miles, Annika körde långpass tog sig 30k och Magnus 50k.

Jag sprang runt och var allmänt glad och pirrig innan start och gick runt och pratade med folk och laddade det sista inför starten. Tog med mig påse 1 av alla de påsar som jag hade laddat upp med, innehållande lite snacks, fyllde vätska och var mer än redo för start.

Jag och Fredrika på väg ut, jag på min efterlängtade ultradebut. Foto: Linda Persson

Efter ett kort intro möte kvart i tio så avfyrades lite fyrverkerier och så gick startskottet och jag var äntligen äntligen äntligen på väg! Slog följe med Fredrika första biten, vår löpande reporter som jagade löpare i skogen med sin kamera, ingen kom undan. Hon var helt underbar i action där ute!

Första och andra varvet gick nästa utan att man ens funderade, schwosh bara så var de avverkade, det var skönt att springa jag fick hela tiden tänka på att hålla igen för det var väldigt lätt så här i början att farten trappades upp. Tanken var att hålla runt 7-minuters tempo men jag fann mig flera gånger lätt joggandes närmare minuten snabbare. Det var lätt så här i början, men det kan bli dyrt de sista varven, det är då man får betala.

Det var en bra bana, Jan Söderkvist, som är en av arrangörerna av det hela har jobbat hårt med att få banan i bra skick och han hade lyckats bra. Det var rätt blött på sina ställen och några mindra stråk med snö, annars var det barmark hela vägen runt. Ju längre tiden gick desto lerigare blev det här och var efter många fötters trampande.

Jag började att äta redan från varv två, plockade med mig mackor och åt medans jag rörde mig framåt för att vinna tid. Ganska snart visade det sig att jag, Kristina Paltén (som skulle springa 75 miles) och Leif Åhlander höll väldigt jämnt tempo så vi slog följe och höll sedan ihop hela vägen. Vi försökte att hålla stoppen vid varvning så korta som möjligt och hade god hjälp av de fantastiska funktionärerna. De var helt underbara, en stor eloge till dem som stod där och frös i kylan, för det var verkligen ruggigt, disigt småregnigt och blåsigt.

Under varv två när vi kände oss så grymt starka så hade jag och Leif en diskussion om att “det vore kul att springa TVÅ maraton, det är ju bara ett extravarv liksom” och “10 mil vore ju häftigt” men bestämde oss för att vi skulle ta upp den diskussionen igen under sista varvet och se om det var lika lockande då. Kan ju nämna att vi båda glömde bort att ta upp den här diskussionen under sista varvet…

Varv efter varv avverkades i ett otroligt jämnt tempo. Allt kändes bra och vi blev förvånade över hur fort tiden gick! Märklig känsla att man helt plötsligt sprungit i sju timmar och har samma känsla i kroppen som under ett normalt långpass. Efter det fjärde varvet så tog vi en lite längre paus, jag och Kristina gick in och tvättade av fötterna och tog på oss rena strumpor och Leif tog på sig ett par två nummer större skor då hans fötter hade svullnat en del. Vi kände oss som pånyttfödda efter den uppfräschningen.

På väg in för för varvning för fjärde gången, snart en mara avverkad.

Under hela varvet mötte vi människor som var ute och flanerade och de hejade på oss och det bar oss framåt, även tanken på alla som lyckönskat mig och som höll tummarna för mig förde mig framåt och inte minst alla facebook-meddelanden som Marie skickade till mig med jämna mellanrum.

Var det bara frid och fröjd? Nej, men visst gjorde det ont emellanåt, än var det knät som gnällde än var det foten än något annat. Men det var smärta som var övergående och jag bestämde mig redan tidigt för att jag inte skulle fästa någon som helst uppmärksamhet på dessa krämpor. Försöka att känna skillnad på om det onda berodde på skada eller bara trötthet och överansträngning, var det det senare så var det bara att ignorera, jag visste av tidigare erfarenhet att den typen av känning kommer och går.

Mitt humör var på topp under hela loppet, jag var så lycklig, tänk vad min kropp faktiskt klarar av, vad jag har förberett den på och gjort det så väl att det här var möjligt. Jag kände mig stark hela loppet. Hade bra energinivåer och tillräckligt med krafter i kroppen.

Min ungefärliga sluttid och den fina glasskulpturen som bevisar att jag fullföljt TEC 2010

Inte förrän när vi gick ut på sista varvet så började det bli riktigt jobbigt, mörkret hade nu lagt sig och vi plockade fram reflexvästar och pannlampor. Det var riktigt häftigt att springa mitt i skogen i mörkret, banan var uppmärkt med små kvadratiska reflexer som lös upp i skogen så banan var lätt att följa. Mina ben började nu att protestera allt mer högljutt och det var nu nästan omöjligt att inte lyssna på dem. Jag fick uppbåda alla mina krafter för att få dem att röra sig framåt. På sätt och vis är jag glad att det blev tungt sista varvet, det är utvecklande att få kämpa lite, jag är nöjd med att jag lyckades bita ihop och köra på hela sista varvet på ett bra sätt trots smärtan. Det kommer jag att kunna ta med mig till nästa ultraäventyr. För helt säkert är att det här gav mersmak, det kommer att bli många fler ultralopp för min del. Det här är livet!

Trötta och lyckliga efter målgång, de tre musketörerna som höll ihop från start. Kristina Paltén, Leif Åhlander och jag. Kristina har ännu 4 varv kvar att springa innan hon är i mål på sin distans 75 miles. Hon är helt grym!! Foto: Linda Persson

Delar av det fantastiska funktionärsteamet. Hårt arbete genom hela natten. Maxtiden på 30 timmar skvallrar lite om deras insats. Foto: Linda Persson

Ännu några av dagens, kvällens och nattens hjältar. Funktionärer vid tidtagningen, full koll på tider, deltagare och varv. Foto Micke Ceder.

Den här mannen, Jonas Buud, gjorde en fantastisk prestation. Fullkomligen slaktade det svenska rekordet med över fem timmar. Jag tror han varvade oss fem gånger. Han sprang i mål på 12:32 på 16.1 mil, det är så sjukt stort!! Foto: Linda Persson

Stort tack till arrangörerna, funktionärer och alla ni som kom ut och supportade. Ni gjorde den här dagen helt oförglömlig.

Vill ni läsa mer om loppet så kika även in på dessa bloggar. Jag fyller på allt eftersom.

• Intothewild – Fredrika, vår springande reporter som bloggade live från händelsernas centrum.
• Kristina Paltén – Underbara fantastiska Kristina, min kompanjon och partner in crime under mitt första ultra.
• MarathonMia - Denna fantastiska kvinna som med ett leende tar sig runt hela 16 mil. Alltid glad och positiv och med en enorm energi.
• Gax-Staffan - Mias partner in crime. En enormt talangfull härlig kille som tillsammans med Mia utför den ena prestationen efter den andra.

Bilder från loppet:

• Linda Perssons bilder
• Bilder från Micke Ceder

TEC - 67

Nu är det mindre än ett dygn kvar tills jag faktiskt till och med har startat, närmare bestämt runt 14 timmar. Nerverna börjar ge sig till känna och förväntningarna är skyhöga.

Som ni ser är det nummer 67 som gäller för mig imorgon. Känner att det är lite av ett turnummer:-)

Imorgon så gäller det då är det MIN stora dag och det ska bli grymt roligt!!!

TEC på radion

Patrick Joyce som är en av arrangörerna av TEC har blivit intervjuad av Sveriges Radio. Klicka på länken nedan och hör intervjun.

http://sverigesradio.se/webbradio/?type=db&id=2299416

Nedräkning tre dagar kvar – planeringen fortsätter

Nu så har jag lagt ännu en av dessa väntans dagar bakom mig. Idag har jag varit ute och luftat benen, en extremt kort runda blev det och jag sprang helt utan krav på vare sig hålla uppe tempot eller hålla nere tempot. Helt på känsla och det kändes riktigt bra, lovande inför helgen.

Jag har också bestämt mig för vad jag kommer att ta med mig att äta under loppet. Efter mycket bra tips från ultrababes så har jag bestämt mig för följande i mina åtta små påsar, en för varje varv. Pannkakor, Hällekakor med mycket Bregott och salami och kanelbullar. Förutom detta kommer påsarna också att innehålla salta katter, djungelvrål, Ahlgrens bilar, Dextrosol, nötter, chips, torkad frukt och choklad. Dricka kommer jag också att göra, vatten kommer jag att ha med mig i vätskebältet under hela loppet och så kommer jag att komplettera det med blåbärssoppa, Coca-Cola, hallon o blåbärs smoothie, Gainomax och sportdryck. Jag kommer också att käka salttabletter för att säkerställa att jag har bra saltbalans i kroppen. Jag kommer även att ta med mig bananer och kaffe i en termos.

Det som återstår med planeringen nu vad beträffar maten är det logistiska, jag måste komma på något sätt att få med mig mina påsar. Någon form av väska att fästa på vätskebältet måste till. Men det blir morgondagens problem.

Planering och laddning inför TEC har startat

Nu är det mindre än en vecka kvar till dess jag ska göra min ultradebut. Just nu består den mesta av min vakna tid åt att tänka på loppet, se fram mot det och planera. Jag vill att det ska vara lördag NU!

Min tanke är att loppet ska planeras in i minsta detalj, jag ska försöka förutse olika saker som kan hända och tänka ut hur jag ska hantera dem. Vad händer om magen börjar krångla, vad händer om jag börjar må illa, hur ska jag förhålla mig till den smärta som jag kommer att uppleva under loppet. Ungefär vilket tempo ska jag gå ut med. Det gäller ju verkligen att hålla ner tempot i början så man inte bränner ut sig redan under de första milen.

Fick ett jättebra packtips av Marie som jag nog ska köra på, att packa små påsar en för varje varv så att jag inte behöver stå och fundera på vad jag är sugen på just då. Man är ju inte så smart efter några mil… Måste fundera igenom när och hur mycket jag behöver börja äta och hur mycket dryck jag ska få i mig per varv. I och med att jag inte har en aning om hur jag fungerar på en sån lång sträcka förutom att jag vet att jag kan glömma bort att äta så har den detaljerade planen också ett annat syfte. Jag kommer att lära mig så oerhört mycket från lördagens lopp, kunskaper som jag kan ta med mig till kommande långlopp. Ju mer detaljerad plan jag har desto mer kommer jag att lära mig. Jag vill veta ungefär vad jag får i mig under loppet och det enda sättet att ta reda på det är att veta vad jag från början packar ner. Då kommer jag märka om det var något jag saknade och om det var något som inte alls passade och vad jag verkligen slukade med hull och hår.

Vidare så ska en del praktiska saker också fixas i veckan såsom damasker, tvätta de kläder som ska med, packa ner ombyten, regnkläder, duschprylar, medikamenter, våtservetter och tusen andra saker. Jag kommer att sova massor i veckan, läggdags senast klockan tio varje kväll den här veckan är det som gäller och massor med bra mat för att fylla på alla depåer inför helgen.

Det här är såååå spännande!!

Buda backar

Jag och ett gäng sköna typer från IF Linnéa har i helgen varit i Budapest på träningsläger. Helgen har innehållit precis allt som jag och Fredrika önskade i form av skön avkoppling i spat på hotellet där vi två bodde till ett fantastiskt pass upp och nedför Buda backar.

 Det sköna gänget från Linnea bestod av Magnus, Fredrik, Ken, Daniel, Anders, Fredrika och Magnus.

Tartanbana runt hela ön, 5.3 kilometer lång, knappt man tror det är sant.

Vi kom ner till Budapest på torsdagskvällen och efter att ha checkat in på hotellet och kollat in spaavdelningen så klädde vi om oss för en kvällsrunda. Det hann bli becksvart innan vi var klara med rundan och det hade sin charm att springa relativt snabbt på den dryga fem kilometer långa tartanbanan som gick runt ön vid kanten av Donau. Därefter dök vi in på spaavdelningen, drack vatten som luktade och smakade ägg och dök sedan ner i den varma thermal-bassängen.

Gänget som gav sig ut på bergspasset, ultrasköna Fredrika, jag och coola multisport-Fredrik.

Bergspasset vi gjorde på lördagen var ett pass som jag verkligen kommer att tänka tillbaka på med värme i hjärtat. Fredrika hade hittat en en runda som såg riktigt lovande ut och som skulle visa sig överträffa alla våra förväntningar. Allt var helt perfekt. Vädret var klockrent, soligt men lite kyligt, perfekt att springa i och det vackra vädret förhöjde upplevelsen av att springa på de vackra kullarna med Budapest nedanför våra fötter.

Det var jag Fredrika och Fredrik som gav oss iväg. Turen som egentligen är en vandringsled gick över tre kullar, Hármashatar-hegy (535 m), Nagy-Hárs-hegy (469 m), Kis-Hárs-hegy (362 m). Det var en helt perfekt träning och en försmak inför Swiss Alpine, vi fick känna på både hur det känns i kroppen att gå uppför långa sträckor plus att träna på utförslöpning, vilket jag inser jag måste träna mycket på. Naturen var helt fantastisk, våren var där och träden började slå ut och allt var grönskimrande och vackert. Vägarna var en blandning av slingrande grusvägar med ett perfekt underlag, steniga småstigar där vi fick träna i att lyfta på fötterna och långa sköna utförslöpor där vi verkligen kunde stå på.

Jag är rätt säker på att jag kommer att åka tillbaka till Budapest. Det finns garanterat många fler vackra rundor kvar där att utforska.

Mera bilder

Drar till Budapest

Har precis packat klart inför resan med ett gäng från IF Linnéa till Budapest och det känns väldigt bra. Regnet öser ner utanför fönstret och det ligger fortfarande snö här och var. I Budapest ser jag fram mot löpning i härligt kuperad terräng i och kring staden och på ön där jag och Fredrika ska bo.

Jag ska dit och må så gott som jag bara kan, vila upp mig, träna bra, ta hand om kroppen, ge den massor med bra näring och energi och komma tillbaka på söndag superladdad inför nästa helgs superutmaning, TEC.

Tuffa 45 minuter i bassäng

I mitt träningsprogram så ingår det ju vattenlöpning minst en gång i veckan. Det är inte alltid jättekul att ligga och skvalpa runt själv på Eriksdalsbadet så när jag såg det här, poolrunning, som Rubin håller i och som Catti kör så blev jag supersugen på att testa. Fick en hel del info av henne och efter lite mailkonversation så bokade jag in mig på ett pass som var nu ikväll. 20.15 skulle jag vara ombytt och klar och i bassäng.

Jag kom dit lite tidigare, eller lite föresten, jag var nog först… den tidigare gruppen hade inte ens startat. Jag böt om och gick in och satte mig i bastun ett tag och passade sen på att smita in och kika lite på passet som var innan. Jösses vilket drag det var i bassängen. Ruben tjoade och peppade och skrek ut instruktioner till dem. Det såg sååå tufft och roligt ut och jag kände mig superpeppad på att få köra igång.

När det väl var vår tur så satte vi på oss bältena, lite smidigare bälten faktiskt än de som finns på Eriksdalsbadet. Bak på bältet hade de satt fast en repstump som man sedan satte fast i en krok när man kom ner i bassängen. Detta för att vi skulle kunna kuta på utan att komma framåt för att slippa vara i vägen för varandra. Smart!

Sen började det, lite lugnt till att börja med men det lugnet varade inte så länge. Efter uppvärmningen var det full fart, den ena tuffa övningen efter den andra i form av intervaller. Det var sjukt högt tempo och hela kroppen fick verkligen arbeta. Det var inte bara sjukt högt tempo och sjukt jobbigt, det var sjukt roligt också! Vattenlöpningen togs till en helt ny nivå och jag kommer definitivt att köra igen!

Sammanfattning - vecka 12

En helt fantastiskt bra vecka på alla sätt. Det jag är riktigt nöjd med är att jag har fått in en hel del alternativ träning i form av både vattenlöpning och styrketräning och löpbandslöpning(i min värld nästan som alternativträning). Tror att det är så här veckorna bör se ut om kroppen och knoppen ska hålla hela vägen. Sen är det roligt med lite annan träning ibland, jag kan nästan gilla att stå på gymmet och lyfta lite skrot…

Dag	Beskrivning	Distans(km)	Tid (min)	Tempo (min/km)	Puls
Måndag	Vila
Tisdag	Vila Styrketräning		45
Onsdag	Uppvärmning Löpekonomi 40min	1,5km 5,41km	10 30	6.40min/km 5.33min/km	- -
Torsdag	Vattenlöpning intervaller		45
Fredag	Långpass 150 min	17km	119	7.00min/km
Lördag	Långpass 120 min Styrketräning	15km	97 30	6,28min/km	141 (158)
Söndag	Långpass 180 min	24km	180	7,27min/km	135 (157)
Totalt		63	556

Träningshelg med guldkant

Den här helgen har varit en riktigt bra helg på alla sätt. Efter långpasset i fredags så kom jag hem och fick lagad mat på bordet, hör verkligen inte till vanligheterna. Min goa kompis Madde från Östersund har varit här i sen i torsdags och jag fick rå om henne i hela två dygn. 

Lördag morgon, lång skön frukost för att därefter ge mig iväg på en runda 15 km mot Sturebadet där ett gäng sköna brudar väntade för en heldag i spat. Löppasset gick riktigt bra, kändes tungt de första två kilometrarna för att sedan släppa och därefter var det riktig skön löpning hela vägen. Väl på Sturebadet så var det bara att svida om för någon timme i gymmet innan det blev total avkoppling med bastu, simning och softa i arombastu och sköna fåtöljer. De andra tjejerna njöt av gott vitt vin medans jag själv njöt av att sippa på en smoothie. Kvällen avslutade vi med en god middag på en etiopisk restaurang med afrikansk dans som underhållning. Skön avslutning på en bra kväll.

Söndag morgon var jag lite trött och tog en soft morgon. Planen från början var ju att ta mig ut till Täby för att bränna av ett par varm på TEC-banan, men jag insåg när jag väl kravlade mig upp ur sängen att tidschemat för en sån utflykt sprack. Jag körde långpass hemifrån istället. 24 rätt tunga kilometrar blev det i ett väldigt moderat tempo. Under helgen så har jag äntligen fått ordning på mitt pulsband. Lite blågel i knäppet på bandet och på kontaktytorna gjorde att pulsen för en gångs skulle visade rätt. Det var inte någon puls på 234 slag som jag lyckades få under fredagens pass. Gårdagens pass visade istället på en maxpuls på 152 och en snittpuls på 137, mycket mer i linje med vad det ska vara.

 Foto: Maria Wiberg

Helgen avslutades tillsammans med inspirerande underbara ultrababes på absolut bästa sätt med att tillsammans få sitta och grotta ner sig i repdragningstider, innehåll i dropbagar, lutningar på backar, diskussion om skoval och inplanering av en två mils lunchpromenad upp till Swiss Alpines högsta punkt, drömmar om panoramatrails och känslan av att flyga ner mot målet. Fredrikas uppdelning av loppet i först en mara sedan lunchpasset och sist två och en halv mils nedförsbacke tycker jag är helt underbar!

Inget pass som går till historien

Långpass stod det på schemat, två och en halv timme, och långpass blev det. Jag kortade dock ner passet med en halvtimme då jag faktiskt har besök hemma som jag ville hem och umgås med. Sprang bort mot vinterviken och gjorde misstaget att efter vändningen springa stigen tillbaka. Där var det dock sjukt isigt, kuperat och blankis, inget bra kombination. Jag smög runt och höll mig i träd och buskar för att klara livhanken. För övrigt en skön runda med mycket barmarkslöpning men som sagt inget pass som det kommer att pratas om...

Sträcka: 17km
Tid: 2h
Tempo 7min/km

Vattenlöpning

Skulle kört vattenlöpning i morse. Ställde klockan på 6.00 för att packa ihop mig och vara vid Eriksdalsbadet klockan 6.30 när de slår upp sina portar. När klockan så ringde tittade jag frågande på den och la mig ner igen. Vet inte vad som hände men tror det beror på att jag helt enkelt kom i  säng lite sent igår kväll. Jag funkar helt enkelt inte på morgonen om jag inte fått mina MINST sju timmar sömn.

Planerade helt sonika om och tog vattenlöpningen efter jobbet istället. Fördelen med att köra på morgonen är att det är sååå mycket lugnare. Mest motionärer och “riktiga” simmare. Efter jobbet så får man dela utrymmet med väldigt mycket mer folk och ganska mycket familjer med barn. Det funkar det också men blir inte samma lugn.

Tänk att få köra vattenlöpning i den här pölen.

Passet var detsamma som sist, intervaller i tre set med fem minuters joggvila emellan. Varje set bestod av 10 repetitioner med 15s snabb och 15s joggvila. Förra gången la jag in en liten längre vila vid halvtid på varje set, det behövde jag inte göra den här gången, överlag så kändes det här passet lite lättare än förra gången. Jag ser det som en framgång, att jag har lite bättre form än sist. Fast ska jag vara riktigt ärlig så kanske förkylningen jag hade påverkade förra passet en del.

En kort löpbandsrapport

Det gick bra! Ja, lite mer uttömmande kanske rapporten kan vara så här kommer den. För det första så måste jag erkänna att jag har grym träningsvärk efter gårdagens styrketräning. Känner att bröstmuskler och biceps fick sig en rejäl genomkörare. Inser också att det kanske inte är så smart att köra djupa benböj dagen innan ett kvalitetspass men gjort är gjort. Resultatet skvallrar ju lite om att min styrketräning har blivit aningen eftersatt sista tiden. Det ska bi ändring på det!

Det är till den här miljön jag drömde mig tillbaka till då jag nötte på löpbandet idag. Men den bilden i tanken blev det lite lättare.

Men tillbaka till dagens löpbandspass, planen var ju att köra löpekonomi 30-40 minuter och målet var att försöka ligga i 5.30 tempo. Jag började med att värma upp i tio minuter i 6.40 tempo för att få upp pulsen och ge kroppen en chans att komma igång lite. Ökade sen tempot till 5.27 tempo som skulle vara mitt tänkta tempo. Det kändes riktigt bra från början, kände inte att det skulle bli några som helst problem… känslan varade i säkert tio minuter sen blev det riktigit tungt. Bet ihop i ytterligare fem minuter och tog sen en kort vätskepaus, och fick i och med det en kort återhämtning. Gick sen upp på löpbandet igen och körde ytterligare drygt fem minuter i samma tempo, nu var det riktigt tungt nästan från start, efter dessa fem minskade jag tempot till 6.00, gav mig själv en chans till en kort återhämtning i en minut i det tempot. Ökade sen upp igen till 5.43 och körde de sista tio minuterarna i det tempot, fick bita i rejält på slutet.

Passet kanske inte blev riktigt så som jag tänkt mig men tror att jag mycket lätt kommer att kunna jobba upp så jag kan hålla tempot hela tiden. Jag är helt enkelt inte van att hålla ett så pass högt och jämnt tempo. När man springer ute så varierar man ju tempot hela tiden och använder då på så vis fler olika muskler.

Uppvärmning 10 min 6.40 min/km
Löpekonomipass 30 min 5.33 min/km

Inomhusträning – inte så dumt

Det är inte ofta som jag går inomhus och tränar. Hela den här bistra vintern så har jag varit ute och sprungit, i alla väder. Det har varit svinkallt, kraftiga snöfall, decimeter med snö att pulsa i, stormbyar, modd och is. Inget har stoppat mig, jag har klätt mig efter väderlek och skott mig efter underlag och så har jag kört mina pass.

Nackdelen med att träna ute i alla väder är att man inte riktigt vet vilket tempo man har i kroppen och att det har slitit rätt hårt på kroppen. Men jag har tänkt som så att det härdar nog.

Nu har jag det så bra förspänt att jag jobbar hos en kund, där jag ska jobba fram till sommaren. På den arbetsplatsen finns det ett gym längst ner i källaren, där de även kör lite klasser, typ yoga, core, box mm. Jag vore ju korkad om jag inte passade på att använda mig av den här möjligheten nu när jag faktiskt får det.

Idag gjorde jag slag i saken och gick ner och körde ett pass på gymmet. Det kändes riktigt bra, nästan så att det var lite kul faktiskt. Nu blev det tyvärr rätt ostrukturerat, men till nästa gång ska jag ha en mer detaljerad plan över vad jag ska köra och notera vikter och så. Idag körde jag mest överkroppsstyrka för att spara benen lite till morgondagens löpekonomipass.

Morgondagens löpekonomipass som jag för övrigt har bestämt mig för att köra inomhus. Jag vill liksom ha en formkoll, jag ska springa mellan 30-40 minuter i relativt högt tempo. Min plan är att försöka hålla 5.30 tempo, det är det tempo som jag ska kunna hålla utan större problem enligt senaste laktattestet. Nu är det upp till bevis att det fungerar även i praktiken. Hoppas bara att jag kommer ihåg hur ett löpband fungerar…

Sammanfattning vecka 11

Även den här veckan har det blivit rätt lite träning, eller få träningspass rättare sagt. Jag var sjuk i början av veckan och i onsdags fick jag mitt nya program som sträcker sig fram till TEC. Tre pass blev det förra veckan men rätt många kilometer.

Dag	Beskrivning	Distans(km)	Tid (min)	Tempo (min/km)	Puls
Måndag	Vila (sjuk)
Tisdag	Vila (sjuk)
Onsdag	Vila (sjuk)
Torsdag	Vattenlöpning intervaller		40
Fredag	Vila
Lördag	Långpass	45,5	343	7,33
Söndag	Långpass TSM	8,28	58	7,04
Totalt		53,78	442

Bra och dålig smärta

Det här med löpning är inte alltid enkelt. Det gäller att lyssna på kroppen och försöka tolka den rätt. Fel tolkning kan göra att en från början bagatellartad skada kan hindra en från löpning för lång tid framöver. Men hur vet man att man tolkar den rätt? Ja, jag tror ju inte att det är så himla enkelt, man får helt enkelt lära sig på vägen, ibland ta en och annan törn och ibland kanske lyssna lite i onödan.

I början av mina pass kan jag ha lite smärta eller känning både här och där. Det liksom flammar upp på ett ställe, håller i sig någon eller några minuter och klingar sen av. För att kanske lite senare smärta till någon annanstans för att sedan klinga av även där. De här plötsliga smärtorna som klingar av brukar jag inte alls bry mig om, jag vet att de kommer och jag vet att det försvinner. Jag vet inte riktigt vad det beror på men tänker som så, att kroppen liksom sätter sig ungefär som gamla hus gör, det knakar lite här och där men det är inget man behöver fästa sig vid.

Igår när jag sprang mitt långpass var inget undantag jag hade känningar lite här och där men de kortvariga smärtorna försvann som vanligt. Men så började det efter två tre mil kännas lite i kroppen igen. Benen blev stumma och det gjorde ont, fast det onda var rätt jämnt fördelat om ni förstår. Det var inte så att det gjorde ont på ett specifikt ställe utan det var mer en tröttond känsla. Det här onda är inget heller som jag brukar fästa mig vid, det känns ofta så efter riktigt långa pass. Att kunna bita ihop här och springa vidare ser jag inte som något dåligt utan något som man måste lära sig att hantera. Det är förmågan att kunna hantera den här typen av situationer som gör att man faktiskt kan ta sig vidare och i mål på riktigt långa lopp.

Jag skrev också igår om smärtan jag hade i min högerfot. Den smärtan var ingen bra smärta, den började redan i början av passet, Det smärtade till ordentligt när jag sprang vid ett par tillfällen, försvann sedan helt men kom sedan tillbaka under senare delen av passet och fortsatte att hålla i sig. Det gick att ändra på steget lite och på så vis mildra smärtan lite men den fanns där.

Idag var det dags för två mil med TSM. Jag kände av smärtan i högerfoten direkt när jag började springa. Det höll i sig och till och med tilltog under passet. Den här smärtan kändes som en dålig smärta, jag bröt passet efter strax åtta kilometer. Jag hade kunnat bita ihop och sprungit vidare, kanske utan att ha dragit på mig en långvarig skada men jag vill verkligen inte riskera något nu. Det här var ett sånt tillfälle när jag lyssnade på kroppen och lät den bestämma, ett sånt tillfälle när jag tror det inte är bra att bita ihop.

Som sagt det finns dålig och det finns bra smärta och det gäller att skilja på det. Hur hanterar ni smärtan, när lyssnar ni på den och låter den avbryta ett pass och när lyssnar ni på den men biter ihop?

Hur kommer det sig…

att jag känner mig lite missnöjd efter att ha sprungit 45.5 km. Jo för att jag hade andra planer, jag hade planerat att springa 60 km men min kropp sa ifrån på alla möjliga sätt på slutet. Motivationen tröt, smärtan i högerfoten blev mer och mer påtaglig och på något vis kom jag närmare och närmare hemmet. Inte medvetet, det bara blev så.

MEN, det var ju förutom att jag inte nådde målet en helt fantastisk dag, strålande sol, snön bara var borta helt enkelt, barmark i stort sett överallt. Ok. lite pölar och modd var det väl här och där men dessa hoppade jag över med ett leende, jag var helt enkelt lycklig därute idag.

Snacka om att det var vårkänning i luften, en fantastisk blå himmel, islossning och i stort sett snöfria vägare. 

Jag hade en plan när jag gav mig iväg och den höll hela vägen. Planen var att jag skulle springa 4km per halvtimme, detta innebar att jag kunde lägga in lite gångavsnitt plus att jag fick några minuter i slutet på varje halvtimme där jag kunde promenera och samtidigt fylla på med energi. Jag hade med mig vatten i camel backen i ryggan, sportdryck, snickers och nougatkräm.

Det fungerade fantastiskt bra, i början “tjänade” jag till och med in tid, jag passerade aktuell 4km:are tidigare och tidigare, på slutet så passerade jag den ibland så tidigt som upp mot nio minuter innan nästa halvtimmespassering. Vad jag gjorde då var att jag fortsatte att springa fram till dess det var fem minuter kvar av halvtimmen, då började jag gå. Det här gjorde att det fanns tid för att till exempel tömma skorna på grus och knyta om dom vid behov.

Jag planerade dessutom in två matstopp. Det första vid två mil, då jag stannade till vid en bensinmack för ett toabesök och en korv med bröd. Jag hade inte några större problem att komma igång därefter, det kändes helt enkelt bra i kroppen. Nästa stopp planerade jag in på McDonalds vid slussen efter då ha rundat Kungsholmen. Då hade jag nästan sprungit fyra mil, halva TEC… Jag käkade en liten meny bestående av strips, ostburgare och en cola. Det smakade väldigt bra måsta jag säga. När jag reste mig från bordet och skulle gå på toa så gjorde det ont ÖVERALLT, verkligen i varje muskel. Men efter att bara ha kommit igång, stretchat lite så försvann det onda. Som ett mirakel så kändes det som en helt ny kropp. I typ två kilometer sen kändes det som om krafterna rann av mig bit för bit. Så när jag väl närmade mig krokarna hemma så rann kraften och motivationen av mig i ungefär samma takt som krämporna smög sig på. Med tanke på att det här faktiskt var det första löppasset sedan Portugal så måste jag nog ändå inse att det var bra. 60km idag kanske var lite väl kaxigt.

Totalt sträcka 45.5 km
Effektiv löptid 5:43:18
Total tid ute 6:40

Intervaller i bassäng

Idag var det dags för första vattenlöpningspasset på länge och idag gällde det inte bara att ligga och nöta längder fram och tillbaka utan idag var det dags för, skulle det visa sig, riktigt tuff intervallträning.

På schemat stod det tre set med 10*(15s snabb+15s lugnt). Mellan varje set skulle jag köra fem minuter återhämtningslöpning. Redan när jag kört fem repetitioner på första setet så insåg jag att det skulle bli sjukt jobbigt, jag ökade på vilan till 45s efter dessa fem innan jag gjorde de sista fem i setet för att kunna hålla ett bra tempo. Efter första setet så var jag tveksam till om jag skulle orka alla intervaller men efter återhämtningslöpningen så hade jag återhämtat mig så pass att jag kunde köra på för fullt igen.

Det som var jobbigast märkte jag är att våtvästen som man har på sig liksom glider upp och trycker ihop bröstkorgen så det blir galet svårt med andningen. Ska jag fortsätta med de här tuffa intervallpassen så måste jag nog fundera på om jag ska försöka få tag på en annan typ av väst. Tror inte att jag får ut riktigt full effekt då andningen hämmas på det här sättet.

Någon som har något tips var man kan få tag i en wet west som inte kostar typ 2000?

Träningsplanering

Idag var jag hos Skogen för att diskutera träningsupplägg fram till TEC den 10 april. Det är ju nu bara tre och en halv vecka kvar och mycket av träningen är ju redan genomförd. Nu fram till dess jag åker till Budapest på träningsläger i början av april så kommer det att bli en hel del mängdträning och en och annan snabbdistans. Även en del vattenlöpning kommer jag att lägga in, men då i form av intervaller. Redan nu till helgen kommer jag att köra ett riktigt långt långpass. Någonstans mellan sex och nio timmar är planen att jag ska vara ute då. Jag hoppas att vädret är med mig då så att jag får en riktigt härlig runda.

Vi har förutom lagt upp planeringen fram till TEC också planerat in ett maxpulstest tillsammans med nästa laktattest som ska göras efter TEC. Jag har aldrig gjort ett sådant test tidigare och har egentligen ingen aning om vad jag har för maxpuls så det ska bli väldigt intressant. Enligt Christer så är det också viktigt att veta sin maxpuls inför exempelvis Swiss Alpine. För när man ger sig upp på  hög höjd så sjunker maxpulsen med upp mot tjugo slag och då är det viktigt att veta vad man utgår ifrån.

Efter TEC så kommer vi helt och hållet att anpassa träningsplaneringen mot Swiss Alpine, visst ska jag springa några lopp på vägen, men dessa är just lopp på vägen och inte några lopp där jag ska formtoppa till. Jag ser självklart fram även mot dessa lopp, Lidingö Ultra, Stockholm Marathon och Jättelångt. Jag skulle också vilja springa Munkastigen som går den 24 april men ska ju upp till Åre och åka skidor då, om jag inte ångrar mig…

Dags för träningsplanering

Ikväll ska jag till Skogen för att diskutera träningsplanering framöver och få ett träningsprogram som kommer att sträcka sig över och förbi TEC. Nu precis återhämtad från en veckas förkylning så är jag sååå taggad på att få börja springa ordentligt igen så jag ser verkligen fram mot det nya programmet.

Troligtvis blir det också en del diskussioner kring upplägg för TEC, för att troligtvis ta upp den diskussionen igen ju närmare vi kommer. Mer om träningsupplägg framöver kommer senare underdagen.

Intothewild

Kolla in den här nya bloggen, den är startad av mina übercola ultrabästisar Maria och Fredrika. Den är som de själva beskriver den, lite lerigare, lite roligare, och enligt mig även lite mer rough, lite vildare och helt enkelt mycket bättre!!

Vecka 10 - sammanfattning

Den här veckan var extremt lätt att sammanfatta. I början av veckan låg jag lågt med träning för att vara superpigg på lördagens lopp. I mitten av veckan blev jag sjuk, inget allvarligt, men en tillräckligt kraftig förkylning som gjorde att jag fick ställa in Skövde. Tog två riktigt långa promenadpass både lördag och söndag istället.

Dag	Beskrivning	Distans(km)	Tid (min)	Tempo (min/km)	Puls
Måndag	Vila
Tisdag	Yoga
Onsdag	Vattenlöpning
Torsdag	Lätt jogg
Fredag	Yoga
Lördag	Skövde Powerwalk	16,27	160	9.53	120 (161)
Söndag	Vila Promenad/jogg	24.15	204	8,29	132 (152)
Totalt		40,42	364

Nu tar jag nya tag

Har ingen lust att älta att det tyvärr inte blev någon start för mig i Skövde igår. Det är ju sånt som händer liksom, alla blir sjuka någon gång vilket sätter käppar i hjulet för planerna. Visst är jag lite orolig nu inför TEC då jag inte har en ringaste aning om hur min form är och hur min kropp fungerar när jag ska hålla igång så länge. Men det får jag ju veta den 10 april :-).

Den här helgen har ändå varit riktigt bra, jag har gjort en Skövde fast på hemmaplan och uppdelat på två dagar. Inte som planerat men ändå bra. Igår var jag ute på en långpromenad, 160 minuter blev det då i det fantastiska vädret, jag smög in något som kunde likna jogg i någon nerförsbacke men det var allt.

Idag så körde jag också ett långpass fast idag la jag in rätt mycket mer löpning, väldigt lugnt och försiktigt men ändå löpsteg. Idag blev det 204 minuter ute, totalt alltså 364 minuter nu i helgen= 6-timmars :-) Bra va!!! Vilken kupp!! 40,42 km blev det inte riktigt maraton distansen så någon riktig ultra blev det ju inte, men ok. Det känns som om kroppen börjar vakna till liv igen, förkylningen är på väg bort och nu kommer jag bara att bli starkare och starkare för varje dag för att den 10 april vara superstark. För då jäklar ska jag göra min ultradebut jag är taggad till tusen.

Då ska ultravilddjuret ut!!!

Med sorg hjärtat så kastar jag nu in handduken

Det var ju imorgon det skulle ske, det var då jag skulle göra min ultradebut på riktigt. Skövde 6-timmars. Som jag har sett fram mot det. Som jag har laddat. Jag har tamefan gjort allting rätt. Formen har pekat spikrakt uppåt. Jag har gjort framsteg äntligen. Efter en blodfattig höst så började kroppen äntligen att svara på träningen.

Träningsläger en vecka innan låg helt perfekt i tiden, komma hem, vila en vecka och så ge järnet i Skövde. Nu ligger jag hemma, helt sänkt av en jäkla bonnförkylning!! Jag har fightats hela veckan mot den, kände ju redan i början av veckan att jag hade något skit i halsen och har därför tagit det lugnt. Druckit te med massor med ingefära, käkat apelsiner och på alla sätt försökt få bort förkylningen.

Delar av min packning som jag packat ner till Skövde 6-timmars. Kommer nog väl till pass under långpromenad imorgon och TEC är ju inte så långt borta heller.

Jag packade väskan igår kväll och den står fortfarande packad, vet inte riktigt vad jag tror ska hända men kanske kanske sker ett mirakel under kvällen och natten så jag kan fort som attan ta mig till Skövde under morgonen och delta. Jaja, jag vet att det är rätt knäppt att tänka så men tanken värmer lite. Skjuter upp DNS en liten stund till.

Min plan är nu att packa min ryggsäck imorgon bitti och klockan tio stå utanför dörren och knäppa igång klockan och börja gå. Sen ska jag sällskapa med mina vänner i Skövde genom att promenera genom skogarna här hemma samma tid som de kämpar där nere. Japp så får det bli, samtidigt som jag håller koll på dem via mobilen.

Nu är det bara att ta nya tag, lägga det här nederlaget bakom mig. Jag lovar att nu är jag sjukt revanschlysten och kommer att komma till TEC den 10 april mer taggad än någonsin!

Laddning inför Skövde

Om tre dagar har jag genomfört mitt första ultralopp och det känns oerhört spännande. En liten förkylning försöker dock sätta käppar i hjulet för mig, men det kommer inte att lyckas. Jag kommer att stå redo klockan 10.00 på lördag, var så säker!

Just nu laddar jag på alla sätt jag kan. Jobbar hårt på att bli frisk från förkylningen så att jag verkligen kan göra mitt bästa i Skövde. Har dukat upp med te och ingefära och massor med C-vitaminer i form av citrus-frukter. Käkar blodpudding och leverpastejmackor och kollar banprofilen.

Min plan till helgen är att inte fega utan försöka köra på rätt tufft. Något jag nog inte har gjort tidigare så det skulle vara väldigt intressant att testa. Sen se hur långt det håller. Jag kommer att gå ut i skapligt lugnt tempo den första timmen för att sedan öka på till ett för min del rätt högt tempo.

Till på lördag har jag laddad med Snickers, Bars, Resorb och smoothies på blåbär. Jag kommer att springa med mina lättare skor Adidas Adizero. IF Linnéa kläder är tvättade solglasögon framtagna och klockan laddad.

Jag är redo för Skövde, frågan är om Skövde är redo för mig!!

Sammanfattning Portugalveckan

Nu är man hemma igen men minnet från veckan lever kvar. Det var en skön vecka då jag fick ihop en del träning. Inte riktigt lika många träningspass som jag fick ihop för ett år sedan då jag var där men å andra sidan så fick jag den här gången ihop mycket mer löpning istället.

Det var fantastiskt skönt att äntligen få springa på barmark och nu längtar jag bara ännu mer efter barmarken och våren fast just nu ser den ut att vara en bit bort. När vi landande på Arlanda i natt så visade termometern på –15 grader, inte riktigt det välkomnande man hade hoppats på.

Under veckan fick jag ihop följande träning och det syns väldigt tydligt att det är löpningen som fått fokus den här veckan.

Yoga	2h 15 minuter
Simning	1h
Cirelfys/core och liknande	4h
Vattengympa	1h
Löpning	16h 26min (129 km)

Nu är det vila och lättare träning som gäller kommande vecka för att komma fräsch i benen till Skövde 6-timmars till helgen.

Bergspasset

Torsdag här nere i Monte Gordo innebär som ni alla vet, i alla fall ni som varit här tidigare, att det är dagen då man ger sig upp i bergen till den lilla bergsbyn Odeleide för att njuta av ett löppass på härliga slingrande bergsstigar.

Väl där finns det ett antal olika alternativ, det finns två slingor att välja mellan en på 10km och en på 14km. Självklart kan de som vill välja att springa båda slingorna. Det finns också stavgångsalternativ för de som vill det, de går då den kortare slingan. Sen finns det alternativet som jag och arton andra valde. Att skippa bussfärden hem och istället springa hem, en liten nätt tur på ytterligare 29 km.

 Genomgång av dagens pass och uppdelning i grupper.

Jag kände helt klart fortfarande av passet från i tisdags och kände mig rätt seg. Då jag sprang själva bergspasset på 14 km så var jag tung och trött i kroppen och hade nästan skrinlagt planerna på att springa hem. Peter och Fia som jag hade sällskap av på rundan skulle båda springa hem och de tog det som tur var också lugnt på bergsrundan. Tror nog att de hade kunnat springa på lite mer än de gjorde men båda hade det fantastiska ultratänket att det är inte tempot som är viktigt så tog det lite lugnt så att jag kunde hänga med. Även fast båda hävdade att de ändå tänkt ta det så lugnt, all kärlek till dom!!!

En för alla alla för en var det här gängets motto. Vi höll ihop hela vägen under bergspasset och senare även hela vägen tillbaka till Monto Gordo.

Det var rejält mycket vatten på sina håll, bara att ta av sig skorna och njuta av svalkan, det var riktigt skönt!

Vädret var fantastiskt, precis exakt det perfekta vädret för ett sånt här pass. Ömsom lite sol, ömsom lite moln och så ett antal vattendrag att passera där vi tog oss tiden att ta av oss skorna för att vada i det kalla vattnet, det var balsam för såväl fötter som själen!!

Det här charmiga nyförälskade paret låg och mös på vägen i solskenet. Rena rama natur exkursionen!

Efter det avklarade bergspasset så var det samling och inväntande på de som skulle med på hemfärden. Jag och Ulla hade lite diskussioner om huruvida vi skulle med eller ej på turen hem. Lyckligtvis så slutade det med att vi båda till sist hakade på. Det blev rätt tufft, det var oerhört kuperat hela tiden. Bara uppåt uppåt uppåt och så en liten nedförslöpa och så uppåt uppåt uppåt igen. Det var så min kropp uppfattade det hela i alla fall. Vi stannade för lunch efter ca nio kilometer. Jag tror vi tömde den restaurangens hela förråd på mackor och Cola, vilket samtliga beställde. Sen fanns det en och annan ultraräv som sköljde ner det hela med husets!! Själv kände jag att passet i sig var en lagom utmaning, att experimentera med och testa hur kroppen skulle funka med vin som bränsle kändes inte helt rätt just då.

Stärkta av lunchen så var det bara två mil kvar. En halvmara, peace of cake, en fis i rymden, en piss i havet, you name it (obs plats för ironi…)!!

Vi skulle stanna till vid behov i ytterligare en by ungefär en mil innan målet. Kroppen kändes faktiskt rätt bra, jag var trött men inte alls lika slut på energi som vid tisdagens långpass. Jag hade den här gången med mig Snickers (tips från Peter), Proviva och en del nötter. Jag försökte att fylla på hela tiden, redan upp på bergspasset så började jag att fylla på. Det är sånt här som jag måste lära mig, vad jag ska äta, vad tycker jag om, vad funkar för kroppen. Kan ju säga att den där mackan vi åt till lunch, vitt bröd med ost och smör inte riktigt var min grej. Det var helt enkelt inte gott och jag fick verkligen kämpa för att få i mig den.

Efter ytterligare en hel dag ute på vägarna så var det riktigt skönt att anlända till hotellet. Sista två kilometrarna var rätt tunga, då började kroppen att protestera rätt rejält, det gjorde ont på de mest underliga ställen. Jag joggade hela vägen fram till trappen och väl där var det skönt att sätta sig ner, stretcha lite och fylla på med ännu en Proviva.

Vi var som sagt nitton stycken som sprang hem och partygänget bestod av förutom mig själv, Ulla och Peter Lembke, Fia och till och från Rune. Vi höll ställningarna längst bak och såg till att ingen tappades bort på vägen, några måste ju axla även den rollen:-).

Första långpasset

Vad gör man en tisdag i Monte Gordo då väderprognosen lovar mycket blåst och en hel del regn. Självklart så hänger man med Rune på ett 5-milspass runt Monte Gordo! Enligt Rune skulle vi få medvind de första två milen och kraftig motvind de senare tre och sista milen skulle vi bjudas på regn också. En minst sagt varierande dag.

Vi var sexton som startade klockan nio på morgonen. Ryggsäcken var packad med en extratröja, vindjacka och vindbyxor, vatten, sportdryck och ett par bars.

Vi började med att springa på stranden västerut i ca 5km innan vi svängde uppåt in mot byarna. Det rullade på bra och första riktiga stoppet gjorde vi efter dryga två timmar och vi hade då lagt 18 km under oss. Efter att ha vridit sönder en nyckel till låset på en av toaletterna och fått i oss varm och god grönsakssoppa så var vi trettio minuter senare ute på vägarna igen. Alla småpratade och humöret på alla var på topp. Under stoppet så hade det börjat blåsa upp rejält och väl ute igen så kom det utlovade regnet, några timmar för tidigt. Det regnade rejält minst sagt, på tvären bitvis, som tur var så var temperaturen skapligt hög så vi frös inte trots att vi blev rätt rejält blöta. Regnet höll dock i sig bara dryga timmen, senare under dagen visade sig vädergudarna från sin bästa sida och himlen sprack upp och solen tittade fram.

Tills nästa stopp som skulle bli ett lite längre och då vi skulle få möjlighet att äta skulle vara vid 32 kilometer så det var det nu 14 kilometer kvar. Redan nu hade Viveka slagit sitt distansrekord som var 12 kilometer, och det skulle visa sig att den tjejen var hur stark som helst. Hängde med hela vägen och hela tiden med ett leende! Imponerande!

Ett litet kortare stopp gjorde vi dock då vi inte kunde låta bli att palla lite apelsiner, de var himmelskt goda!!! Det blev en promenad där, medans alla smaskade och åt de solmogna apelsinerna plockade direkt från träden. Ljuvligt!!!

När vi väl kom fram till byn där vi skulle äta lunch så visade det sig tyvärr… att de inte serverade någon lunch. Det här blev ett riktigt avbräck, jag kände mig rätt tom på energi och fick inte i mig tillräckligt. Handlade två små påsar chips, en twix och en cola. Nu började det gå rätt tungt för min del och resterande av turen blev att bita i och föröka hålla jämnt tempo med övriga, det var inte lätt. En läxa att lära helt enkelt. Inte förlita sig på att det alltid finns det man önskar utan kanske plocka med lite extra i ryggsäcken. Som tur var började solen kika fram nu och det var ju nedräkning så det gjorde att det blev lite lättare.

Sista fikat tog vi i en liten by runt sju kilometer från målet. Då var solen framme och värmde, jag drack en kaffe kände att krafterna inte var helt slut. Mitt knäproblem höll sig förvånansvärt lugn, hade väl aningen kännig nästan hela tiden men det blev inte värre och det hindrade mig inte från att springa. Det var till och med så att det nästan försvann efter någon dryg mil för att i och för sig komma tillbaka sista halvmilen, men då tog jag det riktigt lugnt. Sprang för mig själv sista biten och kunde då helt anpassa tempot efter känslan i kroppen, ömsom sprang ömsom gick.

Det blev en härlig runda och idag när jag skriver så har jag nästan ingen känning alls i knät, kanske var det fem mil som behövdes för att läka ut skadan. Har tagit det lugnt idag och fyllt på energin för den var helt slut. Imorgon är det dags för bergspasset och efterföljande 29km jogg hem. Hoppas på att kroppen känns bra då så jag kan hänga med på den turen.

Visa fullständigt album

Rappor från ett omväxlande Monte Gordo

Jag har sprungit på barmark och det var helt fantastiskt! Sprang en runda direkt när vi kom till hotellet. Raka vägen ut i pinjeskogen. Fatta vad häligt att spinga med barmark under fötterna och känna att det biter ifrån då man trycker i från, inget sladd, inget halkande bara power! Som en våt dröm för en löpare som i två månaders tid kämpat mot modd och kyla.

  Bild från stranden som skulle kunna vara från vilken exotisk plats som helst.

Vädret har minst sagt varit växlande, när vi kom ner så var det uppehåll men lite mulet. Gårdagen bjöd på allt från strålande sol då en del av deltagarna, trånande efter solfattiga dagar i Sverige, slängde av sig kläderna och placerade sina vita lekamen runt hotellets pool. Några hann till och med få en härligt tomatröd färg i ansiktena efter bara någon timmes lapande. Från detta fantastiska väder så slog det om till rena skyfallen och vindar med stormstyrka. Vi hade ändå tur med vår eftermiddagslöpning som vi lyckades pricka in under en någorlunda vindstilla och med bara ett lätt regnande. När vi var på väg till middagen senare under kvällen så var det återigen stormbyar och skyfall. Som sagt, växlande!!

Träningen har gått fantastiskt bra, jag har verkligen bra tempo i kroppen och känner mig grymt stark, nu märks det att vinterns slit har gett resultat. Att kunna köra lugn jogg i snacketempot 5.30, säger allt tycker jag. Tyvärr dras jag fortfarande med smärtor i högerbenet men tycker att det börjar ge med sig en aning. Jag kör massor med stretch och har fått in ett bra yogapass och även en del styrka. Både styrkan och yogan tror jag är riktigt bra för kroppen.

Idag måndag så kör jag lite lugnare, var på stranden och såg soluppgången under morgonjoggen, helt fantastiskt vackert. Kommer att köra ett uppmjukande vattengympa-pass runt lunch, sedan en lugn distans till kvällen. Allt för att försöka vara så fräsch som möjligt i kroppen inför morgondagens långpass. Det planeras en 5-milsrunda med Rune då som jag hoppas kunna vara med på. Jag är med om kroppen säger att det är ok, annars så kommer jag att köra ett lugnare och aningen kortare pass tillsammans med Ulla L.

   Samling inför morgonjoggen och lite information om dagens träning.  Jag och min trevliga rumskompis Lina på morgonjogg. Två tjejer med mycket stela muskler efter gårdagens tuffa cirkelfyspass då vi utmanade varandra till att maxa på varje övning.

Den milslånga stranden är verkligen inbjudande att springa på. Vi passade på idag, för senare i veckan ska kommer tidvattnet att göra att morgonjoggen inte går att utföra. Det finns till och med ett tidvattenschema på anslagstavlan. För det skiljer från dag till dag.  Soluppgång över Monte Gordo.