Sluta fega – börja springa!

Idag var de dags för ännu ett pass med TSM och som förra veckan så var det med fjärilar i magen som jag gav mig dit. Normalt sett så ska man ju verkligen inte var nervös för att springa ett skönt kortare långpass i ett fantastiskt novemberväder men jag har ju gjort ett val som gör att dessa söndagar är som en tävling varje gång.

Jag har bestämt mig för att sluta fega, sluta safea. Jag är expert på det, hitta anledningar och skäl som är så trovärdiga så jag lurar både mig själv och andra. 
– Jag sprang ett tufft pass förra veckan så jag ska nog ta det lugnt
- Jag ska springa på tisdag så jag ska nog inte köra så fort idag
- Jag åt lite dåligt igår så jag ska nog springa i en långsammare grupp idag

Ja ni hör ju själva, ursäkter och anledningar för att slippa utmana mig själv. Jag är helt enkelt lite rädd för att ta ut mig och jag tror ärlig talat inte att jag kan och är väl rädd att få det bevisat.

Men nu är det slut, nu kör jag så det ryker, må det bära eller brista!

Idag stod det 9 km lätt distans med löpskolningsinslag på schemat och som jag skrev igår så springer 4-timmarsgruppen sist av de snabbare grupperna. Så det finns ingen fallback-grupp. Sprang iväg bort mot universitetet och där gjorde vi ett stopp för lite löpskolnings övningar. Idag var vi närmare 100 löpare i vår grupp så de delade in den i tre grupper som körde oberoende av varandra. Tror det är bra, det blir väldigt intervalligt för de som springer sist i en stor grupp och på det här viset blir tempot jämnare för alla. Bra där!! De löpskolningsövningar vi körde var låga och höga skipping och benspark i baken. Därefter körde vi två stegringslopp och jösses vilken fart folk har i benen!!! Det kändes som om jag stod stilla när de accelererade vilket jag givetvis inte gjorde, jag bara höll ett något lägre tempo :).

Efter dessa övningar så körde vi igång passet igen och efter lite förvirrade svängar på grund av arbeten vid universitetet så kom vi ut mot Hagaparken. Det var så fantastiskt vackert idag, massor med folk som var ute och flanerade och nyfiket klev åt sidan när de hörde våra “håll till höger” eller “håll till vänster” eller “håll ihop två och två” rop. Alla vi mötte sken ikapp med solen! Här och där mötte vi också andra TSM-gäng varvid glada tillrop hördes då vi möttes. Ledarna höll ett mycket bra och jämnt tempo och sakta men säkert så kände jag att energin i kroppen åts upp av tempot. Bitvis var jag riktigt trött och fick tankar som “hur ska jag orka”, “det här kommer aldrig att gå” och liknande inte speciellt konstruktiva tankar. Jag försökte snabbt byta ut dem mot tankar som “vilket fantastiskt väder”, “jäklar vad stark jag är”, “det här går ju hur bra som helst” och liknande tankar som är bra mycket mer peppande.

Innan backen upp mot koppartälten så delar sig vägen och i min tanke så försökte jag köra tankeöverföring till resten av gänget “ta till höger, ta till höger, ta till höger”, strax hörde jag från ledarna “vänster”, vilket innebar, uppför backen. Jösses vad tungt det var! Jag slet mig upp med tankarna “på krönet får du vila, höften upp, pendla med armarna, blicken högt, andas, Andas, AAANDAAAS”. Och där, där var vi uppe, jag flåsade och pustade och frustade men jag var uppe. Resten av sträckan fortsatte i samma anda. Dåliga tankar som jag hela tiden försökte byta ut till bra tankar.

Det gick bra:)! 11.6 kilometer i 6.06 tempo.

För att fira dagens framgång så sprang jag hem i sällskap med Marie, hepp, där var 6,6 kilometer ytterligare. Snacka om bonus!